Malcolm Middleton & Loney, Dear - Pustervik, Gbg 27/4-07

Årets finaste kväll tillbringades på Tranquilo och Pusterviksbaren. Skotten Malcolm Middleton, tidigare i Arab Strap, har gjort en av årets hitills bästa plattor så förhoppningarna var stora inför konserten.

Först ut var dock Loney, Dear. Det nya stjärnskottet från Jönköping som gett ut sin nya skiva på Sub Pop. De låtar jag hört innan har jag tyckt om men det har kanske varit lite för många mespoppiga tendenser för att jag riktigt skulle ta till mig det. Live visar dock Loney, Dear att de verkligen är något att lyssna på. Trots en dålig plats långt bak och en allmänt stökig fredagspublik så når musiken fram. Emil Svanängen, som är Loney, Dear, har verkligen något som man både spetsar öron och ögon inför. Bandet han har med sig bygger upp låtarna till monotont men samtidigt mycket svängigt sound. Publiken är verkligen med på noterna och det märks att de redan har många fans. Inför konserten hade jag läst att Svanängen såg livespelandet som mer eller mindre något nödvändigt ont. Då såg jag framför mig ännu ett band som var obekväma och dåliga på en scen. Det visade sig att jag hade helt fel.

När sedan huvudnamnet för kvälle skulle gå på visar det sig att publiken tunnats ut betänkligt. Jag vet inte om Middleton uppfattar det men det känns som han har taskigt självförtroende från start. När han inte får något svar på sina mumlande frågor i micken så ser han konfunderad ut. Det ser ut som om han vill lämna allt och åka hem. Men med hjälp av ett skönt band lyckas han istället hitta något som kan kallas fokus och spelar bl.a titelspåret från senaste skivan A brighter beat och Loneliness shines. Det dock ganska oengagerat och framförallt glädjelöst som sedan konserten fortsätter. Den fortsätter och fortsätter. Allt för länge enligt min mening. Enligt många andras också för i slutet är det inte många kvar.

Middleton är inte känd för att vara någon muntergök och det behöver man inte vara när man står på en scen. Jag har sett massor med artister med dyster uppsyn genom åren som ändå klarat att ge något extra till publiken. Igår kände jag inte det från Malcolm Middleton.

Roskilde 2007

120 Days

Jag har av någon anledning svårt att fölika mig med norrmän som spelar rockmusik. Det känns som man vill skrika fel fel fel som Brasse gör i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Lite får jag nog ändå ändra uppfattning efter att ha lyssnat på 120 days. Deras elektroniska rock har helt klart sina ljusa stunder. Spelar man riktigt högt låter det som Silverbullit fast utan samma Simon Ohlsson maniska sångstil.

Det slår mig alltid vad många band det finns som man inte hört innan de spelat på Roskilde. Om 120 days sköter sina kort rätt så tror jag faktiskt att de kan göra en fantastisk spelning under någon roskildenatt. Det blir till att mingla med norrmännen.

Kolla in slynglarna här.
http://www.youtube.com/watch?v=gu86pYNpRqk

Bästa låt: C-musik

Veckans 3 bästa låtar

Ian Dury - Wake up and make love with me
Det är bara att hålla med Dury. Morgonsex är härligt. Tyvärr är det ytterst sällsynt för
en småbarnsfamilj.

The Whitest Boy Alive - Burnin'
Jag längtar till Roskilde så mycket att det nästan är patetiskt.

Sophia - Pace
Det är märkligt att Sophia aldrig blivit kändare än de är. Robin Porper-Sheppard är kanske lite för egen för det. Hursomhelst så fortsätter de släppa utmärkta plattor

Roskilde 2007

Tunng

Alla band som får benämningen folktronica får mig att bli intresserad. Jag tror nämligen att det någonstans där finns ett band som passar mig perfekt. Än så länge har jag stött på en hel del bra band men inte något överjordiskt.

Tunng är inte överjordiska men de är bättre än bra. Britterna leverar en stämningsfull musik som byggs upp av ett fint plockande gitarrspel. Det är akustiskt och lite elektroniskt blippande i en skön blandning. Sången är bra när man använder sig av stämmor och där rösterna mer blir som ett extra instrument. Vid mer traditionell sång är rösterna lite anonyma.

Ännu ett band jag är lite osäker på live men det kan vara fantastiskt.

Favorit: Red and green

Så här glada var vi på minisemestern i Jönköping.

Roskilde 2007

Grizzly Bear

Det här New York bandet har släppt två skivor varav den senaste på dans och elektronica etiketten Warp. Grizzly Bear är dock ganska långt ifrån ett technoband. Istället är det psykdelisk popmusik med inslag av allt möjligt som väntar lyssnaren. Det är inte fel att bunta ihop dem med den nya vågen av folk-rock band som Animal Collective och Devandra Banhart.

Grizzly Bears senaste skiva Yellow house är utmärkt lyssning hemma vid stereon. Frågan är hur det blir live. Men behöver man en stunds kontemplation under festivalen så går jag gärna och sjunker in i alla de fina harmonier och ljud som det här bandet levererar.

Bästa låt: Knife

James Brown on

En av de roligaste intervjuerna jag sett. Mr. Brown är inte så lite uppe i det blå. I feel good!!!

Roskilde 2007

K'naan

Eftersom jag sällan kommer iväg på hip-hop konserter annars så är Roskilde en chans att se bra rappare. Inte för att jag verkligen gjort det så ofta men det är ofta bra när man väl gör det.

K'naan med rötter i Somalia har släppt ett album, The dusty foot philosopher. Skivan är ganska bra men i längden blir K'naans lite nasala röst enformig. Texterna räddar upp en del. Här det inga komersiella raptexter utan lagom allvarliga frågeställningar om livets vardag.

I ett klipp på hans Myspace sida så visar han hur han och hans band efter en spelning på Trägårn här i Götet hamnar i klammeri med rättvisan. Konsertbilderna visar en hänförd publik och låten Kicked pushed svänger bra.

Favorit: Blues for the horn

Roskilde 2007

Css ( Cansei de Ser Sexy)

Från Brasilien kommer detta band. De har varit ganska uppskrivna i många tidningar det senaste året. De ligger på Sub Pop vilket brukar innebära kvalitet. Det är väldigt få band som ligger på det bolaget som jag inte gillar. Css är inget undantag men de hamnar ganska långt ner på topplistan över Sub Pop band.

Css spelar en ganska arrogant punkigt stökig svängig dansvänligt rockmusik. Ibland låter det faktiskt som ett bra mycket bättre The Sounds. Ett The Sounds utan alla utstuderade poser.
Jag kan tänka mig att det kan vara bra live och ska man se dem så är det nog nu. Jag har nämligen svårt att tro att det är ett band som håller i längden.

Favorit: Fuckoff is not the only thing you have to show

Roskilde 2007

Annuals

Ett amerikanskt indieband som jag inte hört talas om förut. Deras debutskivan kom tydligen ifjol och heter Be he me. På roskildesfestivalens hemsida jämförs de med Animal Collective och Flaming Lips. Orosvarslande då inget av de banden är några favoriter hos mig.

När jag nu lyssnat på skivan så är den heller inget för mig. Ganska värdelös pompös popmusik är det jag hör. Låtarna svävar ut åt alla håll, vilket säkert är meningen, och det finns ingen känsla. I alla fall hittar inte jag den. Trummisen spelar över, sångaren har ingen röst och allt känns amerikanskt på fel sätt. Jag undar så vem som går och kollar på det här.

Bästa låt: Mama

Roskilde 2007

Lite besviken blev jag när merparten av årets roskildeband offentliggjordes igår. Egentligen är det bara två band jag verkligen brinner för. Det är Roky Erickson och Arctic Monkeys (vars nya skiva är en besvikelse). Annars finns det lite smått och gott men ett par stora personliga favoriter till vill jag verkligen ha. Jag hade trott och hoppats på Mark Lanegan och Jesus & Mary Chain.

Det är ganska många nyare band och en del världsmusik som jag tror kan förgylla festivalen utöver trevliga vänner, gemyt, sommar och sol. Det blir till att lyssna in sig på dem under våren. Många korta recensioner av banden som spelar blir det framöver.

Veckans 3 bästa låtar

Wilco - Either way
Det finfina öppningsspåret på Wilcos nya album kanske blir min verkliga inkörsport till bandet. Wilco är sådant band jag alltid kännt att jag borde gilla. Det är inte så att jag tyckt illa om deras tidigare skivor men det har heller inte brunnit till. Med Either way har Jeff Tweedy fått till en låt som i sin enkelhet verkligen får mig att lyssna.

Rolling Stones - 100 years ago
Stones är ett av få band som jag aldrig tröttnar på. Andra band kan man ha svårt för när man har ett visst humör, är på någon speciell plats eller är allmänt trött på musik. Jag säger aldrig nej till att lyssna på en låt från Jagger/Richards. Just nu är den här pärlan från Goats head soup överst på listan.

Ronderlin - Aside
Pop som jag vill ha den. Jingle jangle gitarrer, New Order basgångar och fjäderlätt och lyhört trumspel.

102 minuter: den sanna berättelsen för överlevnad inne i World Trade Center av Jim Dwyer och Kevin Flynn

Journalisterna Dwyer och Flynn ger sig på det svåra arbetet att skildra hur det var att befinna sin inne i World Trade Center den 11 september. Med hjälp av överlevande, inspelade telefonsamtal, dödas släkt och vännner försöker man komma fram till en bild på hur det var att hamna mitt i helvetet.

Jag är ju lite fascinerad av den här typen av böcker och filmer vilket betyder att kraven ökar ju mer man sett och läst. Författarna av den här boken väljer en medleväg där man inte ingående beskriver de allra värsta hemskheterna som många måste sett. Samtidigt så är de inte för mesiga eller amerikanskt nationalistiska. Resultatet blir en hyfsat väl sammansatt bok om en dag som vi aldrig kommer att glömma.

Det är många tragiska människoöden som man får följa i boken. Det är så många som skulle kunnat klara sig men som gjorde fel val eller fick fel vägledning. Ännu hemskare var det för dem som hamnade över flygplanens islagsplatser. I ett av tornen var alla trappor ner förstörda. I det andra fanns det en fungerande trappa men som bara 4 personer upptäckte. Hundratals människor skulle kunna tagit den vägen ner men av någon anledning så valde de att stanna kvar.

Avsnitten i boken som går igenom fakta om byggnaderna och hur turerna gått genom åren om hur man ska göra vid en eventuell katastrof är lite långrandiga. Det man kan konstatera är att sedan den första terroristattacken 1993 så hände inte mycket för att förbättra säkerheten. Poliser och brandmän hade svårt att jobba ihop och verkligen bestämma vem som hade vilket ansvar.

Över 2700 personer dog i World Trade Center den här dagen. Några hundra direkt när flygplanen flög in byggnaden, en del genom branden som följde och som fick många att hoppa, och det stora flertalet när byggnaderna rasade eftersom de var fast på de översta våningsplanen. Fruktansvärt. Samtidigt ska man komma ihåg att många många tusen hann ut före tornen kollapsade. Många tog inititativet själva men det var också mängder av människor som klarade sig tack vare brandmän och andra som fick ut folk snabbt. I boken skildras ett flertal privatpersoner som sprang upp och ner i byggnaderna och fick ut folk. De flesta av dem dog vid raset. Ingen trodde att tornen skulle rasa. De som var kvar i det norra tornet, som träffades först men kollapsade sist, förstod inte att det andra tornet rasade. Kommunikationen var så dålig att många inte hann ut innan det tornet också rasade.

När vi var i USA 1999 så fanns tornen kvar och var en del av den fantastiska skylinen när man kom från flygplatsen. Undrar hur man känner nästa gång man besöker denna underbara stad.

31 av 1001 album

Ray Charles - Modern sounds in Country and Western music

När jag köpte den här skivan för ett antal år sedan hade jag stora förväntningar. Jag hade läst mycket om den och de skulle vara en av countrymusikens viktigaste skivor. Den skulle vara gränsöverskridande då den store soulartisten Ray Charles tog sig an de vitas countrymusik.

Tyvärr så är det här inte alls så här jag vill ha min country. Jag vill ha den avskalad och direkt och med en sångare som behärskar att leverera enkla texter med trovärdighet. Det är egentligen inga större fel på Rays röst. Värre är det med det storband som bräker på i bakgrunden. Stråkar kan fungera till countrymusik men den här typen av jazz storband gör det definitivt inte, tycker jag.

Att skivan inte får lägsta betyg beror ändå på låtarna. Det går inte att misslyckats helt när man spelar dessa countryklassiker. Bland annat tre Hank Williams låtar.

Betyg: GG

Favorit: I can't stop loving you

30 av 1001 album

Bill Evans Trio - Sunday at the Village Vanguard

Trots att jag nu lyssnat på plattan 5 gånger så kan jag inte hålla isär låtarna. Det borde betyda att det inte är så bra utan att allt är jämngrått. Så enkelt är det dock inte. Det här är nästan meditativ pianojazz som bygger på mycket små variationer och skiftningar i melodierna. Med piano, bas och trummor lyckas trion förmedla en nästan absolut närvaro.

Det är en skiva som passar vid speciella tillfällen. Det är en lugn skiva som faktiskt inte passar som bakgrundsmusik. Man måste istället lyssna noga för det är så sparsmakat och fint att man annars går miste om hela poängen. Att läsa en bok till musiken fungerar men det får inte vara något glättigt.

Betyg: GGG

Favorit: My man's gone now

Mountain Goats - Pustervik, Gbg 4/4-07

När man dan efter en konsert går och lyssnar på skivorna från den artist man sett så brukar det tyda på att spelningen varit bra. Precis så är iallafall fallet med Mountain Goats som jag såg igår. Jag spelar Balance, Get lonely, This year, Twin human highway flares, Lion's teeth och annat om och om igen.

Den oftast irriterande Carl Reinholdzon Belfrage, som skriver på Nöjesguiden, skrev faktiskt en bra krönika för ett tag sedan. Den handlade om livemusik och hur det är meningslöst att se band live som inte brinner för det och som därför låter sämre än på sina skivor. Det håller jag verkligen med om. Det behöver i o f s inte bara bero på att man inte brinner för att spela live det kan lika gärna vara att man inte klarar av att spela live. Man har inte förmågan att tillföra något mer till musiken.

Mountain Goats har inget problem med att något av ovanstående. Han är en fantastisk liveartist vilket han bevisade igår. Allt från mellansnack, gitarrspel, inlevelse och publikfrieri men samtidigt integrietet är av högsta klass. Att det spelade många låtar från hans senaste skivor gjorde inte så mycket då de är mer direkta än hans gamla. Textmässigt känns det som han lyft sig ytterligare sedan jag följde honom mer noga. Annars är det inte mycket som förändrats vilket inte är av ondo.

Förhoppningen inför konserten var precis som Torbjörn beskrev det nostalgi plus mer. Slutresultatet blev nostalgi plus mycket mer.

Inte för att skryta men jag hade alla rätt. Det handlar om min uppväxt.
Hur många får du?

http://www.ew.com/ew/article/0,,20016362__20016359,00.html

Jacqueline Winspear - Maisie Dobbs

Att säga att en bok är trist bär emot men det är faktiskt svårt att hitta något bättre ord för Maisie Dobbs. Vill man vara lite snällare kan man istället säga att boken nog riktar sig till en annan målgrupp än män i 35-årsåldern.

Boken utspelar sig i London 1929 men återblickarna är många. Dobbs som växer upp under enkla former i London tillsammans med sin pappa. För att få det att gå ihop börjar hon jobba som tjänsteflicka i ett överklass hem. Väl där utmärker sig Dobbs med sitt flit och hennes tjuvläsning av familjens böcker blir början till en riktig klassresa. Det blir nämligen så att familjen tar sig an Maisie och ser till att hon får en privatlärare, Mr Blanche, och det slutar med att hon har en universitetsutbildning. Denne Maurice Blanche har en detektivbyrå som Dobbs får börja på när hon är klar med studierna. Boken tar sin början när Blanche gått i pension och Maisie Dobbs får sitt första uppdrag.

Parallellt med ramhandlingen så får man följa Dobbs genom sin uppväxt. Hur hon tar värvning som sjuksköterska under första världskriget, hur hon brottas med att inte riktigt höra hemma med det "fina" folket, hur hennes far och andra ser på henne när hon utbildar sig.

Det stora problemet med boken är att det finns inga fel och brister på Maisie Dobbs. Man får uppfattningen att hon är en perfekt människa. Hon går upp klockan 3 på morgonen för att läsa sina studieböcker. Sedan så jobbar hon hela dagen som tjänsteflicka. Hon säger inte ett ont ord till någon. Senare i livet får hon närmast synska kunskaper. Som detektiv använder hon sig av sina kunskaper att känna hur folk tänker och hur de kommer att agera. Det är mer än vad jag klarar av. Jag är allergisk mot böcker som dras mot det övernaturliga.

Jag läser sällan deckare, Maisie Dobbs kan väl ändå kallas deckare, men då jag väl gör det så är det sällan jag verkligen gillar det. Det som ändå inte går att komma ifrån är att man vill veta hur det går. I den här boken byggs det inte upp någon direkt spänning men man vill ändå veta hur det slutar. Det var enbart därför jag läste ut boken för annars gav den mig ingenting.

Ps.
Om någon undrar varför jag valde boken så ingår den i ett skönlitteratur-projekt på jobbet.

Det är dumt att formulera något eget när någon annan skrivit precis det man själv tycker. Texten nedan är skriven av Lasse Anrell. Det är bara att hålla med. Claes Runheim kan verkligen inte konsten att intervjua. Det blir pannkaka av alltihop när han ska försöka vara en tuff reporter. Han stirrande blick får mig att stänga av tv'n.

"Lagrell är nöjd med tv-avtalet med Viasat, säger han. Men eftersom TV 4 och SVT inte ens får sända nyhetsbilder så är det väl inget helt perfekt avtal, va? Dessutom skulle jag tänka efter -–en eller annan gång – om jag var ansvarig för svensk fotboll över den märkligt snorkiga och otrevliga ton hela TV 3-studion håller mot spelare och ledare i motgång. Gnällig gubbläktare Det är som att lyssna på ett gäng bittra supportrar som är upprörda och ser förlusten mest som ett svek mot just dem själva. Hela TV 3:s studio är som en gnällig gubbläktare. Jag har sett det i TV 3 i hockeyn och jag ser det nu i fotbollen. Däremot var det ett jävla handskakande i studion i Belfast. Lägg ner. Man blir inte en Lasse Bengtsson bara för att man tar dem man intervjuar i hand.
Den enda som fick godkänt av mig i Belfast var Mjällby"

Veckans 3 bästa låtar

Mountain Goats - West country dream
Det känns verkligen som att träffa en gammal vän man inte sett på länge när man börjat lyssna på gamla Mountain Goats plattor igen. Mountain Goats platsar enkelt på listan över artister som för alltid finns inom mig. För tio år sedan åktes det många mil för att se honom två dagar i rad.
Den här låten får mig alltid att tänka på hur gärna jag skulle vilja kunna spela gitarr. På onsdag spelar Mountain Goats på Pustervik. Vi ses där.

David Bowie - China girl
Jag har aldrig riktigt kommit över tröskeln in i Bowies värld. Det finns många bra låtar men han kommer aldrig bli en artist som jag verkligen brinner för. Men, som sagt, det finns många bra låtar att gilla. China girl har alltid fascinerat mig. Ända sedan man såg den smått erotiska videon i början av 80-talet har man kommit på sig nynnandes China girl då och då.

Sanna Nielsen - Vågar du vågar jag
Det rör mig till tårar när jag ser Ella gilla musik. Då får det vara vilken musik som helst. Under en bilresa till Lidköping för någon vecka sedan kollade jag mer på en sjungande Ella i backspegeln än på vägen. Jag vet inte hur många gånger vi han höra Cara mia, The worrying kind och den här låten. Spela den låten jag kan bäst tjoades det från baksätet. Det är klart vi kör den en gång till, sa jag.