Ljuvligt

Att ta en lunchpromenad ner till Röda sten är en möjlighet jag är mycket tacksam för. Problemet kan vara att ta sig tillbaka till jobbet. För det är grymt svårt att slita sig från utsikten sittandes vid solväggen.

Bäst just nu

25 bra låtar finns här

Härlig formtopp

Han har all anledning att vara glad Glenn. Och faktum är att vi fotbollsälskare har det också. För just nu är Glenn Strömberg i sitt esse. Han är på sin absoluta topp. Det spelar ingen roll om det är champions league, premier league eller fotbollskväll i SVT. Just nu är engagemanget, kunskapen och tajmingen perfekt.

Han snittar nu på 3-4 matcher i veckan och då förstås en del resor däremellan. Låt oss hoppas att han inte går in i väggen. Det vore hemskt för jag antar att SVT kör honom som expert under EM i sommar. Och jag antar att tv4 kör Jens Fjällström som också är ett mycket starkt kort. Då har vi mer än bara bilderna att se fram emot.

Fem stjärnor

Sonic Youth

Den 16 november 1992 köpte jag mig en grön Sonic Youth t-shirt på Kåren i Göteborg. Bandet hade just gått av scenen. När vi kom utanför dörrarna stod medlemmarna i förbandet Pavement och kastade snöbollar på de som kom ut. Snart blev det ett ett oväntat snöbollskrig. Det är helt klart ett minne för livet.


Sugar Kane, deras kanske allra bästa låt, från november 1992

Sonic Youth är så klart också ett band som kommer hänga med livet ut. Gillar man gitarrmusik så är det omöjligt att förbise dem. Redan när jag började gilla dem kändes de som ett rutinerat band. De hade givit ut flera skivor och jag minns att jag tyckte de var skumma. Men precis som för många andra tog det fart med skivan Goo. Sedan dess finns de liksom alltid närvarande.


Hoarfroast är poetisk och musikalisk perfektion a la Lee Ranaldo

Det är inte många band som kom fram under mitten av 80-talet som finns kvar idag. Vad är det egentligen som gör Sonic Youth så unika? Musikmässigt tror jag det gör mycket att de delar på sången. De tre karakteristiska rösterna gör att det aldrig blir stereotypt. Och när man lyssnar på alla skivor i ett stärck som jag gjort den senaste veckan inser man att bandet har gjort enormt mycket bra låtar. Andra band i samma genre ligger mil efter med att hitta de hookar den egensinnighet som Sonic Youth har. Att göra en lyckad cover på en Sonic Youth låt ser jag som närmast omöjligt.

Sonic Youths låtar passar sällan in på blandband. De är gjorda för att lyssnas på utan avbrott. Det är först då man verkligen kommer innaför den lite svårflörtade ytan. För egentligen finns det mer melodier hos Sonic Youth än vad många inser. Fast det är klart att man måste gilla oljud också.


Theresa's sound world, perfekt exempel på melodier och oljud i symbios.

Att se bandet live är alltid lite ambivalent. Det är inget direkt publikfrieri från bandet sida. Alltid är det mest låtar från den senaste skivan med enbart några få undantag. Och det är klart att det är svårt att köra en greatest hits turne då de egentligen aldrig haft några hits. Men jag skulle gärna se en spelning med de 53 låtar jag har på min Sonic Youth spotifylista. Tänk vilka magiska fyra timmar det skulle bli.


Brother James helt galet ösigt 1985

En väldigt viktig del i bandet är förstås medlemmarna. Det är inte för inte som de är topp 5 av de coolaste banden som funnits. Lee Ranaldo. Steve Shelley, Kim Gordon och Thurston Moore har precis allt ett rockband från New York ska ha. Att samma band har fyra medlemmar där allt faller sig naturligt är extremt ovanligt. De har var för sig en dragningskraft som är omöjlig att värja sig emot.

Shelley ser ut som en skolpojke men trummar som en jätte, Ranaldo har en sångröst och utseende som är New York, Gordon är den ultimata baskvinnan och Moore är den amerikanske slackerkillen som skulle kunnat bli så fel men istället blir helt rätt.


What we know visar ett moget band som låter mer traditionellt

Vad det gäller deras musik så finns det höjdpunkter genom hela deras karriär. Deras senare skivor har visserligen inte orsakat samma extaser som förr men de är bättre än stabila. Personligen har jag svårt att välja ut en favoritskiva. Sister, Goo, Dirty och A thousand leaves delar på första platsen med Daydream nation och EVOL på delad andraplats.

Lyssna på de 53 bästa Sonic Youth låtarna här


Tuck n dar från soundtrack albumet Made in America är en glömd pärla

A night like this

Vid matbordet konstaterades att jag och L var ganska olika i skolan. Som jag minns det räckte jag upp handen 0 gånger i mellanstadiet, 1 gång i högstadiet och 2 gånger i gymnasiet. L räckte upp handen mest hela tiden genom hela skolgången. Låt oss hoppas barnen blir en mix av detta.

Oundvikligen tänker jag på några svartklädda tjejer i Lidköping varje gång jag lyssnar på The Cure. Då på 80-talet var jag långt från deras värld, även om vi nog använde lika mycket hårspray. Men jag skulle tro att vi mentalt är närmare idag. För nu tilltalar de tidiga Robert Smith låtarna mig mer än jag någonsin kunde tro. Mycket märkligt.

Hoping you would come my way

Det känns så fint att Tindersticks är tillbaka. Då menar jag tillbaka med den där riktiga glöden. Det var ett tag sedan sist. Nu biter det tag direkt. Ungefär som det inte gått en vecka sedan 1996.

Trots musikens mestadels stillsamma karaktär får den mig att vilja något annat. Det är alltid det Tindersticks fått mig att drömma om. Att bara ge sig iväg från allt och ge sig in i dekadensen. Om det sker så kan jag avslöja att ni kan börja leta på Bradleys spanish bar i London.

Hot vs cold

Om jag inte har barnbarn när jag blir pensionär så blir det solkusten för mig. Jag kan bo i ett tält om det skulle vara så. Bara det finns värme i luften så blir det utmärkt. Visserligen är varje års första varma solstrålar magiska. Igår fanns det tendenser i Gbg. Idag var dock allt som vanligt igen. Tänk vad grymt det varit och kört runt i en golfbil i solen istället. Äntligen finns det ett syfte att tänka på olika sätt att placera sin lön.

Allt är relativt

Idag hamnade jag på en lunchrestaurang i Billdal av alla ställen. Snacka om att få sina fördomar besannande. Det var så att jag under min långlunch lyckade överhöra fyra andra bords samtal.

Bord 1. Här diskuterades det båtplatser. Och då inte billiga sådana. Men pengar var inget problem.

Bord 2. Här diskuterades kommande affärsresor till Sri Lanka. Lönsamheten kommer vara mycket god slogs det fast. Pengarna kommer rinna in uttryckets det.

Bord 3. Här diskuterades resan till Åre under sportlovet. Har du ont om deg nu då, frågade den ene. Allt är relativt, svarade den andre och flinade.

Jag menar inte att det var något fel på dessa människor. Det vara bara sån skillnad mot det jag brukar höra under luncherna i Majorna.

Jag fick också många blickar. De undrande nog vem jag var som satt ensam i min Eldkvarn (alla andra hade skjorta) tröja läsandes en Kalle Skavank deckare inför bokslukarklubben på torsdag samtidigt som jag åt det vegetariska alternativet (alla andra åt snitsel). Jag stack liksom ut.

Trippin' to Earth

Precis nu läste jag att Kurt Cobain skulle fyllt 45 år idag. Det känns nästan lite olustigt att jag, ovetande om Kurts födelsdag, lyssnat på Earth hela kvällen. Earth är Dylan Carlsons band. Dylan var han som köpte hagelgeväret som Kurt Cobain sköt sig med.

I vilket fall som helst så är Earths nya album Angels of darkness, demons of light II en mästerlig skiva. Jag har aldrig lagt in nytvättade kläder på ett sådant bra och skönt sätt innan. Det var en besvikelse att det inte var så många olika par strumpor i tvätthögen idag. För jag hade lätt kunnat gå på djupet i strumpmönster ett tag till.

En tipptopp helg på alla sätt.

If tears were liqour I'd drunk myself sick

Jag är glad att youtube inte fanns innan jag var färdigutbildad. Det hade aldrig fungerat. Visserligen är det inte hälsosamt nu heller men jag sköter alltid mitt jobb och mina åtaganden, bara lite rödögd.

Som ikväll. Det går väl inte att att lägga sig när någon lagt ut en hel Mark Lanegan spelning med kanonljud.

Psychotic reaction

Så här på sportlovet är det mycket programverksamhet på jobbet. En ganska stor del av mitt jobb är att ordna ett attraktivt program till barn och ungdomar. Det är ett kul men också krävande jobb. Först ska man göra en djupdykning ner i alla de program som finns att välja bland. Sen ska det bokas, diskuteras priser, skickas avtal. Sen ska det marknadsföras på alla tänkbara sätt. Och till sist så ska allt fungera på speldagen. Möbler ska flyttas, biljetter rivas och de man bokat vill ha kaffe.

Nästan alltid blir det lyckat. Som idag då ett 50-tal barn kom på vår Trollershow. Den bokade trollkarlen var skönt avslappnad, barnen först förväntanfulla och sedan väldigt nöjda. Alla föräldrar utom en tackade också för ett bra program. Mamman som inte riktigt var nöjd tyckte att det tog för lång tid att få en ballong till barnet efter showen var slut. Jodå, det finns en plats i helvetet för henne.

För hur man kan med och klaga när trollkarlen efter showen erbjuder sig att göra gratis figurballonger till alla barnen är skrämmande. Alla förstår att det tar lite tid att göra i ordning detta för 40 barn. Särskilt som barnen vill ha en massa olika varianter av ballonger som bläckfiskar, Hello Kitty, giraffer, spöken me mera.

När barnen fått sin ballong såg man total glädje i deras ögon. Det var då mamman säger till trollkarlen att snabba sig lite. Det här tar ju jättelång tid och det är många barn kvar, säger hon. Den snälle trollkarlen gör då det suveräna och säger med en plötsligt bitsk och ond ton, samtidigt som han ger henne ballongpumpen, varsågod och gör det snabbare själv. Mamman snörper lite med munnen och tar med sitt barn därifrån.

Det är förstås synd om barnet och man skulle önska att trollkarlen har krafter att trolla bort det onda i denna mamma. För en del barn har det ta mig tusan inte lätt.

When will these feelings leave me?

Det finns faktiskt inte mycket som slår att springa ner mot Röda sten, vända upp mot Älvsborgsbron, kolla ut över staden, inta det öde landet Hisingen, passera tv-huset, öka uppför Göta Älv bron och sen bita ihop de sista 3,5 kilometrarna hem.

I flera år har haft Mink och Willy Deville i mp3 spelaren. Det är svårt att ändra på det då det är opitmal löparmusik. Tillsammans med löpningen blir DeVille en katharsis för både kropp och själ varje gång.

40-års tecken del 4

ÅÅÅÅhhhhhh vad skönt att få sex. När man blir äldre behöver man helt klart mer. Man är bättre på det, ser nya möjligheter, blir inte lika rastlös och kan hålla på längre. Förr var man kanske lite ivrig och skulle göra allt på en gång. Nu när man får mer tid kan man göra det avslappnat och mer utdraget. Kanske blir det läge att göra det utomlands. Det är alltid spännande. Men det går bra att ligga på en kobbe i skärgården också.

Man får ju nya intressen och hittar nya infallsvinklar. Så länge man har fysiken så måste man våga och tänja gränser. Vi får väl se vad detta innebär men kanske ger det helt nya upplevelser. Det jag i alla fall hoppas är att testa nya ställen, positioner och där hitta känslan av att bli ett.

Jag har ju också turen att kära L som vill minst lika mycket som jag. Vi måste våga. Kanske blir det inte alltid som man tänkt sig men när det väl blir det så är det himmelsriket. Spänningsmomentet måste alltid finnas där. Det är inte går inte att sitta på ålderomshemmet och inte upplevt ett och annat.

Ja, ni förstod självklart att det är den sjätte semesterveckan som menas. Göteborgs stad är snälla och ger alla utarbetade 40-plusare en extra semestervecka. Undra vad man ska fylla den med...

The voice

Allt oftare kommer jag på mig själv att lyssna på webradiostationer som spelar 80-tals hits. Det har antagligen med min ålderskris att göra. I vilket fall gillar jag att lyssna på det jag då tyckte var skvalmusik och rätt dåligt. Nu hör jag med andra öron och framförallt blir musiken en sorts resa genom livet.

Sjävklart spelas Whitney Houston på dessa radiokanaler. Hon var ju en av de största då. På MTV spelades hon till förbannelse och jag störde mig på att de inte kunde spela Guns N Roses istället. Men nuförtiden stör det verkligen inte när Whitney spelas.

Och faktum är att när jag idag tog mig tid och lyssnade på skivan I look to you, som kom 2009, upptäckte jag en massa bra musik. Exempelvis är låten Call you tonight helt magisk. Vilken text, vilken melodi och framförallt vilken sånginsats. Så dagens dödsbesked är väldigt sorgligt.

All by myself

Då har årets gräsänklingsvecka börjat. Första kvällen blev ungefär som väntat. Ett vinglas för mycket och Geraint Watkins i högtalarna. Alltså en alldeles utmärkt kväll. Det undre videoklippet är från min oldschool mobilkamera. Inspelningen är någon vecka gammal. Låten är härlig och ny och antagligen med på Geraints nya platta som kommer under året.

Mentalt steriliserad

Det är sedan länge bestämt att två barn är alldeles lagom. Det gäller fortfarande. Men tänk att man redan nu kan bli nostalgisk av att se fem år gamla bilder. Det händer så mycket så snabbt. Nu ska Ella gå på riktiga discon och Astrid formulerar sig som en nobelpristagare i litteratur.

Jag kommer inte göra en Tommy Körberg och bli pappa vid 60-års ålder men det vore ju kul att få barnbarn innan man är för gammal. Det är nästan, men bara nästan, jag längtar efter att putta på en gunga i snålblåst.

Stone me into the groove

Jag vet att Roskilde är pålitliga vad gäller världsmusik och då särskilt afrikansk musik. Ändå är jag varje år lite nervös att de inte ska hålla uppe standarden. Nu när de första afrikanska bokningarna för i år är i hamn kan jag andas ut. Boubacar Traore och Terakaft är ju alldeles fantastiska.

Working class hero

Så Reinfeldt vill att vi ska jobba tills vi är 75 år gamla. Jag är ledsen att säga till honom att det kommer jag inte göra. Jag kommer inte jobba en dag längre än vad som krävs för att få en pension som ger mat för dagen och två semesterresor per år. Dessvärre blir väl det inte innan 65.

Möjligtvis kan jag efter pensionsavgång ta konsultuppdrag som utfrågare på olika biblioteks hårdrockskvällar. Det skulle vara ett roligt extraknäck.

All american boy

Sammy Hagar - Red : mitt ocensuerade liv

Av någon anledning lockade den här boken. Trots att den enda låten jag hört från Sammy Hagars soloskivor är pastichen I can't drive 55. Lite mer har jag förstås hört från hans Van Halen år. Hans inledning i hiten Why can't this be love har jag alltid gillat skarpt. Det är en bra låt rakt igenom.

Nåväl, boken lockade av någon anledning. Och det visar sig att det en klart läsvärd rockbiografi. Sammy är en riktigt glad kille som ser positivt på livet. Han kommer från en riktigt fattig bakgrund men en brutalt alkoliserad pappa. I ungdomsåren börjar Sammy få ett jätteintresse av musik. Snart har han långt hår, en gitarr och spelar i lokal band.

Trettio år senare är han stormrik och äger en massa hus, restauranger, mountainbike affärer och en uppsjö bilar. Det har gott bra för honom i livet. Först som frontman i Montrose under mitten av 70-talet. De han bli rätt stora innan Sammy fick sparken och istället blev stor som soloartist. Och sen kom då Van Halen och frågade om han ville sjunga med dem.

Boken innehåller även de vanliga rockhistorierna med droger, kvinnor och ett vilt levene. Sammy är mest glad men skildringarna om bröderna Van Halen innehåller mer misär. Ser man på klipp på Eddie Van Halen förstår man också att Sammy inte ljuger i sin bok. Eddie Van Halen var på botten under flera år.

Nu när jag lyssnat på Montrose och Sammys sologrejor så inser jag att det i små doser är skön superamerikansk bilåkarmusik. Synd bara att jag nästan aldrig kör bil numera. Men jag ska göra en bland-cd till sommaren med Sammys bästa, veva ner rutorna och glida genom Grebbestad.

Snickarcupen

Efter 5 raka segrar och 13-0 i målskillnad så var det dags för final. Där tog segerraden tyvärr slut. Förlust 0-1 mot Mölnlycke. Inte helt rättvist men sån är fotbollen. Tjejerna var glada över andra platsen. Det är nog jag imorgon också.

Året kommer gå i grönsvarta färger

Trots iskyla så var det en fröjd att se när årets säsong drog igång igår. Wanderson var alert och såg het ut. Ayarna och Gustavsson på mitten kommer bli ändå bättre i år och Bassombeng är minst lika snabb. Blommar sen Erik Johansson, Jakob Olsson och Linus Tornblad ut kan de bli bra ersättare för SuperMervan.

ÖIS är bara början på hur det kommer gå för de andra gbg-lagen när de möter grönsvart. GAIS är i år inte nöjda med att bara vara stans bästa lag utan ska upp ytterligare i tabellen. En ny storhetstid är inom räckhåll.

Rubrik överflödig

I bibliotekariekretsar är omslaget inte uppseendeväckande alls. Men för er som inte har gått Bibliotekshögskolan i Borås kanske bilden är något förvånande.

Visserligen levde vårt afterwork i onsdags inte riktigt upp till bilden. Vi var för upptagna att diskutera att vi inom kort är tvunga att ta ut en avgift på 10 kronor för låntagare som glömt lånekortet hemma. Men nästa aw hoppas jag att allt blir som vanligt igen:)

Kids, come out and play

Område: Bokade tältplatser, bokade tält, motorcykelplats och husvagnscamping.
Beläget: Åt helvete
Nära festivalområdet: Nej.
Festratio: Jag vet inte, jag har aldrig varit där.
Består mest av: Småbarnsföräldrar gissar jag.
Musik: Gubbrock tror jag.
Kötid: Man betalar sin plats i förväg.
Här finns också: En stor jävla parkering man måste gå igenom för att ta sig till festivalen.

På Roskildefestivalsens facebooksida hade någon länkat till någon som gjort en genomgång om var man ska bo under festivalen. Ovan är texten om husbilscampingen. Märker man inte en lite åldersdiskriminering och syrligheter i texten.

Jag ska ta med mig trumsetet, rigga upp det framför hans tält och spela som Dave Lombardo, förresten född 1965, trummis i Slayer till sommaren. Då ska ynglingen få smaka på råstyrkan som finns på husbilscampingen.

Californication

Jag och Ella åkte bil i Lidköping under julen. Låten Californication med Red Hot Chili Pepper kom plötsligt ur högtalarna. Ella blev snart tyst, vilket är ovanligt, och bara lysnade. Först när låten var slut sa hon att det var en bra låt.

Av någon anledning glömde jag följa upp det mer. Men idag kom jag att tänka på händelsen och satte på låten lite i smyg. Jag ställde mig lite vid sidan och tjuvkikade efter någon reaktion. Jodå, den kom direkt. Ella började sjunga med och man såg att hon verkligen gillade låten. Som musikälskare och pappa blir man förstås tårögd när sådant här händer.

Vi spelade Californication fyra gånger i rad. Faktum är att jag gillar den låten väldigt mycket också. Den tillsammans med låtarna Scar tissue, The otherside och stora delar av plattan Blood sugar sex and magic är prima MTV-rock.



För mig är John Frusciante den stora stjärnan i bandet. Hans gitarrspel är något extra. Hoppas han kommer med en soloskiva snart. Hans tidigare är rejält ojämna men har sina höjdpunkter.



Nu när alla andra har lagt sig är det bara Windy & Carls nya album We will always be som gäller. Helt fantastisk underbar musik att lyssna på när allt är stilla.

Ge dem sparken!

Varför finns inga duktiga journalister som kan skriva bra texter på GP. Jag ströläser DN och SVD på jobbet får goda läsupplevelser där mer eller mindre varje dag. Det är artiklar, intervjuer och krönikor som vill något. I GP händer det nästan aldrig att man får den typen av läsupplevelse.

På nöjessidan är det katastrof. Laguppställningen Daniel Claesson, Jan Andersson och Johan Lindqvist (han har ändå höjt sig från den totala bottenivån) är ett skämt. Jag säger verkligen inte att jag skulle kunna göra det mycket bättre men det måste väl finnas utbildade journalister som kan skriva intressanta texter. Texter som ger något varje sig man är intresserad av ämnet eller inte. Och där det som läsare inte alls är viktigt att hålla med i sakfrågan.

Och vem har bestämt att Daniel Claesson (bilden ovan) ska recensera en Nick Lowe konsert? Även om han skulle gett konserten en femma i betyg så hade den varit meningslös. Hans åsiker är bara totalt ointressanta.

Och ska man dra fram det riktigt tunga släggan så kan man jämför de olika tidningarnas helgbilagor. Två dagar i GP är ju rena skämet i jämförelse med de övriga tvås bilagor. I Stockholmstidningarna finns texter som räcker hela helgen. Två dagar har Henrik Wallgrens krönikor var tredje vecka i övrigt kan den användas som dasspapper.