Ernest Hemmingway - Och solen har sin gång

13 av 1001 böcker

Ernest Hemmingway – Och solen har sin gång (1926)


Första halvan av boken är en dröm för alla Parisromantiker. Första världskriget är slut sedan några år tillbaka och livet börjar så smått bli som vanligt igen. Jake, en amerikan hankar sig fram som journalist i staden. Han och hans lösa gäng av vänner spenderar sin tid med att skriva, sitta på bistros och dricka vin.

Alla män i gänget är kära i Brett. Och det verkar som hon betat av dem alla i olika omgångar. Jake betyder något speciellt för henne men hon binder inte upp sig. Utåt sätt behåller Jake lugnet men egentligen håller han på att utplånas när han ser hur hon tillbringar nätter och resor med flera av hans vänner.

Hela gänget bestämmer sig för att åka Pamplona för att kolla in tjurfäktningarna i slutet av sommaren. Jake har varit där innan och blir ledsagaren. Brett hänger på honom för att lära sig något om tjurfäktning. Ganska snart är dock Brett mer förtjust i matadoren (som hon senare förför och därmed får ur gängorna till den stora showen).

Tyvärr blir andra delen av boken, den som utspelar sig i Spanien lite långrandig. Hemmingways språk brinner nästan alltid men själva berättelsen blir lite trälig. Totalt sett är det ändå det ändå en levnadsglad bok där ett härligt liv beskrivs. Frihet! Det dricks, det njuts, det levs och det finns en kvinna som gör det både härligt och problematiskt.

Betyg: GGGG

12 av 1001 böcker

Philip Roth – Amerikansk Pastoral (1997)

Det har inte varit så att lusten att läsa boken har varit gigantisk varje kväll. Men jag tror att nu när bokpärmarna är igenslagna så kommer historien hänga kvar i minnet ganska länge.

Philip Roth kommer ju egentligen inte med något nytt. Alla vet att det man ser på ytan oftast inte stämmer. Men i den här boken lyckas Roth krackelera hela den amerikanska drömmen och även den enskilda människans hopp om att leva felfritt. Han gör det på ett oerhört stiligt sätt och det finns härliga partier i boken. Särskilt den långa avslutande middagsbjudningen, där hycklandet kring bland annat pornografi, religion, alkoholism och skönhet diskuteras av middagsgästerna, är suverän litteratur.

Grundhistorien i boken handlar om Seymour Levov. Han härstammar från en judisk familj som jobbat sig upp och nu har Seymour ärvt familjeföretaget som gör damhanskar. Seymour, eller Swede som han kallas, lever ett perfekt liv. Han har pengar, barn en fin fru och en sport och militär bakgrund som gett honom status. Men allt ändras när hans dotter Merry med rebelliska antikrigsmetoder spränger en bomb i den lilla stadens postkontor. En person dör och dottern rymmer från allt. Seymour försöker fortfarande leva som vanligt men under ytan finns det något annat. Detta andra skildrar Roth mycket skickligt.

Betyg: GGGG

John Banville - Havet

11 av 1001 böcker

John Banville – Havet

Detta är den första boken som översatts till svenska från engelska av den irländske författaren John Banville. Havet (The Sea) vann Bookerpriset 2005 och är den andra boken jag läser av Banville.

Tillbakablickande, det är det ordet som jag skulle använda om jag bara fick använda ett ord att förklara boken med. Huvudpersonen Max Morden har just förlorat sin fru i cancer. Efter detta har skett åker han tillbaka till den platsen där han tillbringade sina somrar på. Som läsare tror man till en början att detta är en idyllisk och lugn plats. Och det är den på ytan men för huvudpersonen Morden har det hänt livsavgörande saker här för länge sedan.

Banville är skicklig på att, in i det längsta, dra ut på vad som hänt. Han låter historien slingra sig fram mellan nutid och dåtid. Det finns ingen kapitelindelning utan historien blir verkligen en helhet med hjälp Banvilles ibland komplexa hoppande i tidsaxeln. Som läsare kan man inte slappna av.

Havet är inget mästerverk, tycker jag. Men det är en fin, närmast poetisk i stilen, berättelse om avgrunden som öppnar sig när någon närstående dör. Utan att avslöja allt för mycket finns det mer död i boken än huvudpersonen Max Mordens fru. Fast det är absolut ingen deckarhistoria, kom ihåg det.

Betyg: GGG

Ian McEwan - Kärlekens raseri

10 av 1001 böcker

Ian McEwan – Kärlekens raseri (1997)

Han är en mycket skicklig berättare Ian McEwan. Det står klart efter varje bok man läst av honom. Bara efter ett par sidor i boken förstår man att man vill veta hur denna historia slutar.

Bokens jag, journalisten Joe Rose, är på en romantisk picknick med sin fru Clarissa då plötsligt något livsavgörande händer. Där är nämligen så att en luftballong med en liten kille i korgen håller på att slita sig med hjälp av några kastbyar alldeles i närheten av Joe och Clarissa. Joe rusar dit för att hjälpa till. Det gör även några andra män som ser vad som håller på att hända. De kastar sig över alla linor som hänger ner från luftballongens korg och ser ut att lyckas att förhindra att den lyfter. Men så plötsligt kommer det ytterligare en stark vind och ballongen lyfter. De fyra männen håller i för allt vad de orkar men de lämnar marken och lyfter långsamt. Tre av männen, däribland Joe, släpper sin lina och dråsar i marken. Den fjärde mannen släpper inte i tid och snart är det försent…

Utifrån den händelse bygger sedan berättelsen. Boken behåller tyvärr inte sin starka dragningskraft som man kunde tro av inledningen. Det finns ett flertal stycken där själva historien lämnas för sidospår där McEwan mest verkar vilja visa sin intellektuella sida. Och det finns även avsnitt som känns lite för tillspetsade för att vara trovärdiga. Det känns lite onödigt eftersom grundhistorien är så spännande i sig att det skulle räckt att bara berätta den rakt upp och ner.

Betyg: GGG

9 av 1001 böcker

Ian McEwan - Amsterdam

Att den här boken van Booker-priset 1998 är underligt. Det är ingen dålig bok men jag förväntar mig mer av en bok som vinner ett sådant prestigefullt pris. Att den helt enkelt sticker ut på något sätt. Amsterdam ser jag mer som en ganska ordinär skildring av några personers liv.

McEwan är skicklig på att berätta, inget tu tal om det. Amsterdam handlar om två gamla vänner, Vernon och Clive, som åter möts vid en bergravning. Molly, hon som begravs, har varit båda männens älskarinna. Allt väl så långt. Men sen börjar konstigheterna. Både Clive, som är en av Storbrittaniens kändaste kompositörer, och Vernon, som är chefredaktör på en stor tidning, får i förlängningen av Mollys död märkliga dilemman på halsen och som faktiskt får ödestigra konsekvenser. Så man kan säga att boken stora fråga är moral. Vad är rätt och vad är fel?

Titeln Amsterdam är något missvisande för det är endast under bokens absoluta slutskeende som handlingen utspelar sig där. Annars är det London som gäller och det är alltid kul.

Betyg: GGG

8 av 1001 böcker

Kazou Ishiguro – Never let me go (2005)

Det bär emot, men det är nog tvunget. Nämligen att ge den här boken det lägsta betyget. Även om det alltid ger något att läsa över 300 sidor i en bok så känner jag i det här fallet att det mer varit ett hårt jobb än nöje. Därför har det tagit flera månader att läsa ut den. Jag har valt att stoppa och läsa andra böcker emellan. Så ska man verkligen inte göra men jag orkade inte fortsätta och traggla igenom den här genomtråkiga boken.

Nu har jag i alla fall läst ut den. Berättelsen Never let me go utspelar sig i vår nutid men den är inte verklig. Det finns drag av science fiction i den. Detta då boken handlar om hur barn föds upp till att bli donatorer till något, vad får man aldrig veta. Dessa barns lever och växer upp på olika internat i England.

Särskilt får man följa tre barn från unga år. Det är Kathy, Ruth och Tommy. Kathy är berättaren som ser tillbaka på sitt liv och återger för oss läsare vad som hänt. Man får följa hur deras liv ser ut innanför internatets väggar. Och hur de växer upp och inser och anar vad de lever för. Men några försök att fly gör de aldrig utan de bara inväntar sina öden.

Jag förstår faktiskt inte alls vitsen med boken. Kanske skjuter den över mitt intellekt. Eftersom jag inte förstår meningen med berättelsen så känner jag en nästan ilsken oförstående känsla när jag läst ut den. Jag vill ha glöd och passion, här finns inget av det. Det som boken lämnar kvar är bara ett stort varför?

Betyg: G

7 av 1001 böcker

Jack Kerouac – På drift (1957)

Frihet, hela På drift bara lyser utav frihet. Kerouacs text tar med läsaren på en resa som är både verklig och andlig. Det är en berättelse som skapar drömmar med hjälp av jazzmusik, poesi, droger och spontanitet. Drömmen om att bara dra iväg kan inte bli starkare än när man läst de sista orden i På drift.

Det räcker så.

Betyg: GGGGG

6 av 1001 böcker

John Banville - The book of evidence (1989)

John Banville är en irländsk författare som inte är översatt till svenska. Han har med ett flertal böcker i sammanställningen av 1001 böcker. The book of evidence är den första jag läst av honom men det ger mersmak för han är en mycket god berättare.

Berättaren i boken är Freddie Montgomrey. Han sitter i fängelse och väntar på sin rättegång. Montgomrey går igenom händelserna som fått honom att hamna bakom galler. Hans återblickar och hans tankar då och hans tankar nu blir till en intressant historia. Brottet han begått är mord på en tjänsteflicka hos en bekant. Hon kommer på honom att stjäla en tavla, som han av oförklarlig anledning bara måste ha. Grunden i det hela är att han ligger i skuld till några skumma typer och behöver pengar. Tavlan är dock i sig inte värd så mycket pengar utan han blir bara begeistrad i den.

Genomgående för alla händelser är att de inte är bestämda i förväg utan det är slumpen som spelar in. Montgomrey erkänner sina synder men han har egentligen ingen aning om varför han utförde dem. Som läsare känner man varken sympati eller direkt ilska mot Montgomrey. Banville lyckas skapa en stämning där jag som läsare både förstår och inte förstår Montgomreys handlingar. Han mördade för han kunde, som han själv uttrycker det.

Banville arbetar i en berättartradition där svaren är få och där alla människor framstår som potentiella mördare. Kanske har han rätt.

Betyg: GGG

5 av 1001 böcker








Paul Auster - New York triologin

"Auster är framförallt mums för folk som älskar att tala om intertextualitet, metafiktion och narrativa grepp," så beskriver Andreas Brunner på Sydsvenskan författaren. Det är också därför jag har problem med New York-triologin. De böcker som jag tycker allra bäst om är oftast som texten till en countrylåt. Mångbottnad men ändå direkt. Det finns förstås undantag men New York triologin är inget undantag.

Boken, som egentligen är tre böcker som blivit en, har ändå sina ljusa stunder. Särskilt sista delen Det låsta rummet är riktigt bra. Här bygger Auster upp en spänning och närvaro som jag saknar i de första två delarna, Stad av ljus och Vålnader.

I Det låsta rummet får man följa hur en namnlös författare kämpar med sitt skrivande som plötsligt dras han in i en karusell där hans barndomsvän, Fanshawe, spårlöst försvinner. Fanshawe har efterlämnat sig en mängd färdiga manuskript som författaren får ta ansvar över. Författaren blir även tillsammans med Fanshawes fru. Det är ett pussel som närmast liknar deckargenren. Författaren blir sedan kontaktad av Fanshawe som gått under jorden och sedan börjar jakten på att hitta barndomskompisen. Det låsta rummet är den berättelse som är klart mänskligast och den som inte skenar iväg i omöjligheter och drömmerier.

Jag har läst ett par av Austers andra böcker och jag har för mig att jag tyckte bättre om dem. New York triologin är som ett mentalt pussel jag inte kan lösa.

Betyg: GG

4 av 1001 böcker

Saul Bellow - Herzog (1964)

Det är bra mycket enklare att betygsätta musik än böcker. I böcker hittar man nästan alltid något i varje bok man läser som man kan ta med sig och som givit något menas dålig musik bara är dålig. Bellows bok Herzog faller under kategorin böcker som ger mig något men som ändå vållat mig stora problem att verkligen får färdigläst.

Boken handlar om en medelålder man, Moses Herzog, som har alla möjligheter att bli något inom den akademiska världen. Men hans liv kollpasar i halvfärdiga projekt och ett totalt misslyckat privatliv. Han har ett intellekt som han inte lyckas förvalta. Istället för att jobba med det han ska skriver han brev till alla möjliga, levande som döda. Brev som han aldrig postar till adressaten men som för bokens handling framåt.

Allting kretsar kring Herzog. Det är hans inre och hans tankar som Bellow lyfter fram. Det är hans möten med ex-fruar, nya kvinnor, släkt, vänner och även hela samhället som är grunden i boken. Herzog är vilsen i den moderna världen kan man säga. Han är egentligen inte så konstig men han hittar inte sin plats.

Herzog kräver mycket av läsaren. Den är fullpropad med filosofiska tankar och teorier. Ibland känner man sig inte kapabel rent intellektuellt att läsa vidare. Hjärnan vill eller kan inte få ihop all den text den tar emot. Ändå känner jag att man behöver sådana här böcker ibland. Både för att det är en utmanning men också för att jag tror att man alltid blir lite klokare av att läsa svårare litteratur ibland.

Betyg: GG

3 av 1001 böcker



Zadie Smith - Om skönhet

Jag har alltid haft ett litet motstånd till böcker som är för tjocka. När det närmar 600 sidor brukar jag avskräckas. Det har hänt att jag börjat på en sådan bok och känt att det blir mer ett slit än en njutning att läsa. Men det har också hänt att de 600 sidorna varit nödvändiga för att berätta hela historien.

Boken Om skönhet behöver alla sidor för att få fram alla de sidor hos de människor den skildrar. Det är svårt att kort förklara vad en bok på så många sidor handlar om. Men grunden är en akademisk värld där två familjer, Besleys och Kipps verkar. De båda fäderna, Howard och Monty är kollegor men avskyr verkligen varandra. De övriga i familjen blir sedan indragna i denna fejd som utspelar sig på Wellington universitetet.

Zadie Smith lyckas med att verkligen gå in på djupet på varje person. Det känns som hon förstår hur alla känner. Alltifrån den yngsta sonen Besley som bryter sig loss från överklasshemmet för att kämpa för haitiers rättigheter eller hur den snygga Victoria Kipps både vill och inte vill utnyttja sitt utseende.

Det Smith inte riktigt klarar av är att sy ihop historien i slutet. Från att tidigare i boken varit mer öppen och låtit läsaren varit med och fylla i luckor i historien blir hon alltför förklarande och tydlig i de sista avsnitten. Det känns lite onödigt.

Ett avsnitt ur boken fastnade extra. Det var när Carl, en student på Wellington, får jobb som musikbibliotekarie. Ett litet utdrag ur texten ser ut så här:

"När Carls kompisar från stadsdelen där han bodde fick höra talas om Carls nya jobb trodde de inte sina öron. Pengar för att köpa plattor! Få betalt för att lyssna på musik! Mannen! Det här ju rena rånet! Vilket knäck!"

Det är bara att hålla med, vilket knäck!

För att återgå till böcker med många sidor. Den här boken hamnar i kategorin böcker som behöver många sidor och som aldrig känns tung att läsa. Snarare var det så att jag tog varje tillfälle, när maten kokade, när barnen befann sig på övervåningen och till och med mitt i en fotbollsmatch på tv, att läsa ur boken.

Betyg: GGGG

2 av 1001 böcker

Franz Kafka - Processen

Ett antal av de böcker som är med på listan över 1001 böcker har man läst innan. Tanken är ändå att jag ska läsa om dem och ha dem i färskt minne. En bok som både tåls och kanske framförallt behövs läsas om är Processen.

Tydligen skrev Kafka det första och sista kapitlet först. Sedan så kom han aldrig så långt som till avsluta allt det som skulle in däremellan. När man vet detta får man bättre förståelse till att det är svårt att hänga med i texterna ibland. Vissa kapitel har till och med fotnötter där de står att kapitlet ej är avslutat. Kafka var perfektionist och när det inte blev precis som han ville ha det så struntade han i att skriva. Det var ju till och med så att han ville att hela texten till Processen skulle brännas när han dog. Istället gav en vän till honom ut boken några år efter hans död.

Inledningen av boken är något av det bästa som skrivits. Hur Josef K blir häktad för något. Vad får varken han eller vi läsare veta. Det finns något i texten som gör att man kan läsa den delan av boken hur många gånger som helst. Sedan dröjer det faktiskt till slutet innan jag får samma läsupplevelse igen. Då blir det en gastkramande vandring mot den väntade döden. Avsnitten mellan början och slutet är också fascinerande läsning men på sina håll blir det alltför drömskt. Verkligheten är inte alls närvarande. Boken går in i en mer dunkel och stämningsfull fas vilket alltså i mina ögon är till de sämre.

Totalt sett är förstås Processen något som bör finnas i varje hem av självaktning.

Betyg: GGGG

1 av 1001 böcker

Ian McEwan - Saturday (2005)

Som ni förstår så finns det även en bok som innehåller 1001 böcker man ska ha läst innan man dör. Många har man läst men det finns förstås också många man inte läst och andra att läsa om. Nu börjar nedräkningen. (ej i kronologisk ordning)

Detta är den första boken jag läser av den engelske författaren Ian McEwan. Här får man följa bokens berättare och huvudperson Howard Perowne under ett dygn. Perowne jobbar som hjärnkirurg på ett sjukhus i London men handlingen utspelas bara under delar av bokens slutskede där. Det är istället mycket annat som händer under detta händelserika dygn i Howards liv.

Det börjar med att han inte kan sova utan ställer sig och tittar ut genom sitt sovrumsfönster. Väl där ser han ett flygplan som brinner vara på väg mot Heathrow. Direkt så tror Harold att det är ett terroristattentat på gång. Så är dock inte fallet men under hela boken så återkommer frågan om var världen är på väg. Boken är skriven precis innan USA och England invaderade Irak och många av dessa frågor tas upp. Det är nästan så att det är extra intressant att läsa nu när man vet hur det gick.

Perowne är 48 år och, som sagt, hjärnkirurg. En mycket duktig sådan. Denna dag är han dock ledig. Han ska istället spela squash med en kollega. På vägen dit krockar han med en annan bil. Det visar sig inte vara en vanlig krock utan männen i den andra bilen är enbart ute efter att bråka. Perowne lyckas först klara sig ur den svåra knipan han är satt i men i slutet av dygnet dyker männen upp igen.

Andra stickspår i berättelsen är Perownes två barn Daisy och Theo. Daisy har under en längre tid varit och studerat i Paris men väntas hemma denna lördag. Samtidigt ska också Henrys svärfar komma. Theo, sonen som bor hemma, har spelning med sitt bluesband som Perowne också hinner kolla på under dagen. Vad som från början såg ut att bli en rolig dag där det mesta var planerat och klart visar sig bli en dag full av överraskningar.

Som ni förstår finns det många olika delar i boken så författaren har möjlighet att få in en mängd olika ämnen. Både stora och små ämnen kommer upp. McEwan är skicklig på att baka in alla dessa ämnen i texten. När man läser det känns det varken för snuttifierat eller för djuplodande. McEwan är inte riktigt lika bra på att förmedla spänning när det behövs på slutet. Då blir det lite krystat. Förresten så hinner Harold ha sex med sin fru två gånger under dessa 24 timmar också. Ni förstår att det är körigt för honom just denna dag.

En bra bok som sätter sina spår. Särskilt när man börja fundera på vad som händer i ens eget liv och kanske framförallt vad som kan hända i världen när som helst. Ett extra plus för den härliga londonmiljön kring Euston Road.

Betyg: GGG