Lambchop - Damaged

En av höstens vackraste skivor har nu nått skivdiskarna. Jag har nämligen svårt att föreställa mig att det finns så många andra artister som lyckas kombinera det sällsamma och det fina så som Lambchop gör.

Lambchop gör inga hits utan deras album är alltid en helhet. I vanliga fall gillar jag textförfattare som är ganska direkta, såsom Townes, Lou och Håkan, men Kurt Wagners texter tilltalar mig fast de är lite mer snärjiga. Texterna är nog förresten inte så knepiga men i och med att Kurt sjunger ganska speciellt tar det ett antal lyssningar innan man klurat ut alla orden.

Damaged är verkligen ett lysande album. Det finns inga uptempo-låtar som bandet brukar ha med ett par utan allt flyter på i stilla takt. Stråkarna låter sådär härligt romantiskt som country och soul lätt på gränsen mellan 60- och 70-tal.

I oktober kommer Lambchop till Gbg för en konsert. Vi ses där.

När livet närmar sig slutet och man listar de snällaste saker man gjort och saker man skulle vilja sett men missat tror jag att dagens datum kommer högt på listan. Detta för att om en timme spelar Håkan Hellström på Klubb Baddaren på Henriksberg. Att inte vara där känns värre än jag trodde. Man skulle kunna citera ishockeyspelaren Ulf Samuelssons klassiska "att inte få vara med när det roliga börjar" tal idag. Tidigare gäster på Klubb Baddaren har ju varit bl.a. Ebbot och Weeping Willows Magnus. Båda har varit bra men alla har ju väntat på denna sista gång.

Varför skulle det då hamna på dessa listor? Jo, för att jag lät Lena gå då vi inte fick tag i någon barnvakt och för att jag tror att det kommer att bli en klassik konsert.

Jag går och lägger mig.

Nick Hornby - Fallhöjd

Som så många andra gillade jag verkligen Fever pitch och High fidelity av Hornby. Jag tycker fortfarande han skriver underhållande men det är svårt att komma ifrån att det för varje ny bok känns lite sämre.

I Fallhöjd har Honrby låtit fyra personer vara berättare av samma handling. Detta ger honom ett gynnmsamt läge att vrida och vända på texten och ge den olika infallsvinklar. Det är detta som jag tycker att Hornby inte riktigt lyckas med. Det känns fortfarande som jag ser Hugh Grant framför mig vilken person än han skriver om.

Fallhöjd handlar om fyra personer som försöker ta livet av sig. Alla har tagit sig upp på ett högt hus för att hoppa och göra slut på livet en nyårsafton . När de stöter ihop så inser de att ingen av dem har modet eller viljan att verkligen ta livet av sig. Istället utvecklar sig en relation mellan de fyra som man får följa. Trots deras olikheter så behöver de varandra, dels för deras nära döden upplevelse, dels för att de inte har några andra vänner. De fyra personerna är Martin, medelsålders tv-kändis vars äktenskap förstörts då han legat med en 15-åring, det är Maureen som har en handikappad son som ställt henne utanför det vanliga samhället, det är JJ som är en amerikans rockmusiker vars band aldrig lyckades och nu splittrats vilket gjort honom vilsen och det är överklasstjejen Jess som är allmänt uppe i det blå och vimsig och egentligen inte vet varför hon är olycklig. Dessa personers öden får man sedan följa i nittio dagar. Återblickarna av deras liv visar att ingen av dem egentligen har någon anledning att verkligen ta livet av sig. Möjligtvis är detta Hornbys poäng. Att människor är rädda för livet mer än att de verkligen vill dö och det menar han är inget giltigt skäl för att kasta sig ut från ett högt hus.

Boken har sina poänger och londonmiljön tröttnar man aldrig på. Hornby är också skicklig på att bygga någon sorts spänning i sina böcker fast de inte är spännande. När han i sina första böcker behandlade ämnen så som fotboll och musik var de rena straffsparkarna rakt i krysset för många läsare inklusive mig. Nu känns det som om hans böcker är frisparkar långt utifrån som har svårt att hitta fram till målet. Möjligtvis rullar de fortfarande långsamt över mållinjen

Walk the line

Då har man äntligen sett filmen om Johnny Cash. Precis som i en annan musikfilm, 24 hour party people, så blir det ibland obekvämt jobbigt när skådespelare försöker spela någon känd musiker. Här lyckas dock Joaquin Phoenix för det mesta väldigt bra. Värre är det med de som spelar Jerry Lee Lewis och Elvis Presley. Att man har en skådespelare som är så olik Elvis är väldigt konstigt och störigt, tycker jag. Det tog säkert 10 minuter efter Elvis-scenen innan jag kunde koncentrera mig på filmen igen.

Annars gillar jag filmen men den berör mig aldrig riktigt på djupet förutom i början när Johnnys bror råkar ut för sågolyckan. Trots att man förstod vad som skulle hända så var det hjärtskärande. Även om Johnnys pappa och fru Viv inte var speciellt stolta eller lyckliga över Johnnys framgångar så kändes de lite väl sterotypa. Kärlekshistorien med June Carter är ju själva huvudhistorien i filmen men jag tycker att den skildras lite slapphänt. Felet är egentligen inte att man vet hur det slutar men bara för att man vet skulle det kanske behövts extra närvaro i några scener. En närvaro som jag saknar.

Detta blev en ganska negativ recension av en film som jag tyckte om men som inte riktigt var så bra som jag trodde. Lyssna på Johnny Cash skivor istället eller gå in på youtube och kolla på några underbara klipp från början av hans karriär.

Keith Richards av Victor Bockris

Visst kände man till att Keith Richard hade tagit mycket droger genom åren men efter att ha läst den här biografin förstår man inte att han lever. Under 70-talet hade han många förlorade år som människa men inte som musiker. Även om Rolling Stones inte var på toppen då så gillar jag skivorna som kom då riktigt mycket.

Författaren av boken går igenom Keiths liv från barndomen fram till idag. Han gör det på ett intressant sätt och som det känns trovärdigt sätt. För oss som gillar Stones ger läsningen en inblick i en värld som känns väldigt spännande. För att få ihop all information har Bockris intervjuat en mängd människor runt Richards. Keith är själv inte intervjuad men självklart har Bockris hämtat information från andra ingående intervjuer Richards gjort.

Jag hade fått för mig att Richards soloskivor inte riktigt höll måttet. Bockris hyllar dem väldigt i boken så jag gav dem en ny chans. Men jag tycker nog fortfarande när jag lyssnar på dem att det aldrig riktigt lyfter. Det är helt ok låtar men han har inte rösten att lyfta dem till den nivå där Stones brukar befinna sig.

Kolla in klipp av Keith och Rolling Stones på youtube mellan åren 1968 - 1974 så ser ni spelningar som är övernaturligt bra.

Detta blev en kass text om en bra bok och en fantastisk gitarrist.

Klubb Baddaren

Ännu en kväll på Henriksberg. Gästartist var Weeping Willows Magnus. Förväntningarna var höga bland den fullsatta publiken. Även jag hade stora förhoppningar om en klassisk spelning. Dessa förhoppningar infriades inte fullt ut men det var ändå en riktigt bra konsert. Precis som med Ebbot för några veckor sedan så är det som en lektion i rockhistoria. Låtar av bl.a. Stone Roses, The Verve, Morrissey, Tom Petty, Glen Campell och Frank Sinatra spelades. Jag gillar ju verkligen Håkans band men ikväll hade de med sig en något störig gitarrist som visserligen spelade bra men som inte passade in.

Kvällen höjdpunkt var helt klart sista låten som var Håkans Nu kan du få mig så lätt. När man hör någon annan göra en låt av Håkan så hör man hur bra låtar han verkligen skrivit.

Nu är den stora frågan om det är Håkan som är den hemliga gästen på onsdag. En annan fråga är om vi får barnvakt. Annars ses vi där.

Att gå på fest och sedan gå på konsert några dagar efteråt har satt sina spår. Lägg också till att man börjat jobba igen och att ett barn varit sjukt så är det fulländat.

Ögonlocken åker igen så fort man ska skriva något. Jag har dock en del recensioner på gång så håll ut. Snart har jag sovit en hel natt igen.

Camilla Läckberg - Olycksfågeln

Det finns en sak som Läckberg är skicklig på. Trots att hon egentligen inte tar ett enda steg utanför mallarna intrig och textmässigt så lyckas hon skapa någon sorts spänning. Den är visserligen på gränsen till löjlig och banal men man vill trots allt veta hur det går. Ibland får jag uppfattningen att Läckberg lika gärna skulle kunna vara en skicklig gymnasist som fått i uppgift att skriva en deckare.

Eftersom jag sällan läser deckare så är jag väl egentligen inte rätt person att komma med konstateranden men Läckberg måste väl ändå tillhöra de mest lättviktiga deckarförfattarna. Jag hittar inget djup. Kanske beror det på att jag inte läst de tre föregående böckerna om samma poliser. Det märks tydligt att Läckberg försöker fiska poäng genom att skriva så att folk känner igen sig. Det enda läsaren behöver reflektera över är själva mordgåtan i övrigt kan intellektet ligga i dvala.

Trots mina något negativa åsikter så tyckte jag boken var ok fram till slutet där Läckberg inte alls lyckas sy ihop den lilla spänning hon byggt upp. Visst, hon förklarar bakgrunden till varför mördarna valt ut sina offer men jag tappar intresset de sista sidorna. Borde det inte vara tvärtom?

Joan Baez

Bok: Lyssna till min röst
Skiva: David’s album

I Baez självbiografi Lyssna till mitt hjärta berättar hon öppet men något skrytsamt om sitt liv. Hon är inte sen med att påpeka sin framträdande roll när folkmusiken slog igenom på bredd front i början av 1960-talet. Det stämmer säkert det hon skriver men tonen kan ibland bli alltför fylld med amerikanskt självförtroende. Det är ändå intressant att följa hur hon väldigt snabbt blev känd över hela världen genom att spela gamla folksånger. Hon började skriva eget material långt senare. I mitten av 60-talet var det med hjälp av relationen till Bob Dylan som hon höll sitt namn levande. De turnerade ihop och Baez spelade in många av Dylans låtar. Boken innehåller en del roliga anekdoter om Dylan som var kul att läsa. Det är också intressant att läsa om hennes upplevelser bakom scen i Woodstock och på Live Aid galan.

Annars är det hennes enorma engagemang i olika samhällsfrågor som fascinerar. Hon anordnade demonstrationer och var en ledande kraft inom flera organisationer. Bl.a. var hon i Nordvietnam när bomberna föll, hon var med när Martin Luther King höll sitt berömda ”I have a dream” tal och hon var i Polen och besökte Lech Walesa när han satt i husarrest. Hon har vigt sitt liv åt välgörenhet men har samtidigt kunnat leva gott.

Ytterligare en notis man kan göra är hennes relation till män. Hon var gift med frihetsaktivisten David Harris ett tag och fick en son men annars så är det många tillfälliga bekantskaper. Mest underhållande är när hon redogör för hur hon raggade upp en kille på en tysk flygplats. Hennes väninna fick gå fram till den okände killen och förklara att Joan Baez satt där borta och gärna ville prata med honom. Det ena ledde till det andra och killen var med på hela europaturnén som hennes älskare. Baez hade även en lesbisk relation under 60-talet.

Av Baez skivor är det albumet med titeln David’s album som jag gillar bäst. Här tonar hon ner sin klara röst något. Skivan är inspelad i Nashville vilket gjort den countryinfluerad men inte sliskig. Låtvalet är blandat med både standards och aktuella politiska sånger. Jag är svag för country från den här perioden. Det mesta låter helt enkelt bra och Baez är verkligen inget undantag.

www.youtube.com

Jag är smått besatt av denna sajt. Det känns som hela musikhistorien finns här. Jag blir alldeles rådvill vilka artister jag ska kolla upp varje dag. Ikväll har det blivit Yo La Tengo (Vilket underbart band. Ett av de coolaste jag vet. Kolla bara in klippet när de spelar Today is the day i John Mcenroes tv-show. Helt suvuränt), The Cramps (Många galna klipp, särskilt när spelar på ett mentalsjukhus) och Elliott Smith (Tänk vad droger kan vara dåligt. Det finns några sorgliga klipp från åren före han dog där rösten nästan har försvunnit).

Bäst ikväll är nog ändå när Elvis Presley sjunger If I can dream. Den måste ni lova att lyssna på och kommentera.

Nedan följer en låttext av Jim White som jag aldrig får nog av. Den skrevs ursprungligen för Jims femåriga dotter men drabbar alla som har upplevt kärlek. Men det är klart att när man nu själv snart har en femårig dotter så biter den extra hårt.

Bluebird on a telephone line. How are you? I’m feeling fine. Sweetly do I whisper your name. Lonely solo taxi ride to a cheap motel on the wrong side of the tracks. The facts are tricky to explain. Cold front bearing down, blowing in from Birmingham. By dawn the window’s wet with icy rain. Behind fourteen doors, a sad parade of paramours are throwing little white rocks at sorrow’s window pane. Me, I’ve found someone to love more than the rain.

Salvation Army ringing bell, kingdom come and wishing wells. Hey Santa Claus I see your junkie eyes. It’s the devil and the deep blue sea, with old friends I hope I never see again all tangled up with misery and lies. The lonely hiss of passing cars feeds the ache of ancient scars, like ghosts beneath my bed rattling chains. No good luck charm or remedy ever proved to soothe my sanity nor bad medicine served to ease my pain. Had to find someone to love more than the rain.

Now, old habits will die hard. This pile of junk setting in my yard… souvenirs from the wrecking ball of dreams. You spend a lifetime tearing temples down, it gets to feel like hallowed ground is a shallow grave where ne’er the bluebird sings.

Last time home when I played this song, you said “Dad, it’s sad, and way too long.” And I pulled you close and held you in my arms. Yes, salvation wears a thin disguise ‘cause I can see the heaven in your eyes. And I thank God them years I searched were not in vain… finally found someone to love more than the rain. Bluebird I love you more than the rain.

Frihamnspiren 10/8-06

Detta år slår alla rekord att gå på kalas-evenamang. Frihamnspiren är egentligen väldigt motbjudande som konsertställe men den lilla båtturen med Älvsnabben är ändå trevlig. För övrigt första gången jag utnyttjar Älvsnabben under mina dryga sex år som göteborgsbo.

Eftersom spelschemat är ändrat så kommer vi precis när Henrik Berggren ska spela. Att framföra Broder Daniels låtar solo med akustisk gitarr visar sig vara ganska enformigt. Den senaste Broder Daniel skivan gillar jag verkligen och det är låtarna därifrån som klarar den musikaliska förvandlingen bäst. Ändå är det egentligen bara titelspåret Cruel town som får mig från att tänka på annat.

Howe Gelb är sån där snubbe som har mycket cred bland musiker. Jag vet inte varför jag aldrig riktigt kommit mig för att lyssna på honom. Jag har förstått att det är något som inte passar mig. Det visar sig också vara sant. Problemet med Gelbs ökeninsperarade gryta av blues, country och rock är att han i nästan varje låt måste krångla till det. De låtar han gör med ett dirket anslag är bra men de är för få. Det finns ganska stora likheter med Jim White fast där hans organilatet känns äkta så känns Gelbs lite påklistrad.

Det fanns en anledning till varför jag drog mig till Frihamnspiren ikväll. Det var Mark Lanegan. Han fanns med som gästartist under Twilight Singers spelning. Twilight Singers som är den förre Afghan Whigs sångaren Greg Dullis nya band. Afgahn Whigs gjorde några bra plattor i början av 90-talet och likheten mellan banden är ganska stor. Jag har alltid tyckt att Dulli har en aura av farlighet över sig. Hans röst och utseende utstrålar något som jag nästan kan bli rädd för.

Spelningen är av det slamrigare slaget men ganska bra. Sologitarristen som är med förstör dock några låtar med en gitarr som låter alltför mycket hårdrock. Dulli låter klar bäst i de lite lugnare låtarna där man även kan höra texterna bättre.

Mark Lanegan kommer in och gästspelar på tre låtar. Vad ska man säga. Hans röst är oslagbar. Live with me, In the pines och Sideways in reverse gjorde cykelturen hem lättare. Han såg även ut att må lite bättre mot de gånger jag sett honom tidigare. Roskildespelningen med hans gamla band Screaming Trees 1992 var minst sagt kaotisk. Om någon blir intressrad av att lyssna på Lanegan tycker jag genast att man ska införskaffa, eller ladda ner, hans skiva I'll take care of you. Hur bra som helst.

Klubb Baddaren

På Henriksbergs takterass huserar Håkan Hellströms musiker som husband fyra onsdagar framåt. Gästartister första kvällen var Ebbot Lundberg och Theodor Jensen. Efter en något trevande start blev de snart varma i kläderna. Ebbot som ibland kan se lite oseriös ut såg ikväll ut att njuta av att sjunga favoritcovers.

Låtarna som spelades skulle kunna vara hämtade från ett best of rock album men de gjordes med en känsla som ett coverband inte kommer i närheten av. Perfect day, Louie Louie, Ring of fire och Hey hey my my var låtar som spelades. Theodor spelade även några The Plan låtar som passade väl in. Låtvalet kan tyckas tveksamt men vi som var där vet att dessa låtar kan låta fräscha än idag. Perfect day gjordes med sådan perfektion att man inte kan önska sig mera av livet.

Spelningen kunde gärna fått vara lite längre. Gästartist nästa onsdag är Daniel Lemma. Vi ses där.

Dolly Parton Tribute

Ja, då har man varit på sin första konsert på årets kalas. Även min första konsert på Kungstorget. Kanske ett ålderstecken.

Dolly Parton har jag alltid haft ett gott öga och öra till och då främst till musiken. Hennes tidiga skivor är såndär skön 70-tals country som jag verkligen gillar. Dolly Parton tribute visar sig vara ett husband som kallar sig The Emmylous med gästartister. Bland gästerna finns Nina Persson, Cecilia Nordlund, Ebbot och Helena Josefsson. Robyn och Christian Kjellvander, som också skulle varit med, var sjuka.

Efter en svag inledning tar sig konserten mer och mer. Framförallt är det när Tingsek kommer in på scen som saker börjar hända. Han tillför lite äkta inlevelse och frenesi i den annars alltför familjära stämningen. Jag har inte lyssnat på hans egna grejer tidigare men kan han visa upp liknande höjder som här så är det säkert bra. Duetten med Helena Josefsson i Island in the stream blir något oväntat kvällens höjdpunkt.

Måste också nämna värmen. Hur underbart är det inte med sådana här kvällar. När klockan är 24 är det över 20 grader varmt. Så skulle det vara oftare.

Em-loppet

Att springa i värme har aldrig varit min grej. Tyvärr var det riktigt varmt idag när Em-loppet gick av stapeln idag. Det gick ändå ganska bra även om jag missade min målsättning att springa under 45 minuter. 45.29 blev min sluttid på denna kvartsmara. Banan var väldigt snäll vad det gäller backar så det ska bli kul att se hur snabbt det går när de riktiga maratonlöparna springer nästa söndag.

Det var kul att starta och gå i mål inne på Nya ullevi. Man förstår vilken känsla det måste vara att friidrotta därinne när det är fulsatt på läktarna.

Tack Lena och barnen för stödet längs två ställen på banan. Det behövdes.

Tillbaka i stan efter en underbar sommar. Jag hoppas nu kunna skriva mer regelbundet här ifall någon är intresserad.