Roskilde 2006 del 1

Editors
Britterna från Birmingham var ett helt ok band att se först. Deras gitarrorienterade pop funkar bra live. Jag måste säga att Editors tilltalar mig mer än många andra band i den nya vågen av brittiska band. Detta framförallt för att de har en sångare, Tom Smith, som har en naturlig röst för den typ av musik de spelar. Mycket folk hade sökt sig till Odeon-tältet vilket gjorde att vi stod långt bak men låtar som Munich, Blood och Lights nådde ända fram.

Jenny Wilson
Lockade mig inte tillräckligt för att jag skulle orka stå kvar inne i Odeon-tältet. Dock var det helt ok att lyssna på utanför samtidigt som solen dök upp bakom molnen. En sol som sedan inte lämnade oss på 3 dagar.

Guns N' Roses
Ja vad ska man säga. Mellan 1987 - 1989 betydde Guns nästan allt för mig. Jag var besatt. Jag skulle tippa att det ligger någonstans kring 200 kasetter med liveinspelningar från G n' R på någon vind. Min lyckligaste stund på jorden var när brevbäraren hade lagt paket i brevlådan. Tyvärr fick det konsekvensen att gräsmattan på kyrkogården inte klipptes i tid. Jag var nämligen kyrkovaktmästare på sommrarna. Hursom så facinerade mig Guns livekonserter på så sätt att det var aldrig samma mellansnack och det var alltid olika låtordning. Detta i motsats till många andra band som jag också hade livetapes med. Jag skulle vilja påstå att bandet under denna period var ett av rocken bästa band genom historien. Men snart gick det utför...

Redan med de hyllade Use your illusion skivorna hade jag börjat tappa intresset. De var alltför överproducerade för min smak. Konserterna i Globen 1991 var heller inte speciellt bra.

Roskildekonserten då. Visst lät det bra ibland. Sweet child o mine och Nightrain framkallade iallafall lite känslor hos mig. Det ska också sägas att Axl sjöng bra rakt igenom konserten. Problemet är väl egentligen de musiker han skaffat sig. De spelade de flesta av Slash solon dåligt för att inte tala om deras egna soloutflykter. De var faktiskt bland det sämsta jag hört från en scen i hela mitt liv. Ett gitarrsolo var så överjävligt dåligt att jag inte kan förstå att någon bland de 70000 i publiken kunde applådera. De nya låtar de spelade lätt inte något vidare. Det vore bättre om han slutade med den nu-metal han försöker sig på och spelar in ett lugnt akustisk album istället. Det tror jag skulle funka bättre.

I det stora hela blev det väl ungefär som förväntat. Axl är dock alltid Axl och en lite fascination till honom kommer jag nog alltid att ha.

Babar Luck
Jag var nog en av få i publiken som hade lyssnat in mig på Babar Luck innan. Hans hejdlösa blandning av stilar hade tilltalat mig mycket. Han kommer ursprungligen från men Pakistan men har bott i London nästan hela sitt liv. När han nu presentarade sina låtar med bara gitarr och lite trumkomp fick de en liten annan inramning. Det fungerde dock alldeles utmärkt och Babar Luck visade sig vara en stor scenpersonlighet. Han vann snabbt över den ganska lilla skaran publik som hade orkat sig upp tidigt. Låtar som Care of the community och One love är sådana att man snabbt kan ta dem till sig vilket alla också gjorde.

Problemet var bara att Babar spelade för länge. Hade han spelat i 50 minuter så hade jag nästan gett högsta betyg men nu spelade han i 1 timme och 30 minuter och det klarade han inte. Visst spelade han bra låtar i slutet också men man hade ändå fått nog. Euforin som stundtals hade uppenbarat sig i början på konserten kändes då långt borta. Ändå en väldigt kul konsert.

Martha Wainwright
Iförd bland de kortaste kortbyxor jag sett intog Marhta scenen till stort jubel. Inledningen med Factory, Far away och When the day is short var verkligen glimmrande. Eftersom detta är mina personliga favoriter kändes det lite som jag hade fått allt jag ville ha. Fortsättningen var också bra men jag hade tappat lite intresse. Martha visade sig dock vara en rolig kvinna. Hon lyckades bra med att parera "I love you" utrop från killar i publiken och hon flörtade med drogromantikerna. Hennes countrydoftande version av Leonard Cohens Tower of song är nog ändå nu efteråt den låt jag minns bäst.

Matisyahu
Den långe amerikanske juden som spelar reggae fick några låtar på sig att imponera på mig. Det svängde väl ganska bra och bifallet var stort från publiken men det var annat som drog mer än vit reggae.

Morrissey
På stora scen i kvällssol visste man egentligen inte hur det skulle bli. Det visade sig bli jättebra. Den här konserten var avsevärt bättre än den i Göteborg i våras. Öppningen med Panic var klokren. I övrigt ganska mycket låtar från senaste skivan. Låtar som jag inte alls gillade i våras som Life is a pigsty gjorde sig konstigt nog bättre här i fullt solsken. Helt klart mycket bra och nog topp tre på festivalen.