Åk hem till era mammor och bli kliade på ryggen

För några veckor sedan stötte jag på Wiseman, IFK Göteborgs tuffaste (enligt dem själva)supportrar. De hade julfest på Henriksbergs pub samtidigt som jag skulle upp på övervåningen och kolla in Mark Sultan. Redan på väg in i lokalen så märkte man att det inte var samma gemyt som vanligt. Vakterna var i underläge mot dessa 70-tal personer och läget var ängsligt.

Det man väldigt snabbt kunde fastslå var att huligankillarna är ett gäng idioter som blir väldigt tuffa i grupp. Deras blickar utstrålade allt annat än värme och ihop med våldsamma mängder alkohol så såg de hela tiden ut befinna sig väldigt nära ett slagsmål. Några av dem förvirrade sig upp till klubben på övervåningen men det kändes som de blev rätt besvikna då ingen gjorde något för mucka med dem.

Nåväl, det är denna typ av människor som gör att de flesta allsvenska fotbollsmatcher innebär ett enormt polisarbete. Detta är något som är så sorgligt att man blir bedrövad varje gång man går in på Gamla Ullevi. Det finns ju ett gäng idioter som tror att de kan slåss i GAIS namn också. Hur kunde det bli så här?



Jag sökte svar genom att läsa Tommy Deogans bok Män av våld - Om svenska huliganer. Kanske blev jag lite klokare men Deogan lyckas inte suga in mig i ämnet. Jag skulle tro att han har tillräckligt med kunskap om huliganism, hans bror är ju hittils den enda dödsoffret för fotbollsrelaterat våld, men han har verkligen inte förmågan att få ihop det till en bra bok. Så jag får söka mig vidare för att få någon förståelse för huliganfenomenet.

Men det lilla boken ger är ändå en tragisk bild på hur huliganerna ser på sig själva. Hur de säger sig vara fotbollens sanna supporters och hur de pratar om heder och skydda sitt lag. Ja, det är bra att de väldigt sällan hoppar på oskyldiga och istället slåss firmor mot firmor, men det finns inget försonande i att slåss i fotbollens namn. Så håll er långt borta från Gamla Ullevi 2012, året då GAIS kommer vinna Allsvenskan.

En besvikelse

Kristian Lundberg - Och allt ska vara kärlek

Yarden, Kristian Lundbergs förra bok, var en av 2010 års större läsupplevelser. Skilldringen om livet som livegen på bemanningsföretaget i Malmö hamn var bra på alla sätt. Nu har han försökt att casha in på succén genom att göra en uppföljare.

Tyvärr blir det som det allra oftast blir med uppföljare, inte riktigt lika bra. Den nya bokens handling säger sig handla om det i huvudpersonens liv som inte var med i Yarden, nämligen kärleken. Det var framförallt kärleken till en annan person som gav livet mening till att lämna bemanningsföretaget och leva ett fritt liv. Men jag hittar väldigt lite kärlek i Och allt ska vara kärlek. Visst, man förstår att huvudpersonen träffar en gammal kärlek och båda känner dragningskraft. Det är lycka för honom men som läsare känner jag verkligen inget pirr.

Boken är babblig och uppreppningarna är många. Jag förstår inte riktigt meningen med upplägget. Visserligen står det tydligt att boken är en fristånde fortsättning på Yarden och som sådan kanske det finns fog för alla upprepningar från föregångaren. Men har man läst Yarden tycker jag det är som att läsa samma bok igen fast betydligt ointressantare. Sen går det inte att förneka att Lundberg är duktig på att skriva. Ett bevis på det är att det bara tog någon dag att läsa den fast jag inte gillade den speciellt.

Betyg: GG

Stig

Niklas Rådströms bok om Stig Claesson är en av de vackraste biografier jag läst. Öppenhjärtig, varm, kärleksfull men samtidigt inte rädd för att ta fram Slas tveksamma sidor. Vare sig man läst Slas böcker eller inte så är det en skildring över en människa som tåls att läsas. Bara själva språket är en fröjd för den som älskar att läsa.

I've designed it that way

Robert Earl Hardy - A deeper blue, the life and music of Townes Vand Zandt

För några år sedan kom det två biografier om Townes ungefär samtidigt. Jag valde att köpa John Kruths bok To live is to fly. Den var inte mer än okej. Först nu så blev det tid över att läsa Hardys bok om Townes. Efter en liten tveksam inledning så tog den sig och blev en väldigt bra musikbiografi.

Att Townes inte dog tidigare än vid 52 års ålder är konstigt när man förstår hur han verkligen levde. I boken förskönas verkligen inte hans levene men det beskrivs ganska fascinerande. Det är slående hur folk omkring honom älskade honom trots att han inte var någon att lita på.

Her eyes did laugh
Her lips did sing
Her legs did roll
My soul to bring
Her hair did curl
And her thoughts unfurled
Like birds upon
The wings of spring

Texten ovan är från låten Snow don't fall. En låt han aldrig spelade live. Den skulle vara orörd då den kom till när hans flickvän Leslie mördades i Los Angeles då Townes höll på att spela in skivan The late great Townes Van Zandt. En mängd historier som den ovan kommer fram i boken. En hel del nya för mig. Nästan alltid är det något smärtsamt som sker. Townes säger också att han offrat allt för att få till sina sånger.

Nu var inte Townes bara en dystergök. Bland vänner var han känd som rätt galen men alltid med ett varmt hjärta och dråpliga historier. Även i musiken väger han upp så allt inte blir nattsvart. Mot slutet av livet skrev han dock rakt på sak att livet snart var över. Låtar som A song for, The hole och den undersköna Katie Belle blue (till dottern) är bland det absolut starkaste som någon människa skrivit.

Dream pretty dreams
Touch beautiful things
Let all the skies surround you
Swim with the swans
And believe that upon
Some glorious dawn
Love will find you

Come some day
I'm bound away
Wind and wings on the water
Whatever may
You must stay
And remain my beautiful daughter

The stars are our out of place

Rodney Crowell - Chinaberry sidewalks

Att läsa engelska böcker brukar inte vara något större problem. Är det ord man inte förstår så blir de ändå klargjorda av sammanhanget. Chinaberry sidewalks var dock lurig läsning. Den på senare år allt mer fenomenale låtskrivaren och sångaren från Texas, Rodney Crowell, skiver sina memoarer på ett flödande poetiskt språk som jag har vissa svårigheter med.

Att boken är svårläst kan också ha att göra med hans ambivalenta inställning till sina föräldrar. Är de goda eller är de onda. Ena stunden blir han slagen och nästa får han som 9-åring följa med sin pappa och kolla in Jerry Lee Lewis. Det är bara ett av många exempel på hur han ena stunden hade de hemskt och nästa glatt. Faktum är att jag i slutändan inte riktigt förstår hur han kan förlåta allt eleände han fick utstå som barn.

Boken är tillägnad Crowells barn. Vilket man väl förstår för den riktar sig väldigt mycket till släkten. Tre fjärdedelar av boken handlar om olika familjeband. Boken hamnar långtifrån andra musikmemoarer men visst saknar man mer fokus på musiken. Det blir något tröttsamt i längden med alla barndomsskildringar. Man längtar mycket efter att läsa om Crowells musikskapande och möten med andra Texasmusiker. Kanske kommer det i ytterligare en bok.

Betyg: GGG

Pretty girls make graves

Den avslutande delen av Big Sur av Jack Kerouac är den enskilt största läsupplevelsen i mitt liv. Det skedde för några år sedan. Efter det så lät jag Kerouac vara för ett tag. Först nu har jag läst nyöversättningen av Dharmadårarna. Det är en mycket ljusare bok än Big sur. Men för den skull inte ointressant bok. Kerourac mår här bra, han festar (inte destruktivt) och vandrar i bergen. Boken är en storstilad hyllning till livet.

Just Kerouacs liv blev i slutändan inte så muntert. Alkoholism och problem att leva upp till sin egen myt gjorde att han till slut inte fick något gjort. De sista åren i sitt liv bodde han med sin mamma i Florida i dekadens.

Per Planhammar har skickligt skildrat Kerouacs sista år i boken Efter honom, syndafloden. Planhammar, en stor dyrkare av beatlitteratur, bygger sin roman på massor av fakta men gör alltså sin egen tolkning av Kerouacs liv. Detta är ett rätt konstigt stilistiskt grepp egentligen. Bengt Olsson har ju gjort samma sak med Johnny Ramone.



Nåväl, Planhammar lyckas faktiskt få mig som läsare att tro på sin berättelse. Trots att man vet hur det slutar så blir spänningen stor. Boken skildrar ju ett rätt sorgligt människoröde. Hur Jack Kerouac skriver På drift i ett enda flöde. Blir en legend, skriver ytterligare ett par fantastiska böcker och sen slutar som en lallande lodare.

Men ingen kan ta ifrån den totala frihetskänslan Kerouac skildrar i sina bästa böcker. Det kan vara eländigt och jävligt men han är fri. Och han kan formulera sina tankar kring detta bättre än någon annan.

Kritikerfavorit

Carolina Fredriksson - Flod

Självklart blir man nyfiken när en debutant får översvalande recensioner för sin första bok. En början på ett betydande författarskap var bara ett av alla lovord som skrevs om Flod.

Boken utspelar sig i en fiktiv värld. Två barn bor under en bro efter att deras hem skövlats av okända. Väldigt lite avslöjas om deras bakgrund men man förstår att mycket hemskt har hänt. De bor i en husbil och har knappt mat att äta. Det enda som får dem att leva upp är deras fantasilekar och besöken från en lite äldre tjej som ibland kommer och hälsar på.

Det tog mig mer än halva boken att få något grepp om den. Sen blev den något mer intressant. Men jag sögs inte in i historien. Det trodde jag i alla fall. Men sanningen var att de två barnens kämpande nog krypit under huden på mig. För när det dramatiska slutet kom så blev ögonen blanka.

Betyg: GGG

Kill city

Jag har just läst Paul Trynkas biografi Open up and bleed om min barbröstade kompis Iggy Pop. En riktigt bra rockbiografi som sjävklart lockat till mycket Iggymusik det senaste. Att de tre första Stooges plattorna är mästerverk rakt igenom vet alla. Men det är väl ingen som missar Kill City. Skivan som Iggy och James Williamson spelade in 1975 och som kom ut halvt officellt några år senare.

Förra året kom skivan i upputsad version. Williamson hade varit och styrt upp så Kill city äntligen fick den inramning den förtjänar. Skivan har inte alls samma intensitet och ilska som de tre föregående Stooges skivorna. Men det är precis det som är bra. De hade tagit det konceptet till max med Raw power. Kill city är ganska traditionell rock i bemärkesle av tempo och produktion. Men om traditionell skulle vara lika med tråkig så är det verkligen inget som Kill city är. Och ilskan ligger nog förresten kvar latent. För jag får lust att ge mig ut på stan och leva allmänt rövare efter varje lyssning. Man känner sig helt klart beyond the law.

.

Andra chansen

Jag kan inte riktigt släppa Berlin. Resan dit för drygt en månad sedan återkommer hela tiden i tankarna. Så mycket att jag fortfarande roar mig med att läsa böcker om staden. Nu senast Carl-Johan Vallgrens bok Berlin - På 8 kapitel.

Vallgrens romaner och hans musik är alltför teatralisk för min smak. Men någon tipsade om den här boken så det var bara att ge honom ett försök till. Och vilken tur att man gjorde det för denna bok är verkligen en pärla. Vallgren lyckas mycket skickligt kombinera många olika sorters information i denna guidebok. Det märks att han är påläst om staden och att lusten att förmedla dess lockelse är stor. Hans kärlek till Berlin finns hela tiden i texten.

Faktum är att boken nog passar som bäst att läsa om man varit i Berlin några dagar. För storheten med boken är att den behandlar de kända platserna i Berlin på ett nytt sätt. Har man då varit vid dessa platser, kännt lukten, och fått vyerna så kryper Vallgrens texter ännu mer på djupet. Boken går utanför andra guideböckers radie trots att den behandlar samma saker.

Som ni förstår så gillar jag denna bok mycket. Vill man veta mer om Berlin så är den ett måste.

Eländesbok för vuxna

Kristian Lundberg - Yarden

En av de mest gångbara genrerna på biblioteket är vad vi kallar eländesböcker. Särskilt ungdomar gillar dem. Det är böcker om saker som hänt i verkligheten och då helst jobbiga, hemska och eländiga saker. Det är inget fel att gilla det, det gör nämligen jag också, iaf ibland.

Det finns rätt få ljuspunkter i Yarden. Det händer någon gång under läsningen att man tänker, ah vad fan ta tag i ditt liv. Men det händer desto oftare att man njuter av Kristian Lundbergs sätt att beskriva sitt liv. Att vara fattig är inget som genererar munterhet och tillsammans med hans bakgrund så förstår man det nattsvarta i situationen.

Nu är boken främst ingen personlig oddysé i självömkande utan främst en tagg rakt mellangärdet på den värld vi lever i. Hur folk, arbetare, idag behandlas och hur klyftorna ser ut. Som sådan betraktelse är boken alldelses strålande.

Betyg: GGGG

Murstycken

Peter Handberg - Släpp ingen levande förbi (2009)

När man vandrade runt i Berlin så fanns det historiska riktmärken var man än vände sig. Allra oftast så råkade man så klart på rester av Berlinmuren. Peter Handbergs bok började jag läsa innan resan och avslutade efter hemkomsten. Sjävklart gav den mer när man själv gott på gator och sett resterna av det obegripliga som muren innebar för Berlinborna.

I boken Släpp ingen levande förbi blandar Handberg in sitt eget liv och sina egna resor i Östeuropa innan murens fall. Han är skicklig på att få in det i den historiska kontexten men det är ändå avsnitten om alla misslyckade flyktförsök från öst till väst som är kittlande läsning.

Polisen i öst var pardonlösa i sitt sätt att stoppa flyktförsöken. Det fanns ingen tvekan mot att rikta vapen mot sitt eget folk. Boken tar upp många exempel på grymheter som drabbade de ofta unga som sökte drömmen i väst. Ben blev bortsprängds av minor, ingen hänsyn togs till barn och gravida och blev man skjuten fick man vänta länge på hjälp. Oftast han de dö innan hjälpen kom fram.

De kanske kändaste offret är Peter Fechter. Han försökte fly med en kompis bara något år efter muren byggdes 1961. Han kom så långt att han var uppe på muren, för att komma dit var han tvungen att passera taggtrådsfält, en mindre mur och de automatiska k-pistarna som gick på om man trampade på fel ställe. Väl framme vid muren hann hans kompis att komma över. Fechter blev skjuten precis i sista steget. Han ramlade tillbaka på östsidan. Där blev han sedan liggande utan hjälp tills han förblödde.

Ska man åka till Berlin så är Handbergers bok bra, även om den ibland kändes lite mastig. Däremot måste man besöka Berlin wall memorial på Bernauer strasse. Där finns en mycket bra sammanfattning av Berlinmurens historia.

Betyg: GGG

En spottloska från ungdomen

Greg Prato - Grunge is dead, the oral history on Seattle rock music Helgens läsning har definitivt varit denna 500-sidiga bok om vad som egentligen hände i Seattle runt 1990. Boken baseras på 130 intervjuer som författaren fått ihop. Slutresultatet blir mycket gott. Boken faller samman med att man blir mer och mer nostalgisk till sin egen ungdom. Mother Love Bone, Mudhoney, Mark Lanegan, Layne Staley och Nirvana har på något sätt format mig till den jag är så det är fascinerande att läsa bra texter om dem.

Vindarna därute är inte att leka med

Anders Paulrud – Inbjudan till sorg

Paulrud dog i cancer för tre år sedan. De sista tre böckerna han gav ut, Kärleken till Sofia Karlsson, Som vi älskade varandra och Fjärillen i min hjärna, är alla fantastiska. Inbjudan till sorg kom 2000 men jag har inte läst den innan.

Som vanligt ligger Paulruds styrka i de fina formuleringarna. Men historien når inte upp samma höjder som de böcker som kom efter. Temat är annars sig likt. En man och en kvinna möts. En rätt våldsam passion uppstår för att sedan ebba ut i något annat. Paulrud gillar att rota i detta ämne. Problemet med Inbjudan till sorg är att man som läsare inte kommer tillräckligt nära. Distansen att det här är fiktion är hela tiden för tydlig. I alla fall med Paulruds mått mätt.

Betyg: GGG

Det är likadant här inne som där ute

Claudio Magris – Som ni säkert förstår

Det händer sällan att bokrecensioner får mig att vilja läsa en bok. Inte för att de som skriver om böcker är dåliga utan för att jag inte vill veta något om boken jag ska läsa. Claudio Magris är ett undantag. I höstas fastnade mina ögon i högerspalten på kultursidorna i GP där en text om denna bok fanns. Den fick översvalande betyg.

Boken är en omskrivning på Orfeus och Eurydikes öden, fast satt i nutid. Den antika historien handlar ju om hur Orfeus förde Eurydike tillbaka från de döda. Eller han var på väg att göra det men det fanns ju en regel. Han fick inte vända sig om och titta på henne förrän de var ur dödsriket. Det var något Orfeus inte klarade, hans längtan efter att se sin älskade blev för stor så han vände sig om och fick då se henne falla tillbaka ner i dödsriket. Orfeus blev utom sig av sorg och levde inte länge till.

Magris har tagit denna historia och gestaltat den med en poet och hans fru. I boken har frun hamnat på den sista utposten, vilohemmet. Därifrån är hon bokens berättarröst. Mannen, poeten, vill, måste, komma och hämta henne. Hans begär är enormt. Men vilohemmet är stängt för utomstånede. Tror ni han lyckas få ut henne?

Boken är tunn, bara drygt 50 sidor. Texten är relativt enkel men mer poetisk och antik i sitt sätt än det flesta man läser. Historien griper mig inte fullständigt men det finns delar i boken som är svåra att skaka av sig.

Betyg: GGG

Två djupa skärsår i halsen

Johan Hilton – No tears for queers (Ett reportage om män, bögar och hatbrott)

En mycket skickligt skriven bok om hur ond mänskligheten kan vara. Johan Hilton går igenom tre stycken brott mot homosexuella män. Han skildrar dessa tre fasansfulla brott på ett sådant sätt att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Och han gör det framförallt på ett sätt som får mig att tänka efter hur denna värld fungerar.

Ett av morden handlar om hur en homosexuell man tas med till Ramberget i Göteborg. Där blir han avrättad med två skott. Mördarna är två inbitna satanister. Ett annat mord som Hilton tar upp är på Matthew Sheppard i den lilla staden Laramie i USA. De två förövarna misshandlar Matthew på ett ohyggligt sätt. Efterspelet där blir våldsamt men det visar också upp den fanatiska kristendomen från sin sämsta sida. Det finns nämligen de kyrkor som mer eller mindre tycker att mordet var rättfärdigt på grund av att Sheppard var homosexuell. Gud eller Satan, det spelar tydligen ingen roll.

Tredje mordet som boken tar upp sker i Katrineholm. En arbetslös white-trash kille blir på fyllan sur för att en homosexuell kille ger honom sitt telefonnummer. Det slutar med att han mördar honom samma natt och dumpar honom i en brunn.

En bok alla bör läsa.

Betyg: GGGG

Let the jukebox burn

Veckan spotifylista finns här

Listan är helt och hållet inspirerad av boken Rocket in my pocket, the hipster's guide to rockabilly. I boken går författaren Max Decharne igenom rockabillyns historia. Och läser man noga så hittar man de flesta av låtarna från veckans listan någonstans i texterna. Boken är väl värd att läsa om man vill ha en inblick i hur en av världens bästa musikstilar uppstod.

edit.Passande var också att det idag kom fram att klubben 7 Sins återuppstår. Och det på Röda Sten. Det lär bli grymt.

Det prasslar i buskaget

Elieshi Lema – Bränd jord

Det är spännande att få ta del av en kultur som man inte är speciellt beläst på. När man läser boken blir det en del tillfällen då man får tänka efter för att förstå att vårt tankesätt inte är universellt. Det som dock är universellt är kärleken. Och det är det boken i grunden handlar om.

Elieshi Lema är från Tanzania och skriver utifrån det i Bränd jord. Patriarkatets står sig starkt, både synligt och i det fördolda, Bokens huvudperson Doreen är lärare. Hennes jobb beskrivs inte ingående utan det är hennes, hennes mors, brors och mosters livsöden som behandlas. Alla har de olika sätt att hantera kärleken som drabbar dem.

Bränd jord är delvis ett starkt porträtt av en familj som söker nya sätt att älska på. Boken är också en attack på gammalmodiga manliga normer. Som sådan fungerar den också bra. Däremot kan texten ibland vara svårtuggad. Det flyter inte på i alla lägen. Därför somnade jag över boken ett antal gånger.

Betyg: GGG

Rikskuponger, kusar och booze

Frank Andersson – Sanningen om lögnerna

Ska man tro titeln på boken så ska Frank Andersson reda ut alla historier om sig själv i den här boken. Gör han det sanningsenligt så har han levt ett minst sagt händelserikt liv. I alla fall om man ser till udda historier.

Boken inriktar sig inte på brottningen utan väldigt mycket på hans liv vid sidan om. För trots att Frank vunnit 3 VM-guld och ett gäng andra medaljer så är det hans galna levene som folk idag känner till. Och det visar sig att det man hört inte varit så överdrivet, utan snarare tvärtom.

Frank skriver att han hela Ullevi skulle kunna fyllas av tjejer han varit med, han redovisar några osannolika fyllehistorier, bilar avverkar han på löpande band, som pappa är han värdelös, han är helt oberäknelig, sin uppväxt skildrar han som ganska stökig och det mesta härleder han till sin ADHD-diagnos. Han finner ingen ro någonstans. Det finns en rastlöshet som inte går att tygla.

Som självbiografi är boken rätt underhållande. Jag tror kanske inte att allt är sant. Det som ändå gör att man känner viss sympati med Frank är att han inte lever på att utnyttja eller vara taskig mot andra. Självklart har de i hans närhet, särskilt hans barn, inte en vanlig eller särskilt bra pappa. Men annars så verkar det som om Frank är en hyvens kille.

Betyg: GGG

Livet är en schlager

Kazou Ishiguro - Nocturner
Nu kan jag nog avskriva Ishiguros författarskap. Efter att ha läst tre av hans böcker så inser jag nog att han inte skriver i min stil. Nocturner gav mig en förhoppning då musik skulle vara ett genomgående tema i de fem novellerna.

Det handlar om små nyanser i Ishiguros texter. I alla fem novellerna så handlar det om avsked i någon form. Texterna är inte svåra men ändå kommer jag inte in i dem. Där andra ser storhet så söker jag nycklar för att förstå innebörden och framförallt att hitta det kittlande.

Nocturner har ändå sina fina stunder. Novellerna börjar ofta på ett intressant och roligt sätt. De lite udda mötena beskrivs fint. Det är sedan som problemen börjar. Det händer inte mycket och jag får ofta känslan av overklighet. Och sluten lämnar mig alltid utan känslor.

Betyg: GG