Årets Roskilde bland-cd

1. Misson of Burma - Trem two
2. Silver Jews - Punks in the beerlight
3. Rolling Stones - Doo doo doo doo doo (Heartbreaker)
4. Roky Erickson - Two headed dog
5. Union Carbide Production - High-speed energy
6. Nomads - She pays the rent
7. Supersuckers - Goin' back to Tuscon
8. Neko Case - Hold on, hold on
9. Allison Krauss - My poor old heart
10. Babar Luck - Care in the community
11. Richard Hell - Walking on water
12. Mink DeVille - Just give me one good reason
13. Steve Miller Band - Rock n' me
14 Wire - Champs
15. Dicks - Rich daddy
16. Entombed - Night of the vampire
17. The Bronx - Cobra lucha
18. Malcolm Middleton - Loneliness shines
19. Spaceman 3 - Take me to the other side
20. Suicide - Rocket USA
21. Neu - Fur immer (Forever)

Roskilde 2006 del 2

Bob Dylan

Visserligen har jag hört ganska mycket negativt om Dylans konserter på senare år men förväntningarna var ändå ganska höga inför spelningen. När jag precis innan konsertstart kom in i fållan precis framför scenen jublade jag och tackade vakterna innerligt för detta sena insläpp.

Ganska direkt så stelnade mitt leende. Öppningen med Maggies farm var sorglig. En låt som egentligen är så bra kraxades fram av Bob men framförallt misslyckades bandet att få fram en enda känsla med sitt spel. När Dylan spelade på Roskilde 2001 var det en helt ok konsert och när jag såg honom i Gbg 2000 så var han lysande. Hans senare skivor gillar jag också men live har han alltså totalt rasat samman. Efter tre låtar gick jag.

Happy Mondays

Egentligen har jag aldrig haft någon riktigt nära relation till Happy Mondays innan men jag styrde mina steg dit. Jag har någon skiva i samlingen som varit tämligen olyssnad sedan jag köpte den Däremot upptäckte jag låten Halleluja precis innan avresan till festivalen och tänkte att det kanske kan vara något. Och om det var. Trots att jag missade de första 20 minuterna så var kom jag direkt in i stämningen när jag kom. Shaun Ryder verkade förhållandevis fräsch. Han sjöng sin pratsång som förr och Bez eldade på publiken med sin dans. Den sista halvtimmen av konserten var ren danseufori. Nämnda Halleluja, Step on och 24 hour party people som avslutning är det inte många som slår. Bandet spelade bra och sångerskan Rowetta var hur bra som helst. Hon kunde gärna fått höras ändå mer. En konsert som verkligen överraskade positivt. Synd bara att min Roskildekompis missade detta.

My Midnight Creeps

Längtan efter lite rockmusik drog oss till norska My Midnight Creeps. De intog scenen i med dämpad belysning och rök. Snart stod det klart att deras Stooges och Spritualized influenser var alltför övertydliga. Att sångaren sen inte hade rösten som klarade av den här typen av musik gjorde att man lämnade efter några låtar.

Death Cab For Cutie

Den egna stämningen i kroppen var egentligen alldeles för uppstissad för att ta in Ben Gibbards musik. Det lät väl ok men man var som sagt inte med i skallen. Death Cab For Cutie kan vara väldigt intetsägande om man inte är på rätt humör och så var fallet här. Soul and body lyfte ändå humöret lite. Totalt sätt ändå energilöst.

The Five Cornes Quintet

Kvällen avslutades med ett härligt finskt jazzband. Här kom energin tillbaka. Deras klart Blue Note inspererade coola jazz tilltalade mig mycket. Alldeles utmärkta soloprestationer tillsammans med lyhört samspel fick mig att röra på fötterna. Synd bara att de som stod närmast inte tyckte likadant.

Tied & Tickled Trio

Att få den något otacksamma uppgiften att vara första band ut på lördagen klarade detta tyska kollektiv av häpnadsväckande bra. Deras mångsidiga musik med rötterna i jazzen var fantastisk. Man kan säga att de spelade ett jazznummer, med jazzsättning, och sedan ett mer experimentellt postrockinfluerat verk, med varierad sättning, varannan gång. Båda inriktningarna var fantastiska. Avslutningslåten var helt klart festivalens höjdpunkt. En låt som påbörjades av mannen som spelade på sin laptop och avslutades med ett säkert 10 minuter långt crecendo. En låt som skulle platsa på vilken best of krautrock samling som helst.

Bandets sju medlemmar var de klart coolaste som visade sig på en scen denna festival. Som det känns så är det nog också den bästa konserten.

Primal Scream

Precis som Morrissey dagen innan får Primal Scream äran att äntra stora scenen i den härliga kvällsolen. De har aldrigt tidagare lyckats övertyga mig live men på Roskilde gör de en riktigt bra spelning. Tyvärr hade man själv suttit och blivit stekt i solen när man kollat på England - Portugal på storbildsskärm. Detta plus att ölen i det läget säkert blev 35 grader varm hade gjort att man var lite seg.

Annars finns egentligen inget att klaga på. Låtvalet var utmärkt med en fantastisk Movin on up som inledningsnummer. Jag gillar verkligen den nya skivan och låtarna de spelade därifrån blev ännu bättre live. Jag skulle vilja påstå att de nästan matchar Stones bästa år. Dock bara nästan. Helt klart blev detta en återupprättelse för de tidigare liveupplevelser jag haft med Primal Scream.

Silver Jews

Spänningen var stor inför den spelning jag sett fram emot mest på hela festivalen. Tio minuter innan start var det glest med folk i det ganska stora Odeon-tältet. Själv var jag nöjd över min plats längt fram men undrade hur David Berman skulle gilla en festivalpublik. Plötsligt släcktes lamporna ner och bandet kom in till ett nästan öronbedövande jubel. Det visade sig helt plötsligt vara ett närmast fullt tält där överraskande många kunde låtarna. När Sedan David säger att "This song is called Dallas" känner jag att det är det här man lever för. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här låten genom åren utan att tröttna.

Bandet som han plockat med sig är riktigt bra. De framför låtarna precis så där lagom likt som det låter på skivan. Det spelas ganska många låtar från senaste skivan som är ganska ojämn vilket drar ner betyget lite. Men ändå en gåshudsframkallande debut av Silver Jews på nordisk mark.

Anga Diaz Echu Mingua

Jag hade ganska stora förhoppningar om det är kubanska gänget. Tyvärr infriades de inte. Det blev alldeles för mycket traditionell latinmusik för min del.

Kanye West

Trots att jag i stort sätt somnade stående en halvtimme in i konserten så gillade jag det verkligen. Kanye lyckade ensam fylla upp den oranga scenen vilket är starkt gjort. Hans flow var klanderlöst och det är bara synd att jag inte lyssnat på honom mer. När han dragit igenom Jay-Z låt Izzo var det dags att knalla hemåt i natten. Kroppen var helt enkelt slutkörd.

Roskilde 2006 del 1

Editors
Britterna från Birmingham var ett helt ok band att se först. Deras gitarrorienterade pop funkar bra live. Jag måste säga att Editors tilltalar mig mer än många andra band i den nya vågen av brittiska band. Detta framförallt för att de har en sångare, Tom Smith, som har en naturlig röst för den typ av musik de spelar. Mycket folk hade sökt sig till Odeon-tältet vilket gjorde att vi stod långt bak men låtar som Munich, Blood och Lights nådde ända fram.

Jenny Wilson
Lockade mig inte tillräckligt för att jag skulle orka stå kvar inne i Odeon-tältet. Dock var det helt ok att lyssna på utanför samtidigt som solen dök upp bakom molnen. En sol som sedan inte lämnade oss på 3 dagar.

Guns N' Roses
Ja vad ska man säga. Mellan 1987 - 1989 betydde Guns nästan allt för mig. Jag var besatt. Jag skulle tippa att det ligger någonstans kring 200 kasetter med liveinspelningar från G n' R på någon vind. Min lyckligaste stund på jorden var när brevbäraren hade lagt paket i brevlådan. Tyvärr fick det konsekvensen att gräsmattan på kyrkogården inte klipptes i tid. Jag var nämligen kyrkovaktmästare på sommrarna. Hursom så facinerade mig Guns livekonserter på så sätt att det var aldrig samma mellansnack och det var alltid olika låtordning. Detta i motsats till många andra band som jag också hade livetapes med. Jag skulle vilja påstå att bandet under denna period var ett av rocken bästa band genom historien. Men snart gick det utför...

Redan med de hyllade Use your illusion skivorna hade jag börjat tappa intresset. De var alltför överproducerade för min smak. Konserterna i Globen 1991 var heller inte speciellt bra.

Roskildekonserten då. Visst lät det bra ibland. Sweet child o mine och Nightrain framkallade iallafall lite känslor hos mig. Det ska också sägas att Axl sjöng bra rakt igenom konserten. Problemet är väl egentligen de musiker han skaffat sig. De spelade de flesta av Slash solon dåligt för att inte tala om deras egna soloutflykter. De var faktiskt bland det sämsta jag hört från en scen i hela mitt liv. Ett gitarrsolo var så överjävligt dåligt att jag inte kan förstå att någon bland de 70000 i publiken kunde applådera. De nya låtar de spelade lätt inte något vidare. Det vore bättre om han slutade med den nu-metal han försöker sig på och spelar in ett lugnt akustisk album istället. Det tror jag skulle funka bättre.

I det stora hela blev det väl ungefär som förväntat. Axl är dock alltid Axl och en lite fascination till honom kommer jag nog alltid att ha.

Babar Luck
Jag var nog en av få i publiken som hade lyssnat in mig på Babar Luck innan. Hans hejdlösa blandning av stilar hade tilltalat mig mycket. Han kommer ursprungligen från men Pakistan men har bott i London nästan hela sitt liv. När han nu presentarade sina låtar med bara gitarr och lite trumkomp fick de en liten annan inramning. Det fungerde dock alldeles utmärkt och Babar Luck visade sig vara en stor scenpersonlighet. Han vann snabbt över den ganska lilla skaran publik som hade orkat sig upp tidigt. Låtar som Care of the community och One love är sådana att man snabbt kan ta dem till sig vilket alla också gjorde.

Problemet var bara att Babar spelade för länge. Hade han spelat i 50 minuter så hade jag nästan gett högsta betyg men nu spelade han i 1 timme och 30 minuter och det klarade han inte. Visst spelade han bra låtar i slutet också men man hade ändå fått nog. Euforin som stundtals hade uppenbarat sig i början på konserten kändes då långt borta. Ändå en väldigt kul konsert.

Martha Wainwright
Iförd bland de kortaste kortbyxor jag sett intog Marhta scenen till stort jubel. Inledningen med Factory, Far away och When the day is short var verkligen glimmrande. Eftersom detta är mina personliga favoriter kändes det lite som jag hade fått allt jag ville ha. Fortsättningen var också bra men jag hade tappat lite intresse. Martha visade sig dock vara en rolig kvinna. Hon lyckades bra med att parera "I love you" utrop från killar i publiken och hon flörtade med drogromantikerna. Hennes countrydoftande version av Leonard Cohens Tower of song är nog ändå nu efteråt den låt jag minns bäst.

Matisyahu
Den långe amerikanske juden som spelar reggae fick några låtar på sig att imponera på mig. Det svängde väl ganska bra och bifallet var stort från publiken men det var annat som drog mer än vit reggae.

Morrissey
På stora scen i kvällssol visste man egentligen inte hur det skulle bli. Det visade sig bli jättebra. Den här konserten var avsevärt bättre än den i Göteborg i våras. Öppningen med Panic var klokren. I övrigt ganska mycket låtar från senaste skivan. Låtar som jag inte alls gillade i våras som Life is a pigsty gjorde sig konstigt nog bättre här i fullt solsken. Helt klart mycket bra och nog topp tre på festivalen.

Amplifier - S/t

Mellan åren1983 - 1989 var jag hårdrockare. Det var i stort sätt den enda musiken jag köpte. Även om jag inte köper hårdrockskivor längre så kan jag ibland uppskatta stilen. Band som Bad Religion, The Bronx och AC/DC kan vissa dagar ge mig härliga musikupplevelser.

Hursomhelst så är Amplifier ett band som spelar den typ av hårdrock jag aldrig gillat. Det låter alldeles för duktigt. De riffar på för allt vad tygeln håller men ur det kommer ingenting. Sångaren försöker låta rock men borde nog sjunga i ett pojkband. Bandets låtar är alla över 6 minuter långa så det är evigt långa instrumentala sjok.

Amplifier kommer från England vilket ytterligar visar att engelmännen har svårt att den typ av hård rock som jag kan uppskatta. Amplifier har tydligen turnerat en del med Therapy vilket är ett band jag också starkt ogillar.

Inga bra låtar här

Animal Collective - Feels

Mitt enorma musikintresse till trots så är jag nog ganska konservativ när det gäller låtar. Inte för jag har något emot experimenterande men det kan lätt bli fel. Nu tycker jag egentligen inte att Animal Collective blir fel men eftersom dessa tankar kommer upp är det någonting som inte står rätt till. När det gäller nya band får man högre och högre krav för att till sig dem. Den här skivan är antagligen bättre än flera skivor i min skivsamling. När man köpte som mest skivor var man inte lika selektiv vilket kunde leda till felköp. Nu när man tyvärr har mindre tid att lyssna på musik noggrant så faller Animal Collective precis på fel sida sträcket.

Blandningen av musikstilar som pychadelica, folk, pop, elektronika och en massa annat blir kanske inte splittrat men heller inte så påträngande så att man fastnar. Å andra sidan gillade jag det verkligen när jag lyssnade på den idag då jag var extremt trött. Skivan blev bättre i det där stadiet när man nästan somnar men inte kan för att ett barn hoppar i sängen där man ligger. Särskilt de lite längre psykadeliska låtarna imponerade då.

Animal Collective blir ännu ett Roskildeband som får både ris och ros. Vad jag hört ska de vara bra live så jag kollar gärna in dem.

Bra låtar: Bees och Daffy duck

Sigur Ros - Takk

Skulle Sigur Ros spela instrumentalt vore jag glad. Jag har nämligen väldigt svårt för de vokala inslagen. Trots att sången kan vara änglalik och len så skär den som knivar i mig. Den för inte in mig i den stämmning jag vill. Musiken ligger annars där och väntar på omfamna mig. Jag tröttnar aldrig på lugna låtar som stegrar sig till ett crescendo på slutet. Alla postrockband av aktning har ju några sådana låtar. Sigur Ros har det också men så var det ju det där med sången.

Det lilla jag såg från Sigur Ros spelning på Roskilde för några år sedan gör dock att jag gärna ser dem igen. Det krävs dock att man är på rätt humör. Är det någon som läser detta som har bra tips på vad man ska ha i kroppen för att få ut det mesta av Sigur Ros så är det bara att höra av sig. Det bästa är nog om det är en varm sommarnatt och man kan ligga i gräset och bara flyta med.

Bra låtar: Hoppipolla och Saeglupur

Franz Ferdinand - You could have it so much better

Undrar om det finns något band som har enhetliga eller samma kläder som jag verkligen gillar. Vad jag kommer på så är det inte det. Kanske är det estitiken jag ibland stör mig på när det gäller Franz Ferdinand också. Det blir fokus på fel sak liksom. Till deras försvar få jag ändå säga att i de intervjuer jag sett så verkar det vara trevliga killar.

Nu är det inte bara bandets stil som inte tilltalar mig. Det är också den odynamiska musiken. Det finns ett antal härliga melodislingor i flera av låtarna men utförandet gör att det inte svänger på det sätt jag vill. Det finns 3-4 låtar som är bra, resten är bleka kopior på samma låtar. Trumkompet känns också enahanda. En eller två låtar på Sticky Fingers dansgolv funkar fint men att ta sig igenom ett helt album hemma vid stereon funkar inte.

Bra låtar: This boy och Evil and a heathen

Sergent Garcia - La semilla escondida

Musik med latinoinslag är inte riktigt vad jag brukar gilla. Visst så svänger det stundtals men känslan som berör infinner sig sällan. Sergent Garcia är bosatt i Frankrike men sjunger på spanska. Han blandar stilar ganska friskt men i grunden finns alltid en krydda latinomusik. Det finns faktiskt ganska stora likheter med Mano Chau.

Nu är det här ganska ok ändå. Ett problem är att jag inte förstår vad han sjunger om. Känslan är att han har något att säga men som sagt jag förstår inte. Jag ser dock inga problem med att ligga i gräset utanför världsmusikscenen och sippa på dagens första öl och lyssna på det här. Det vore nog inga problem och slinka in i tältet på hemväg och dansa ut dagens alkoholintag heller.

Bra låtar: Poetas och Long time

Matisyahy - Youth

Reggae av en vit ortodox jude från USA. Det låter väl sådär men jag gillar det faktiskt. Inte för att jag jublar men låtarna är trallvänliga och somriga på rätt sätt. Musiken är tillrättalagd så jag kan tänka mig att reggaepuritaner har svårt för det här men jag som gillar min reggae i små doser nickar med. Vad jag förstått så är det vita musiker som är med och spelar. Det kan nog höras ibland då det låter lite stelt. Som sämst blir det när de blandar in alltför mycket rockmusik.

Det är inte skiva jag skulle köpa men när det nu finns andra möjligheter spelar jag den ganska mycket. Texterna är också lyssningsvärda

Bra låtar: Fire of heaven/Altar of earth och Jerusalem

Morrissey - Ringleader of the tormentors

Precis som konserten på Scandinavium för någon månad sedan är skivan väldigt ojämn. När jag lyssnar på den så brukar jag alltid hoppa över några låtar som jag tycker är riktiga bottennapp. I will see you in far of places och Life is a pigsty tilltalar mig inte alls. De känns svulstiga på fel sätt. När jag såg honom live så var han stundals svulstig på rätt sätt. Litegrann som en sentida Elvis.

Mitt förhållande till Morrissey är lite ambivalent. Ibland kan jag reta mig på honom och ibland verkligen förstå honom. Förhoppningsvis har jag rätt sorts dag när han spelar på Roskilde. Idag kände jag att jag inte hade det.

Bra låtar: I just want to see the boy happy och The youngest was the most loved

Silver Jews - Tanglewood numbers

För tio år sedan släppte Silver Jews skivan The natural bridge. Jag skulle tippa att det är en av de skivor som spelats mest gånger på min skivspelare. Faktum är dock att jag säkert inte lyssnat på den på ett par år. Jag köpte heller inte Tanglewood numbers när den kom i höstas. Nu när det oväntade sker att de kommer till Roskilde så måste man naturligtvis lyssna på den.

David Berman som är Silver Jews låter sig lik i de flesta fall. Låtmaterialet är lite spretigare än förr. Då kunde man inte hitta ett enda dåligt spår på skivorna. Här är det faktiskt några låtar som faller ur ramen. Experimenten med olika ljudbilder slår inte så väl ut. Ändå så finns det förstås mycket bra här och texterna är alltid otroliga. De ger ut sina skivor på Drag city och Domino som så många andra av mina favoriter. Tillsammans med Smog, Sebadoh och Palace Brothers känns det här som mitt 90-tal.

Silver Jews har varit väldigt sparsamma med att turnera. Därför ska det bli extra kul att se hur det blir i Roskilde. Det är iallafall en av konserterna jag ser fram emot allra mest.

Bra låtar: Punks in the beerlight och Sleeping is the only love

Death Cab For Cutie - Plans

Till en början hade jag lite svårt för det, som jag tyckte, alltför poppiga soundet. Jag har alltid haft svårt när det slår över i popkitchighet och det här var i gränszonen. Nu när jag lyssnat ganska mycket så framträder många bra låtar och att rösten ibland låter väldigt likt Jonathan Donnahues i Mercury Rev kan jag ta.

Ibland låter det faktiskt ganska likt Teenage Fanclub vilket verkligen är en komplimang. Textmässigt känns banden också ganska lika med enkla men ändå snillrika texter om ond och god kärlek.

Bra låtar: I will follow you into the dark och Your heart is an empty room

Toumani Diabate's Symmetric Orchestra - Boulevard de l'independance

Förväntningarna var höga på den här skivan då den fått översvallande recensioner överallt. Själv har jag alltmer börjat gilla musik från Afrika och då särskilt från Mali. Amadou & Mariams konsert i Roskilde 2003 är en av de mest minnesvärda spelningarna jag sett på dansk mark.

Min förhoppning var att den här skivan skulle innehålla lika svängig musik som den Amadou & Mariam gör, men så är inte fallet. Orkesterledaren Toumani Diabates kora är alltför dominerande för min smak. När rytmerna blir mer framträdande och blåssektionen tar mer plats så svänger det men det händer alltför sällan. Jag kan dock tänka mig att musiken fungerar bra live och att jag då kan gilla det mer men då kommer nästa problem, sången. Ibland låter den alltför mycket som Mory Kante vilket jag inte gillar alls. När flera röster sjunger samtidigt i kör blir det bra men det sker bara på ett fåtal låtar.

Kanske är jag lite väl hård i recensionen ovan då det faktiskt finns flera låtar som jag verkligen gillar. Som helhet uppfylldes ändå inte mina förväntningar och då blir man såklart desto mer besviken.

Ska jag se Toumani Diabate på Roskilde? Troligtvis

Bra låtar: Tapha niang och Single

Arctic Monkeys - Whatever people say I am, that's what I'm not

Först ut i mina Roskildeband recensioner blir nykomlingarna från Sheffield Arctic Monkeys. I'll bet you look good on the dancefloor var ju en sådan direkt hit att den säkert kommer att spelas på Sticky Fingers disco tills stället stänger för gott. Även jag gillade verkligen låten och hade därmed ganska höga förväntningar på skivan. Vid första lyssningen blev jag ganska besviken men efterhand har jag faktiskt ändrat mig drastiskt. Hade jag varit 18 år hade jag förmodligen älskat det men nu står jag lite gubbigt vid sidan om stampar med foten.

Från att i början tyckt att det var för lite variation på låtarna hör jag nu nya nyanser vid varje lyssning. De något lugnare låtara tyckte jag inte alls att de klarade av men inte ens de är så illa även om jag är övertygad om att de kommer att lyckas bättre med att uttrycka sig på ett lugnt sätt på kommande album. Av de klipp jag sett av bandet tycker jag också att de verkar ha en naturligt cool stil. Sångaren och gitarristen Alex Turner tror jag mycket på. Han påminner på något sätt om Van Morrison när han sjöng i Them. Varför vet jag inte då de varken sjunger eller ser likdana ut men det är något som binder dem samman.

Bästa låtarna: Fake tales of San Francisco och Dancing shoes

Ska jag se dem i Roskilde? Absolut. Tyvärr verkar de dock spela på söndag vilket är en stor besvikelse.