Plats på scen

Årets bokjuryböcker ska presenteras.

Bokslukare på scen

 

Petter fick frågan på samma scen om hur han kände efter ha givit ut en bok? Förvåning och något han aldrig trodde som 14-åring var hans svar. Jag hade avgett samma svar om jag fått frågan hur det kändes att stå på scen och presentera min bokslukarklubb på Bokmässan.

 

Nåväl, det gick ganska bra och jag är nästan mest stolt över att Ella (och de fyra andra barnen som var med) som också var med och vågade prata i mikrofon inför publiken. Det hade jag verkligen inte gjort som femteklassare.

 

Själv laddade jag upp med Johnny Cash och Slayer innan. Därav de svara kläderna och det något forcerade talet.

Grus i ögonen

Dag 2 efter semestern var inte mycket roligare än dag 1.

Det hjälper ändå lite att tänka tillbaka på nätterna i Roskilde. Glädje men samtidigt inget typ av liv man orkar i längden. 

Så imorgon dag 3 vänder det nog. 

Matlådan

De där jävla matlådorna som ska rotas fram från denna vecka ger mig ångest. Semestern har gått alldeles för snabbt. Och att då helt plötsligt stå i panik och leta matlådor på morgonen är rena skräcken. Alternativet att strunta i matlådan och äta ute är marginellt bättre då jag inte alls är redo att möta de viljelösa kyparna som finns runtom Chapmans torg.

Jag är helt enkelt inte redo att börja jobba. Och så ska höstens alla programpunkter planeras och förberedas. Innan jag ens kommit till hälften så ser det fullspäckat ut.Ser man positivt på det innebär det en mängd möten. En del roliga en del jobbiga. Ser man krasst på det så är mitt liv som rinner iväg. Finns verkligen tiden?

Kanske läge att dra ner till casinot och satsa allt på rött ändå.

Veckans låntagare

Det är något som är fel här.
Du är kille.
Du är hjälpsam.
Du är ung.
Du är inte grinig.
Är du verkligen bibliotekarie.

Exakt så sa en låntagare till mig i veckan. Rätt kul, tyckte jag.

Vem bestämmer egentligen?

Nästan varje dag möter jag barnfamiljer där något är fel. Det är nämligen så att barnen bestämmer över föräldrarna. Ska det vara på detta viset, som Sverker Olofsson så klokt hade som sin fråga. Nä, självklart ska det inte vara så. Ner i soptunnan med de flata föräldrar som låter sina 4-åringar, 7-åringar, 11-åringar och till och med 1-åringar styra och ställa. Det är inte konstigt att det blir svårt att sätta gränser när man som barn inte får en tillrättavisning om man ritar på väggar, tigger, tränger sig före eller allra värst lever rövare på biblioteket. Min arbetsplats är modern och man ska självklart få prata, skratta och må gott. Men har man ungar som skriker (jag menar inte spädbarn), kastar böcker, rusar runt och i stort sett välter stället borde man kanske förstå att det är dags att gå eller i alla fall säga till. Nä, då står istället dessa föräldrar och pillar sig i näsan och ler fånigt åt sina "härliga" barn. Och det slår aldrig fel. När man tittar in på barnavdelningen efter en sådan familj gått ut så ligger det böcker precis överallt förutom där de ska ligga. Ofta är soffan full av kaksmulor och hushållspapper ligger under bordet. Som tur är denna klick i klar minoritet av alla barnfamiljer men det finns ändå så många att man häpnar.

Upp till kamp

Bild oct text från dagens Göteborgs Posten.

I förra veckan informerades medarbetarna i Majorna-Linné om den ekonomiska krisen.
– Det kommer som en chock att ekonomin är så dålig, säger Mattias Larsson, barn- och ungdomsbibliotekarie på Majornas bibliotek.

Ett brev skickades ut till medarbetarna där det står att ”i stort sett hela vår sektor läggs ner”.
– Det enda som i så fall blir kvar är kulturskolan och ett av biblioteken, säger Lena Axelsson, bibliotekarie i Majorna.

Att antingen Majornas eller Linnéstadens bibliotek försvinner ser bibliotekarierna som orimligt, särskilt med tanke på att antalet besökare har ökat sedan Stadsbiblioteket stängdes för renovering.
– Det här kommer att slå hårt mot invånarna. Vi har omkring 1 000 besökare per dag, allt från den lille bebisen till hundraåringen. Att bara ha ett bibliotek för 70 000 personer, det går inte, säger Mattias Larsson.

Vi fortsätter kampen!

Valkar och grånande

Dagens besöksiffra på biblioteket låg på över 1300 människor. Antagligen Majornas populäraste ställe förutom Hemköp. Ibland får jag frågan "hur kan du vara trött som jobbar som bibliotekarie?".

Jo, det ska jag säga er. Att möta så många människor varje dag är inte något som görs i en handvändning. Särskilt inte som alla också vill ha svar på sina frågor, hitta sina böcker, filmer, skivor, ljudböcker, språkkurser, reservationer, ha tillgång till fungerande datorer med databaser, få ut sina kopior, få tips, bli överraskade av utbudet, ha möjlighet att prata av sig och det viktigaste av allt, få ett gott bemötande.

Allt ovanstånde ger jag besökarna varje dag. Det är det roligaste jag vet. Särskilt som invånarana i denna stadsdel är precis i min smak. Kanske ger jobbet inte valkar i händerna men jag arbetar lika hårt som en timmerman. Och då har jag ändå inte räknat med arbetet att ta emot skolklasser. Möjligen ger inte det heller valkar utan snarare grånande skäggväxt.

That's right son Jesus walked everywhere

Årets hittills stressigaste dag börjar lida mot sitt slut. Särskilt kvällens aktiviteter med bokslukarklubb, fotbollsträning och biblioteksfest på Stadsbiblioteket var svårt att få ihop. Men det gick.

Det är fascinerande att se 150 bibliotekarier samlas för utflyttningsfest på bibblan vid Göta platsen. En del är gladare i flaskan än andra och vissa måste nödvändigtvis hem till sängen före klockan 22. Vi från Majorna-Linné var så klart coolast. Vi hoppade över den taffliga världsmusiken och pratade Silver Jews istället.

Personalen tipsar

Det är alltid kul när någon lånar den bok man tipsat om på vårt personalen tipsar bord. Idag tog det ungefär 5 minuter från det jag lade fram Anders Paulruds fina bok Kärleken till Sofia Karlsson innan den var lånad. Det skulle var spännande att höra vad låntagaren tyckte om den.

Ett tips som är svår att lägga på vårt bord eftesom den oftast är utlånad är Min vän Boris av Mats Wänblad och Peter Forshed. Eftersom jag tröskar barn- och ungdomsböcker i jobbets tjänst så är det kul att också kunna konstatera att standarden är riktigt hög. Min favorit bland förra årets lära-sig-läsa böcker är just Min vän Boris.

Det är en konst att med endast ett par meningar på varje sida skapa spänning, humor och faktiskt en läsupplevelse. Boken handlar om Ebba som får en ny vän, vilken förstås är Boris. Men Boris, hans hus och familj är speciella.

Psychotic reaction

Så här på sportlovet är det mycket programverksamhet på jobbet. En ganska stor del av mitt jobb är att ordna ett attraktivt program till barn och ungdomar. Det är ett kul men också krävande jobb. Först ska man göra en djupdykning ner i alla de program som finns att välja bland. Sen ska det bokas, diskuteras priser, skickas avtal. Sen ska det marknadsföras på alla tänkbara sätt. Och till sist så ska allt fungera på speldagen. Möbler ska flyttas, biljetter rivas och de man bokat vill ha kaffe.

Nästan alltid blir det lyckat. Som idag då ett 50-tal barn kom på vår Trollershow. Den bokade trollkarlen var skönt avslappnad, barnen först förväntanfulla och sedan väldigt nöjda. Alla föräldrar utom en tackade också för ett bra program. Mamman som inte riktigt var nöjd tyckte att det tog för lång tid att få en ballong till barnet efter showen var slut. Jodå, det finns en plats i helvetet för henne.

För hur man kan med och klaga när trollkarlen efter showen erbjuder sig att göra gratis figurballonger till alla barnen är skrämmande. Alla förstår att det tar lite tid att göra i ordning detta för 40 barn. Särskilt som barnen vill ha en massa olika varianter av ballonger som bläckfiskar, Hello Kitty, giraffer, spöken me mera.

När barnen fått sin ballong såg man total glädje i deras ögon. Det var då mamman säger till trollkarlen att snabba sig lite. Det här tar ju jättelång tid och det är många barn kvar, säger hon. Den snälle trollkarlen gör då det suveräna och säger med en plötsligt bitsk och ond ton, samtidigt som han ger henne ballongpumpen, varsågod och gör det snabbare själv. Mamman snörper lite med munnen och tar med sitt barn därifrån.

Det är förstås synd om barnet och man skulle önska att trollkarlen har krafter att trolla bort det onda i denna mamma. För en del barn har det ta mig tusan inte lätt.

Working class hero

Så Reinfeldt vill att vi ska jobba tills vi är 75 år gamla. Jag är ledsen att säga till honom att det kommer jag inte göra. Jag kommer inte jobba en dag längre än vad som krävs för att få en pension som ger mat för dagen och två semesterresor per år. Dessvärre blir väl det inte innan 65.

Möjligtvis kan jag efter pensionsavgång ta konsultuppdrag som utfrågare på olika biblioteks hårdrockskvällar. Det skulle vara ett roligt extraknäck.

Rubrik överflödig

I bibliotekariekretsar är omslaget inte uppseendeväckande alls. Men för er som inte har gått Bibliotekshögskolan i Borås kanske bilden är något förvånande.

Visserligen levde vårt afterwork i onsdags inte riktigt upp till bilden. Vi var för upptagna att diskutera att vi inom kort är tvunga att ta ut en avgift på 10 kronor för låntagare som glömt lånekortet hemma. Men nästa aw hoppas jag att allt blir som vanligt igen:)

1,2,3,4,5,6,7,8,9..

...det var nära, men jag var uppe innan domaren hann säga 10.

Halsflussen höll på att ställa till det men i sista stund gjorde alltså penicilinen verkan. Så hårdrockskvällen på biblioteket blev av som planerat. Och jag måste säga att den blev lyckad. Det borde kommit lite mer folk än de dryga 40-tal som dök upp men det fungerade ändå bra.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg var trevliga och enkla att ha att göra med. Personer jag gärna skulle ta en öl med och prata vidare om musik och annat. Och det skulle då vara skönt att slippa ha någon sorts moderator roll. Även om jag måste säga att det gick ganska bra att vara utfrågare. I 1 timme och 20 minuter snackade vi blod, eld och död.

På scen stod också Beyond Sanity. De är helt klart ett lovande band. Volymen var hög så att böckerna skakade i hyllorna Det ska bli spännande att se hur många anmälningar om störande av ordning som ligger på mitt skrivbord på måndag.

Historien om en påse

Damen i övre medelåldern lånade rätt många böcker. Jag brukar aldrig fråga om låntagarna vill köpa en påse, vi är inga försäljare och det brukar aldrig behövas. Men av någon anledning frågade jag ändå damen i övre medelåldern om hon ville köpa en påse?

Aldrig i livet!, blev hennes kortfattade svar. Lite överrumplad blev jag över tonen i hennes röst och jag gjorde en snabb check om hon var en galning (en högre procent av bibliotekets besökare än man kan tro är skumma) men det var svårt att hitta något avvikande med damen i övre medelåldern. Jag såg hur hon tog några djupa andetag för att säga något mer. Eftersom jag av erfarenhet vet att man kan får höra de mest underliga historier från biblioteksbesökarna så tog jag också några djupa andetag och spetsade öronen.

Kvinnan i övre medelåldern knäppte upp sin ficka i jackan. Från fickan tog hon upp plastpåse efter plastpåse. Precis som Pojken med guldbyxorna fast det var platspåsar istället för guldmynt. Jag förstod direkt att jag frågat fel person och att damen i övre medelåldern var en galning. Hon var ju närmast gjord av plastpåsar. Hon började nu också sitt anförande. Hon fräste ur sig hur vi människor konsumerade alldeles för mycket i allmänhet och påsar i synnerhet. Jag kände mig lite dum och kunde ju bara nicka och hålla med. Jag mumlade nog fram en ursäkt om min fråga om påsköpet också.

När hon märkte att jag inte gick i klinch utan faktiskt höll med så fräste hon lite mindre men var fortfarande i affekt mot världen. Det ondaste var alkoholkonsumtionen. Hon förbannade öldrickandet. Den för bara med sig elände. Det kanske jag inte riktig höll med om men i det läget jag befann mig så fanns det ingen chans att säga emot.

Nå, åter till alla hennes påsar. Det visade sig att hon tar hem påsar som folk slänger vid återvinningsstationer för flaskor. Alla kladdiga påsar med gammal öl och läsk tar hon hem och diskar. Just det, jag frågade verkligen fel person. Damen i övre medelåldern, som var rätt kort, stod som Lemmy gör när han sjunger. Fast i detta fallet var min haka mikrofonen. Återigen fräste hon fram orden. Kan dom där dricka öl så borde väl vi kunna diska påsar, var ordagrant hennes sista ord.

Eller det var vad jag trodde var de sista orden. För antagligen tyckte hon jag var en bra lyssnare, för på väg ut så vände hon sig om och sa, någon gång ska jag köpa en påse av dig. Hm, man kanske skulle satsa på försäljaryrket i allafall. För skulle man lyckas sälja en påse till damen i övre medelålden så har man talang för att sälja vad som helst, det kan jag garantera.

Jag ska kamma dig ur håret

Att Tomas Tranströmer fick nobelpriset var ju kul. Han är bra. Hans böcker var så klart dagens hetaste på biblioteket.

Fast visst hade det varit ännu festligare om Bobby Roberts och han gelikar från 50-talet hade fått priset postumt. Det hade de varit värda.

Viva la biblioteksjobb

Det är omöjligt att klaga på sitt jobb när man får sitta och ta del av den chilenska dansgruppen Bafichos konster under arbetstid. Jag och ett gäng fyror från Oskar Fredrik skolan stampade takten i en timme.

Komma hem

Att sitta ensam inne på Majornas bibliotek efter stängning är fortfarande overkligt. Tänk att man hamnade här till sist. Resan har varit lång och till stora delar bra men att jobba här är något alldeles extra. En del tycker det är mörkt med sliten inredning. Och visst kan vissa saker putsas upp fast det sitter ett gemyt och en tradition i väggarna. Den ska man handskas ytterst försiktigt med.

Välkomna att hälsa på!

Aldrig nånsin komma ner

Ett biblioteksjobb. En fotbollsplan. En skivaffär. Barnens skola. Allt som behövs för ett gott liv finns inom en 8-minuters radie från hemmet. Det kan hända att slutresultatet blir en överdos Majorna. Men känslan just nu är att jag aldrig nånsin vill komma ner.

Och av döma av klientelet på nya jobbet så vet man aldrig vad som kan hända. Idag kom en man i åldern 75+ och ville veta allt om Atomic Swing. Han var besviken att de inte fanns med i Myggans nöjeslexikon. Som tur var så mötte han mig så vi kunde diskutera Nicklas Frisks rötter i Dalarna och hur de aldrig kom vidare från Stone me into the groove.

Vi får se vad morgondagens besökare vill veta. Som vanligt, när man har världens bästa jobb, vet man aldrig vad nästa fråga, undran, klagomål eller diskussion ska bli. Kanske blir det att låna ut lite tejp eller att hitta en vetenskaplig artikel om mikrobiologi.

For whom the bell tolls

Tur och retur till jobbet utan att slösa en enda liter bensin = 8 minuter. Nyp mig inte om jag drömmer.

Det firar vi med sanslöst svängig musik från Ghana.