Årets album 2015 plats 1

Daniel Romano - If I've Only One Time Askin'

Det tog ett par plattor in i Daniel Romanos karriär innan jag verkligen förstod den här kanadensarens storhet. Och jag ser det bara som sunt att vara lite avvaktande till en kille som sjunger relativt traditionell country som ung. Är han värdig att ge sig på den här genren liksom? Svaret 2015 är att Daniel Romano är den finaste företrädaren för countryinfluerad musik på massor av år.

Romanos spelning på Pustervik i maj var magisk. Jag stod med tårar i ögonen rakt igenom. Både av glädje för att det var så bra men också av texter som var så drabbande. Det häftiga med spelningen var också att närmare hälften av låtarna ännu inte är släppta. Så tänk vilka skivor vi har framför oss. If I've Only One Time Askin' är ett helgjutet album som jag kan lyssna på om och om igen utan att tröttna på. Den passar alla tillfällen och alla humör man kan tänkas ha. Tydligen är Romano på väg till Sverige i sommar för ett gäng spelningar. Finns det bara minst logistisk chans så tänker jag se minst 4 stycken av dem. Ses där!

Årets album 2015 plats 2

Föllakzoid - III

Jag är inte tillräckligt skicklig att i ord beskriva saker som berört mig djupt. Tur att det finns bra författare och journalister som klarar av det. Men jag vet hur det känns att bli djupt berörd av musik. Senast det hände var i början av december när Föllakzoid stod på scen på Ringön. Det var en utomjordisk upplevelse (ni ser jag använder bara floskler). Som att bli hög utan hjälp av droger (även om ett gäng Pistonhead var inblandade). 

III är naturligt nog bandets tredje skiva. Deras förra från 2013 upptäckte jag sent och den missade tyvärr årsbästalistan det året därför. Nu var jag mer på hugget. På III känner man igen Föllakzoid men de har ytterligare skalat bort allt överflödigt från sin musik. Något som passar dem perfekt. Kvar är monton rytm som går som en röd tråd genom skivans fyra låtar. Rytmen får då och då sällskap av en gitarrslinga, en basgång, någon synt och lite mer sällan även av bakgrundssång. Detta tillsammans gör III till djupt känslosam men samtidigt dansant skiva. Den bör verkligen spelas i sin helhet i ett svep under koncentrerad lyssning. Annars försvinner essensen i skivans storhet. 

Årets album 2015 plats 3

JD McPherson - Let The Good Times Roll

Tanken var att dra ner lite på festande under 2015. Det gick sådär och jag tycker jag gjorde rätt i att omvärdera den idén. För nog är devisen att man lever bara en gång är viktigare är någonsin. Varför vänta på något när det kan vara för sent nästa vecka. Att gå på spelningar och dricka några öl är en stor del av mitt liv. Tyvärr har inte McPherson kommit till våra breddgrader och spelat. Men skivan har varit öldrickarsoundtrack under hela hösten.

För bakom årets fulaste skivomslag döljer sig ett genuint och kärleksfullt rockalbum. Mycket insipriation är hämtat från den tidiga rocken som JD McPherson sedan gör något eget av. Varenda låt på plattan är en megahit i min värld. Måtte han komma till Europa under 2016. Jag kommer ta mig dit han spelar.

Årets album 2015 plats 4

Barrance Whitfield and the Savages - Under The Savage Sky

Hade jag gått till en smågumma 1980 så tror jag att hon ganska lätt hade utläst att 2015 kommer du gilla musik som Barrance Whitfield gör. För faktum är att Under The Savage Sky låter som rätt musik jag lyssnade på som 8-åring. Den här skivans innehåll är dock väldigt sällsynt 2015.

Oavsett genre krävs det mycket letande för att man ska hitta musik som känns som verkligen känns. Som framkallar någon sorts känsla. Så mycket musik bara passerar förbi utan att lämna något intryck alls. Barrance Whitfield lämnar definitivt intryck på mig. Först känns det som man får en rejäl örfil men snabbt förstår man att det introduktionen till en ny bästa vän. För resten av skivan dansar vi ihop till den bästa punk-soul-rock-blues mixen på många år. Ska spelas högt!

Årets album 2015 plats 5

Night Birds - Mutiny At Muscle Beach

Att hitta essen i olika genrer kräver tid och tur. Det finns så mycket musik där ut att det inte finns en chans att höra allt. Börjar man tänka på allt bra man missar kan man få en tår i ögat. Fast man ska nog mer fokusera på allt bra man hittar. Exempelvis Night Birds frå

Det finns så mycket klen punkrock idag att man nästan tröttnar att leta nya band. Därför blir man så glad när man hittar band som Night Birds. Allt är förstås en smaksak men för mig innehåller Mutiny At Muscle Beach allt jag vill ha från en punkrockskiva. Under 24 minuter sprutar det ut attityd och grymma låta. Sen vill man lyssna på den en gång till.

Årets album 2015 plats 6

Richard Hawley - Hollow Meadows

Efter förra skivans utflykt i lite mer distade gitarrers land är Richard Hawley tillbaka där vi brukar ha honom. Alla som lyssnat på hans tidigare album vet att vi får vansinnigt fin nattmusik. Hawley är en mästare på att skapa stämningar med sina texter och sin djupa röst.

Hollow Meadows öppnar med låten I Still Want You. En så stark öppning att hela skivan borde bli lidande efter det. Men faktum är att alla låtar fram till avslutande What Love Means klarar av hålla den väldigt höga standarden uppe.

Årets album 2015 plats 7

Beach Slang - The Things We Do To Find People Who Feel Like Us

Helt kart förvånad själv att jag gick igång så mycket på detta. Men faktum är att så fort jag satte på den här skivan under året, och det var ofta, blev jag på bra humör och dansade runt i lägenheten. Gitarrbaserad amerikansk indierock från sent 80-tal och några år framåt är grunden i det Beach Slang gör.

Det som får mig att gå i spinn är hur sångare James Alex verkar älska det livet jag älskar att leva. Det handlar om hur musiken, barerna och vännerna är det som gör livet värt att leva. Han sätter ord och ljud på detta genom tio låtar. Alla verkar handla om detta tema. Skivan gör att jag känner mig yngre än vad jag är för en stund. Inte något jag eftersträvar i sig men jag erkänner att det är skönt den korta stunden det varar.

Årets album 2015 plats 8

Soldeiers Of Fortune - Early Risers

För oss som stenhårt längtar efter ett nytt Endless Boogie album är det här vi närmaste vi kommer under 2015. Här finns nämligen Jesper Eklöw från det just nämnda bandet med. I övrigt är det medlemmar från ett gäng olika band med Matt Sweeny som någon sorts ledare och så inkallade gästvokalister.

Låtarna är baserade på jam vilket kan resultera i rätt ofokuserade låtar. Det finns väl någon sådan här också men annars är det ösig rock n roll som gäller. Early Risers är en platta som inte funkar vid alla tillfällen men när den gör det blir effekten desto större.

Årets skivor 2015 plats 9

The Rhythm Shakers - Panic!

Överraskande släppte The Rhythm Shakers en skiva enbart på vinyl i somras. Som vanligt finns ingen av deras musik på streamat någonstans så det vara bara att beställa. Jag visste att när paketet från Los Angeles kom så skulle jag inte bli besviken. Och när det stod en hälsning med Lots of love från Marlene Perez på framsidan så räckte det nästan så.

Panic spelades in snabbt då lusten helt plötsligt infall sig. Tanken är att det är ett mellanspel mellan två "riktiga" släpp. Den här impulsiva passar självklart bandet utmärkt. Det är hård och rak rockabilly som möter lyssnare. Precis så jag vill ha den. Sen finns det också några riktigt fina lite lugnare låtar. De är nog då Marlenes låtskrivartalanger och röst blir som allra hetast.

Årets album 2015 plats 10

Bäddat För Trubbel - Två Sjundedelar Av Ett Liv

Antagligen kommer det här vara bandets mästerverk när man sammanfattar Bäddat För Trubbels karriär. Jag har svårt att se hur de ska toppa detta. De har tagit sin musik och sina texter till max här. Det som var bra på tidigare plattor har här helt enkelt blivit ännu bättre. Variationen är lite större och texterna ett snäpp vassare.

Vad det gäller texterna så är det faktiskt så att man kommer på sig att nynna nästan valfri strof från skivan då och då. Det är så många one-liners att det inte är klokt. Poesi i sin renaste form. Skulle de läsas upp skulle de utklassa alla prettos som tävlar i poetry slam SM.

Årets album 2015 plats 11

Uncle Acid - The Night Creeper

Spelningen på Pustervik i höstas bekräftade det jag redan visste. Uncle Acid är det bästa hårdrocksbandet just nu. Live är de helt oemotståndliga. Den garagerockiga som passar skivorna så bra ändras live och det blir tyngd och gung i en perfekt kombination.

The Night Creeper är ett ypperligt album men faktum är att det finns ett par lite svagare spår. Därav missar plattan topp 10. Annars är det som vanligt riff, gitarrsolon och melodier som bara Uncle Acid kan få fram.

Årets album 2015 plats 12

Jason James - S/t

Kolla man till årskonsumtion av musikgenres 2015 så ligger nog country på 70 procent och övriga genres på 30. Jag älskar all country som släpptes mellan 1968-1975. Jag kan köpa vilken skiva som helst och gilla den. Country före och efter dessa datum funkar så klart också bra men skillnaden är att då kan man stöta på något olyssningsbart album. Mycket på grund av tidstypisk produktion.

Jason James debutplatta skulle kunna släppts mellan 1964-1974. Självklart märks det att han är influerad av dåtidens stora artister. Han fraserar som blandning mellan Gary Stewart, Hank Williams och George Jones. Så ni förstår att han har framtiden för sig Jason. Textmässigt hamnar han mitt i countryland. Perfekt. Sen har förmågan att göra bra låtar. Så bra att vissa av dem skulle hamna på en bland-cd med musik från den traditionella countrymusikens guldår.

Årets album 2015 plats 13

Mark Lanegan - Houston: Publishing Demos 2002

Eftersom det här är ett halvofficiellt album med en del låtar som kommit ut på andra Mark Lanegan skivor lät jag det inte hamna på topp 10. Det hade det lätt gjort annars. För trots att det är demos så låter det bättre än det mesta. Det är så bra han är Mark Lanegan.

Vi möter här klassisk Mark Lanegan. Här finns inget av det lite elektroniska eller mer rockiga som funnits på de senaste albumen. Här är det lugnt, lågmält och som alltid med rösten i fokus.

Årets album 2015 plats 14

The Desperados - Won't Be Broken

Nya rockabillyband kämpar i motvind mot inspelningarna från 50-talet. Ytterst sällan kommer de upp i den nivån. Live kan det funka bra men på skiva blir det mest nostalgi. Ett skivbolag som hittar guldkornen av dagens band är Wild Records baserat i Los Angeles. Skivorna finns inte på Spotify och de släpps inte på vinyl så det är lite lurigt att höra dem.

The Desperados andra skiva Won't Be Broken är rockabillyguld. De har en sångare som kan backa upp kaxigheten och de har framförallt en gitarrist som sprutar ur sig melodislingor som känns nya. Eftersom den här typen av band aldrig tycks komma till Sverige är det väl dags att boka en resa till LA och se alla banden på Wild Records.

Årets album 2015 plats 15

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Tidigare har jag tyckt att de skivor Dave Rawlings varit inblandad i har varit bra men i längden lite tråkiga. Låtskrivarhantverket har ofta varit bra men det har saknats känslor och olika humör. Kanske är det jag som ändrat mig eller också har det hänt något för direkt när jag hörde Nashville Obsolete var jag fast.

Plattan innehåller endast 7 låtar. För en oinvigd låter de kanske ungefär likadant. Men kan man sin americana inser man att det är variationen på låtarna som gör detta så bra. Americana kan vara världens tråkigaste genre numera. Alltför många band harvar i gamla fåror. Men här är beviset att genren fortfarande har sina ess.

Årets album 2015 plats 16

Sharon Robinson - Caffeine

Höstens största missräkning var när Sharon Robinson ställde in sin spelning på Nefertiti. Hon hade verkligen sina skäl dock. På väg över från USA fick hon beskedet att hennes man fallit ihop och dött. Fasansfullt naturligtvis och vilken otur för oss fans som sett fram emot en kväll med en av våra absoluta favoritröster.

Sharon Robinson har jobbat och sjungit med Leonard Cohen i många år. Det var där jag upptäckte henne för snart 10 år sedan. Sedan dess är hennes röst något av det finaste jag vet. Caffeine är hennes andra soloalbum. Det som väntar lyssnaren är lugn och lite vemodig vuxensoul. Inte retrovarianten utan i rakt nedstigande led från Sade. 

Årets album 2015 plats 17

Ryley Walker - Primrose Green

När han släppte sitt debutalbum för ett par år sedan och sedan spelade på Roskilde var han bra. Dock inte så att jag senare har lyssnat så mycket. När Primrose Green kom våras förstod man snart att Ryley hade steppat upp flera steg. Det här är inte bara bra utan beroendeframkallande.

Vid bara 26 års ålder är han upp och nosar vid de stora folksångarna från slutet av 60-talet. Jag är helt säker på om den här skivan hade kommit 1970 hade den betraktas som en klassiker idag. I någon form är det så klart retro att låta så här 2015 men världen hade varit lite sämre om vi inte fått hört låtarna på Primrose Green. 

Årets album 2015 plats 18

Lou Barlow - Brace The Wave

Inför varje soloskiva Lou släpper hoppas man på det stora mästerverket. Ända sedan 1993 tror man att det är utanför Sebadoh som det kommer komma. Det bandet är för splittrat för att kunna få till en jämn skiva. Men faktum är ändå att Lou ändå alltid är allra bäst just med medlemmarna i Sebadoh. För den skulle är hans soloalbum inte dåliga utan väldigt bra. Dock inga mästerverk.

Lou Barlow tillhör helt klart topp 3 av mina musikaliska favoriter någonsin. Hans katalog av låtar, hans inställning till musik och hans texter är fundament i min kropp. På Brace The Wave är han som vanligt ojämn. Men också som vanligt så finns det några spår som jag låser in i mitt Lou Barlow bankvalv.

Årets album 2015 plats 19

Hard Action - Sinister Vibes

Typ allt som Svart Records ger ut är intressant. Precis som skivbolaget är Hard Action finska. Att Hard Action tagit en hel del inspiration från tidiga Hellacopters och andra garagerockband hör man efter 1 sekund. Men vad gör det när man saknat ett band som låter just så här i flera år nu.

Hard Action öser sig på Sinister Vibes igenom 10 låtar på 35 minuter. Det är inte en enda död stund någonstans. Vi rockälskare serveras ett smörgåsbord av klassisk actionrock. Att det skulle bli ett band från Finland som gjorde det känns bara rätt. En spelning i Gbg vore inte mer än rätt. Här finns massa finska hel- och halvblod.

Årets album 2015 plats 20

Godspeed You! Black Emperor - Asunder, Sweed and Other Distress

Av någon anledning missar den här typen av band nästan alltid Göteborg när de turnerar i Europa. Varför fick Stockholm två spelningar och vi ingen. Är det för mycket flanellskjortor på bokarna i denna stad eller vad är problemet?

Nåväl, vi kan ju i alla fall lyssna på skivan. Och det är förstås en njutning men man längtar att höra låtarna i en livesättning med en volym som får det att kännas i magen. Godspeed har inte ändrats så mycket sedan starten egentligen. De bara styrker sin position som ett av de bästa post-rock banden varje gång de släpper nytt. 

Årets album 2015 plats 21

Floating Points - Elaenia

Four Tet har varit min pålitligaste elektronikaartist i många år. Tyvärr föll hans platta från i år Morning/Evening mig inte riktigt i smaken. Som tur var dök då Floating Points upp med sitt album Eleania upp och räddade situation. Här får jag nämligen allt jag vill ha av ett elektroniskt album.

Den här skivan passar alla sinnesstämningar och tillfällen. De jazziga influnserna är tydliga och det kommer in stråkar som gör det vackert och stillsamt. Men det finns också en nerv och en puls som gör att man lika gärna kan dansa både inåtvänt och utåtagerande från början till slut. 

Årets album 2015 plats 22

Alela Diane and Ryan Francesconi - Cold Moon

Någon gång i livet skulle jag gärna sitta vid en bardisk och prata med Alela Diane. Ända sedan jag hörde henne för första gången pirrar det till i hela kroppen när hon sjunger. Hon har något mystiskt över sig som lockar. Henns förra skiva About Farewell är ett mästerverk i skillsmässoskivor genren. Den skulle jag gärna vilja prata om med henne. 

Tydligen har Alelas liv vänt till det bättre och hon har fått barn. I och med det tänkte hon ta en paus från musiken. Men så dök chansen upp att spela in den här skivan med gitarristen Ryan Francesconi. Naturmetaforerna är tydligare än någonsin och Cold Moon kvalar lätt in som årets finaste folkmusik. 

Årets album 2015 plats 23

Moon Duo - Shadows Of The Sun

Möjligen kan det vara spännande att höra vad Ripley Johnson skulle utanför sin komfortzon helt. Det är ju ändå ett gäng album man hört med Wooden Shjips och Moon Duo nu. Överraskningsmomentet är inte lika stenhårt som det var när 2009 när jag först hörde honom. Men även om startsträckan är lite längre och det först känns som om man hört det innan så kryper låtarna på.

Moon Duo fick ett uppsving när de tog in en levande trummis. Soundet blev helt klart mer levande. Och faktum är nog ändå att Ripley har hittat en hel del nya influenser på Shadows of The Sun. Tillsammans med Sanae Yamada har han ännu en gång lyckats få till en pyskedelisk fullträff. 

Årets album 2015 plats 24

Bill Wells and Aidan Moffat - The Most Important Place In The World

Nästan varje kväll går jag igenom mitt twitter-flöde. En av de allra roligaste att följa är Aidan Moffat. Frågan är om hans barn och fru tycker han sköter sig. Hans inlägg kommer allt som oftast mitt i natten och innehåller favoritvideos och frågan om han ska dricka en öl till. 

Ända sedan Arab Strap har jag haft en fascination kring Aidan Moffats röst, texter och hur han berättar sina historier. Tillsammans med Bill Wells lyckas han perfekt. Den här typen av låtar är oftast intressanta en eller ett par gånger. The Most Important Place In The World kan man lyssna på om och om igen utan att tröttna.

Årets album 2015 plats 25

Chilly Gonzales - Chambers

Hans två album med bara piano är bland de två finaste albumen jag vet. Chambers är mer klassisk musik fast med en twist som gör den mycket intressantare än de gamla kompositörerna. 

Det brukar nästan alltid börja med att jag sätter på Chambers i samband med att jag ska läsa. Och det slutar alltid med att jag inte läser utan bara lyssnar. 

Årets album 2015 plats 26

Graveyard - Innocence and Decadence

När första smakprovet kom från skivan märkte man en liten förändring. Det var lite lugnare och melodiskt. Bra, tyckte jag. Sen såg jag omslaget vilket är väldigt fult i mina ögon och blev tveksam. Sen kom skivan och det lät ungefär som det brukar vilket i det läget blev lite av en antiklimax.

Som tur var kom spelningen på Pustervik väldigt lägligt. Bandet gjorde en kanonspelning och det blev startskottet till en intensiv period med Innocence and Decadence. Då kom allting fram. De nya inslagen i musik, de utlämnande texterna och Joakim Nilssons grymma sång. 

Årets album 2015 plats 27

Gretchen Peters - Blackbirds

En del har låtskrivandet och berättandet i blodet. Gretchen Peters har det definitivt. Hon har det mer än någonsin vid 58-års ålder dessutom. Den här skivan och förra Hello Cruel World är tidlös singer-songwriter musik med inslag av country.

Hon verkar turnera mest hela tiden. I somras tog det henne till Roskildefestivalen. Jag minns det som mycket behaglig stund mitt i allt bröt andra band och man själv håller på med. Alla som var där lyssnade på varenda ord som kom från Gretchens läppar. Det är sådan pondus hon har. 

Årets album 2015 plats 28

Adele - 25

Märkligt nog är ett album som hamnar så här högt på listan en besvikelse. Adele har valt att gå mot den absoluta mittfåran. Frågan är om det är hon själv eller de runt henne som valt detta. Nu finns det ingen återvändo. Helt plötsligt är hon superstjärna så något har de gjort rätt. Trots några fasansfulla musikallåtar på skivan.

Samtidigt fick jag gåshud över hela kroppen de första gångerna jag hörde Hello. Det är något med hennes röst. På 25 finns några låtar till som tangerar Hello och egentligen hela hennes förra skiva 21. Det gör ändå att hon förblir en favorit. 

Årets album 2015 plats 29

Poison Idea - Confuse and Conquer

Förväntningarna var inte särskilt höga första gången jag satte på Confuse and Conquer. Visserligen hade det fina bolaget Southern Lord signat dem men hade Poison Idea verkligen någon energi i sig år 2015. Det tog 5 sekunder av inledningslåten Bug till jag förstod att det här älskar jag.

Självklart når det inte hardcorepunkens mästerverk Feel The Darkness från 1990. Där är varje spår en vinnare. Confuse and Conquer har ett par dippar men totalt sätt är detta lysande punk. Så mycket bättre än nästan alla band som säger sig spela punk idag.

Årets album 2015 plats 30

Jim White Vs. The Packway Handle Band - Take It Like A Man

Det var ett tag sedan Jim White släppte något. Så glädjen var stor när jag hörde att det var nytt på gång. När jag sen såg att det var ett samarbete med bluegrassbandet The Packway Handle Band svalnade intresset lite. Bluegrass kan jag oftast bara gå igång på i mindre doser.

Även första lyssningen var jag lite avvaktande. Sen har det dock ändå blivit så att jag återkommit till den här skivan under hela året. Den har lockat mig genom sin variation. Självklart är Jim Whites fina lite lugnare låtar bäst men jag går även igång på de ösiga bluegrassnumren. Jag säger något så förbjudet som att det är medryckande och roliga. 

Årets album 2015 plats 31

Anna Ternheim - For The Young

Tio låtar på 33 minuter. Det är alldeles utmärkt att Anna Ternheim gjort valet att göra relativt kort skiva. Jag tror det har gjort att hon skalat bort allt onödigt och det vi får höra är alltså det nödvändiga. Och det är skönt att hon släppt countryspåret hon hade på förra skivan. Det kan andra göra bättre.

Det är ganska många år sedan jag lyssnade mycket på Ternheim. Hennes senast skivor har haft några bra låtar men inte varit så intressanta som fullängdare. Det kan ha också ha att göra med att hennes texter inte passat min sinnestämning sedan 2008. Nu gör de det igen. Nerven är tillbaka.

Årets album 2015 plats 32

Father John Misty - I Love You, Honeybear

Det är något oerhört fascinerande med Josh Tillmans röst. Den är så säker och det känns om han kan göra vad som helst med den. Det skulle alltså kunna bli ganska så tråkigt att lyssna på den. Men sen har den det där känsliga draget som gör att all tonsäkerhet mynnar ut i storslagna låtar.

Jag erkänner att det tog ett tag att komma förbi det som jag tyckte var en jobbig ironisk sida hos honom. Men efter spelningen på Way out west så försvann de tankarna snabbt. Dels för hans roliga mellansnack men framförallt flr variationen under konserten. I min värld är man alltid godkänd om man gå från croonerlåtar till boogierock utan att det känns krystat 

Årets album 2015 plats 33

Esmerine - Lost Voices

Constellation är ett säkert kort vad det gäller skivbolag. De ger ut ganska smal musik men som ändå inte är speciellt svår. Flera av årets plattor de givit ut skulle kunna hamnat på listan men det blev till sist bara två. Mästerverket i deras katalog är annars At The Cut med Vic Chesnutt. 

Esmerine är ett instrumentalt band från Montreal. De spelar oerhört vacker och spännande musik som är helt fantastisk. Variationen mellan låtarna är precis så lagom stor att man hela tiden överraskas utan att förlora den totala känslan. Vill man så funkar Lost Voices också utmärkt som soundtrack till bokläsning.

Årets album 2015 plats 34

New Order - Music Complete

Jan Gradvall tycker i sin recension av den här skivan att det är som att lyssna på Thore Ehrlings Orkester. En väldigt rolig recension fast jag inte alls håller med. Gradvalls besatthet att ständigt gilla det nya blir ganska komisk och främst ett sätt att hålla sig kvar som musikjournalist.

Music Complete är enligt mig en mycket fin mix av tidiga och sentida New Order. Gitarrerna och de elektroniska instrumenten får samsas och det utmynnar i ett album som håller klass rakt igenom. Sen hade de gärna fått korta ner låtarna något. Då hade det varit sensationellt. 

Årets album 2015 plats 35

Israel Nash - Silver Season

Nu ska jag inte göra om samma misstag som med hans senaste skiva Rain Plains. Den avfärdade jag alltför snabbt för att sedan upptäcka vara suverän. Silver Season kommer inte riktigt upp i den klassen men den är precis som föregångaren en skiva som växer.

Israel Nash gör album som ska lyssnas på från början till slut. Tar man ut enskilda låtar låter de lite släpiga. Tar man sig dock tiden och sätter sig i skivlyssnarfåtöljen med något starkt i glaset så är man snart insnärjd i låtarnas och skivans kosmiska stämning.

Årets album 2015 plats 36

Imperial State Electric - Honk Machine

Det är rätt osannolikt hur många bra rocklåtar Nicke Andersson har gjort. Jag ska villigt erkänna att jag inte kastar mig över hans släpp numera. Ända sedan Hellacopters tredje skiva låter nästan allt likadant. Något som ligga de flesta artister i fatet men faktum är att när man väl tar tag i de nya släppen från Nicke så är man fast.

Honk Machine fortsätter på det spår Imperial State Electric varit på från början. Det är polerad rock med tydliga refränger och melodier. Det jag tycker mest om är hur Nicke sjunger bättre än någonsin. Han vågar bryta lite ny mark med rösten och bli lite känslosammare. Det lilla gör att Honk Machine lyfter ännu ett par snäpp.

Årets album 2015 plats 37

Pruient - Frozen Niagra Falls

Jag kollar inte på skräckfilmer längre. Har inte gjort så sedan jag var 15 typ, Då hade jag sedan jag var åtta år betat av alla skräckklassiker som min bror hade hemma. Det slutade med att jag fortfarande kollar under sängen ibland och att jag rätt ofta tror att Michael Myers ska stå i mörket och vänta på mig.

Frozen Niagra Falls för mig tillbaka till barndomens skräckfilmer. Dominci Fernow spelar in under många namn och jag gillar skarpt det han gjort i Vatican Shadow. Denna gång är det i Pruients namn han givit ut en platta. Och det är som sagt musik som känns i hela kroppen. Jag har legat flera nätter och bara flämtat när jag lyssnat på detta i lurar. Här finns hela registret från stenhårt till spöklika tystnader. Alltid är undergången nära och i slutet känns det som man har hamnat i den.

Årets album 2015 plats 38

Pins - Wild Nights

Allt kändes så självklart när dessa tjejer från Manchester gick upp på lilla scenen på Pustervik under Stay out west. Redan innan de slagit an första ackordet förstod man att det här kommer bli bra. Rockmusik har inte så lite med stil och attityd att göra. Sen krävs förstås nästan alltid låtar att backa upp det också. Det har Pins gott om. Deras mix av stilar mynnar ändå ut i någon sorts brittisk indierock.

Jodå, jag kände mig lite gammal när jag stod där framför scenen. Övriga publiken var som de bandet i 20-års åldern. Men bra musik har så klart inga åldersregler. Och så länge mina egna döttrar inte kommer in på klubbarna och skäms för mig står jag där.

Årets album 2015 plats 39

Carlton Melton - Out To Sea

Det brukar kännas rogivande att bara titta på Carlton Meltons skivomslag. Sedan tror jag inte alla skulle kalla musiken rogivande men för mig är den det. San Francisco bandets långa album med framjammad instrumental psykedelisk rock är perfekt efter en stressad dag.

Out To Sea är musik som meditation. Man skulle kunna tro att det här funkar att ha på i bakgrunden men så är inte fallet om man vill ha ut det mesta. Utan här ska volymen höjas och så ska man lyssna noga. Det är då det händer något.

Årets album 2015 plats 40

Quireboys - St Cecilia and the Gypsy Soul

Att Quireboys skulle hamna på min årsbästalista år 2015 hade det varit höga odds på innan höstens Londonresa. Deras debutplatta från 1990 åker på relativt ofta men egentligen inget mer. Det kändes verkligen som de brände alla låtar på en gång. För den innehåller fulländad brittisk rock n roll från början till slut.

På spelningen i London spelade de förstås låtar från den men de bakade in nya låtar och ta mig tusan om de inte matchade klassikerna. I alla fall just där och då på Borderline lekte livet. En av årets bästa kvällar. Tanken slog mig sedan att det här kanske inte alls låter kul på skiva. Men fel hade jag för den lite mer akustiska inramningen passar bandet med sångare Spike i spetsen alldeles utmärkt.

Årets album 2015 plats 41

Nicole Sabouné - Miman

Som någon så klokt sa på den fantastiska spelningen förra helgen. "Det låter som man hört dessa låtar en massa gånger tidigare, allt är så självklart". Ja, precis så kändes det. Efter att egentligen bara hunnit lyssna på albumet en enda gång innan jag såg henne så kändes det som jag redan var i Nicoles värld.

Det här är ett album som gör att Chelsea Wolfes album från i år känns ännu mer som en besvikelse. För Miman har alla de låtar man trodde att hon skulle få ur sig. Nicole rör sig i samma sfär som Chelsea Wolfe musikmässigt men har ur mörkret dragit fram melodierna. 

Årets album 2015 plats 42

Ezra Furman - Perpetual Motion People

Jag skulle nog säga att detta är den ojämnaste skivan på hela listan. Här finns allt från mästerverk till låtar jag inte vill höra igen. Det är ungefär där som Ezra Furman är i sin karriär känns det som. Han har kommit ut som transgender och låter identitetskrisen spegla sig i musiken. Säkert bra för honom men lite spretigt för oss lyssnare.

Totalt är detta ändå förstå ett album jag verkligen gillar. Mycket förstärktes under en fantastisk spelning på Gloria-scenen i Roskilde i somras. Där hörde man särskilt hur mycket kärlek till rockhistorien Ezra har. Vi fick allt från Buddy Holly till Lou Reed och Jonathan Richaman. Alltså inte covers utan låtar som matchar dessa artisters höga kvalitet. Skulle han ta bort knäpplåtarna så skulle han vara kapabel till en rockklassiker av högsta kvalitet. Än så länge har han nått 42 plats vilket inte är illa alls.

Årets album 2015 plats 43

Joel Alme - Flyktligan

Det var kul att kolla tillbaka på den här bloggen och se vad jag skrivit om Joel Alme tidigare. Hans debut verkade jag stört mig lite på först för att sedan börjat gilla. Hans andra platta Waiting for the bells kom så högt som på nionde plats på årsbästalistan 2010. Skiva som kom 2012 gick mig spårlöst förbi.

Nu har familjen kört Flyktligan hårt under året och jag har svängt i mina omdömen även här. Fast det är klart om jag verkligen känner efter (skippar att han gjort Blowit-låten) så är det här låtar som jag gillar mycket och som jag rycks med i. Han har ett mycket fint sätt att hitta melodier och hans röst innehåller inga tommar ord, som jag redan skrev 2010. 

Årets album 2015 plats 44

Susanne Sundför - Ten Love Songs

Två gånger såg jag henne live under året. Båda var en besvikelse. Som alltid väntar man sig att det blir bättre live. Här var det tvärtom vilket gjort att albumet fått kämpa efter det. Men det är klart det ska vara med på listan. Jag har lyssnat massor på det och det finns en handfull grymma låtar.

Att det är ett havererat förhållande som ligger bakom skivan märks förstås på alla texter. Men mest märks det på hur hennes röst menar varje ord hon sjunger. Och det är just rösten som är hennes stora styrka så det blir en utmärkt kombination.

Årets album 2015 plats 45

Slayer - Repentless

Jag ha helt klart fått en nytändning vad det gäller hårdare musik. Det har kommit väldigt mycket bra låtar i år. Men jag orkar ganska sällan hela album i taget. Därav ganska få metal-album på listan.

Slayer har med Repentless gjort ett av sina starkaste album någonsin, enligt mig. Många låtar har ett närmast punkigt ös. Låtarna är relativt korta och raka. Slayers svaghet i mina öron har alltid varit deras gitarrsolon. De är så korta nu att de inte påverkar låtarna nämnvärt. Repentless skulla jag vilja höra nonstop när jag är i gymmet på Friskis. Tror det skulle göra mig till en riktig muskelkille.

Årets album 2015 plats 46

The Chills - Silver Bullets

Jag hade mycket hopp till Robert Forsters skiva som kom under året. Men tyvärr var den en besvikelse. Bandet Apartments släppte en rätt bra skiva men bäst i den här popmusik genren är The Chills comeback Silver Bullets.

Detta Nya Zeeländska band är ju ett av de band man allra mest förknippar med skivbolaget Flying Nun och popmusik från Australien och Nya Zeeland. För mig är de ännu bättre nu än då. Jag gillar verkligen när lite äldre personer sjunger pop av den här stilen. Då finns det något mer bakom de fina melodierna som gör att det får en annan och starkare innebörd.

Årets album 2015 plats 47

Honeymoon Disease - The Transcendence

Ännu ett band som gjort bra ifrån sig på scenerna de senaste åren. Deras debutalbum fångar inte riktigt energin bandet får fram på scen men det är utmärkt rock musik. Kärleken till allt det som rör den här typen av rockmusik sprutar ur det här bandet. Det går inte att ta miste om att de älskar det de gör. Och som tur är så har de även talangen att skriva väldigt bra låtar.

Ska man spela den här typen av actionrock krävs också frontfigurer som har något extra. I Honeymoon Disease finns det två. Här får vi attityd, bra röster och gitarrslingor som höjer låtarna från den stora massan av rockband. Självklart kommer de från Gbg.

Årets album 2015 plats 48

Jaako Eino Kalevi - S/t

Som vanligt är årets album lista fylld med artister som gjort väldigt bra ifrån sig live under året. Det höjer sedan lyssningen av deras album väldigt mycket. En höstkväll hamnade jag på Pusterviks ovanvåning där denne finne med band stod på scen. Det blev en alldeles utmärkt kväll som gjort att hans skiva spelats mycket sedan dess.

En av mina första musikaliska upplevelser som liten var syrrans Roxy Music samling. Direkt när jag lyssnar på Kalevi så får jag just Bryan Ferry vibbar. Jag hade till en början ingen aning om att Ferry faktiskt spelar saxofon på ett gäng låtar på skivan. Skivan har några spår som haltar lite därav den ändå något blygsamma placeringen på listan. 

Årets album 2015 plats 49

Liam Hayes - Slurrup

Det är många år sedan han släppte singeln  Three quarters blind. En låt som jag kommer på mig själva att nynna på ofta. Sedan dess har har han varit väldigt ojämn den gode Liam. Men med årets skiva Slurrup har han äntligen gjort ett helgjutet album.

Här finns poplåtar som skulle kunna platsa på album som säljer miljoner. Men eftersom han alltid håller en låg profil får vi som gräver ha honom i fred. Och det ska vi nog vara glada för för den finns en skörhet i hans musik.