fredag, februari 29, 2008
Mitt sug efter att läsa mer av Sture Dahlström blev så stort att jag fick läsa en till av honom av bara farten. Efter att ha läst Stilla dagar på floden så har detta sug blivit något mindre. Jag tycker nämligen att den här boken är avsevärt sämre än Han log i d-moll.
Dahlströms underbara språk där man hittar massor av kloka oneliners är intakt även i den här boken. De är bokens behållning. Problemet är själva berättelsen. Den är så surrealistisk att jag tröttnar efter ett tag. Poängen går mig förbi. Böcker som är oförklariga kan vara bra men de kan också vara enerverande. Stilla dagar på floden är mest enerverande eftersom Dahlström känns bäst förankrad i någon sorts verklighet. Här blir det för mycket drömmar och hallucinationer.
Boken utspelar sig mestadels på en båt i Sydamerika. Huvudpersonen, svenske Erik Svenningson hamnar tillsammans med en brokig samling passagerare på en ångbåt. Till en början är berättelsen något så när normal. Men ju längre tiden går blir också händelserna alltmer absurda, drömlika och drogrusiga.
Det slutar med att endast Svenningson är kvar på båten och att båten på egen hand seglar hela vägen hem till Sverige och Göteborg. I Sverige råder en ny istid. Som tur är går danmarksbåtarna fortfarande, och skapar en isfri ränna, så det finns möjlighet för ångbåten att ta sig in i hamnen. Ganska snart måste dock hela Sverige utrymmas för hela landet är täckt av is och temperaturen är minus 40 grader. Litegrann påminner känslan när man läser om Roy Anderssons filmer. Andersson lyckas dock bra mycket bättre med att fånga domedagskänslan.
Betyg: GG
torsdag, februari 28, 2008
Yeasayer + Dragons of Zynth - Gbg, Pustervik 27/2-08
Två band som faller rejält vid sidan av från den musik Woody West brukar anordna gästade igår vår kära stad. På scen fanns nämligen två band från Brooklyn som inte har tillstymmelse till att närma sig någon sorts countryfåra.
Först ut var Dragons of Zynth som utseendemässigt såg ut att komma direkt från filmen The Warriors. De tre mörkhyade männen tillsammans med den kvinnliga bassisten med asiatiskt ursprung matade fram en musik som är svår att kategorisera. Rytmsektionen hamrade fram ett skönt groove i nästan varje låt och till det så var det distad gitarr, någon sorts mjuksång och ibland med inslag av lite rapping. Om det här bandet någonsin får en hit så har världen vänts upp och ner. Inte för att de var dåliga utan för att de låter alltför udda.
Yeasayers spelning var deras första i Sverige. Det har ju skrivits en del om dem på senare tid så publiktillströmningen måste varit lite av en besvikelse. Bandet bjuder på det mesta från deras debut skiva All hour symbols. De gör det bra och får ofta igång ett bra gung. Det jag gillar bäst är gitarristens smattrande gitarrslingor. De förgyller många av låtarna. Mer än vad jag trodde var förinspelat vilket på ett sätt är lite tråkigt.
Som alla band som bara gjort en skiva så lyckas Yeasayer inte fullt ut. Det finns helt enkelt för få låtar att välja på. En del av de lite mindre bra låtarna blir som sämre upprepningar av deras hits 2080 och Sunshine. Totalt sett ändå så bra att jag inte gärna missar deras spelning på Roskilde i sommar.
onsdag, februari 27, 2008
Musik 2008
Sheryl Crow - Detours
Senast jag såg Sheryl Crow var när hon stod vid cyklisten Lance Armstrongs sida och såg kär ut. Sedan dess har de tydligen gått skilda vägar och Detours ska vara Crows skillsmässoalbum. Sådana plattor brukar intressera mig.
Mitt förhållande till Sheryl Crows musik innan jag lyssnade på Detours var ganska svagt. Hon känns ganska ok men jag har nog aldrig sökt upp eller spelat hennes musik sedan jag jobbade i skivaffären och det är snart tio år sedan. Jag är rädd att mitt förhållningssätt till Crow inte ändrats efter att ha lyssnat på Detours.
Visst förstår man att många av låtarna handlar om ett förhållande som gått i kras. Låttitlar som Diamond ring, Now that you're gone och Drunk with the thought of you talar sitt tydliga språk. När Crow är som mest lågmäld eller när hon får till ett skönt californien-aktigt Tom Petty sväng är det bra. Sämre blir det när hon tar i mer och resultatet blir alltför helylle-amerikanskt. Det riktiga pekoralet är när hon blir politisk och bjuder in till sång på arabiska.
Betyg: 4
Favorit: Sunshine over Babylon
måndag, februari 25, 2008
Musik 2008
The Dirtbombs - We have you surrounded
Detroit rockarna i The Dirtbombs har oftast varit lite bättre än sina garagerock kollegor på grund av sångaren och frontmannen Mick Collins. Hans röst lyser som guld i den här genren. Tyvärr är låtmaterialet lite sisådär på We have you surrounded.
När bandet går i armkrok med rockande riff och soulkörer med ett utfall som ligger ganska nära The Hellacopters så blir det kanon. Däremot blir det inte lika lyckat när experimentlustan sätter in. Det som man då byggt upp under antal låtar raseras som ett korthus. Sedan får man kämpa för att bygga upp öset igen. Det lyckas inte helt.
Betyg: 5
Favorit: Ever lovin' man
söndag, februari 24, 2008
Gutter Twins - Saturnalia
Äntligen ser Mark Lanegans och Greg Dullis projekt Gutter Twins dagens ljus. I flera år har skivan varit på gång. Men det är tyvärr så att det är en lite besvikelse. De två låtar som funnits att lyssna på innan The Station och Idle hands har lovat mycket gott men förväntningarna infrias inte.
Mark Lanegan som är en mina absoluta favoritsångare inramas här av ett alltför ofta baktungt rockband. Det blir för mycket av det goda. Lanegans röst behöver inte musik som låter lika tungsint som han själv. Det blir liksom inget liv i då allt är mörkt, dovt, svart och ödsligt.
Lite är det så att man är hårdare i sin kritik då man hoppasts så mycket på skivan. Det finns nämligen några undantag från ovanstående ljudbild. Eller snarare låtar som klarar av mörkret bättre. Då imponerar åter Lanegan som han brukar.
De låtar där Greg Dulli sjunger är halvdana. Hans har en röst som var som allra bäst i Afghan Whigs. Där fick han till ett antal hits.
Saturnalia är inte dålig men en besvikelse. Istället ska man lyssna på Mark Lanegans soloskiva I'll take care of you.
Betyg: 6
Favorit: Idle hands
lördag, februari 23, 2008
fredag, februari 22, 2008
torsdag, februari 21, 2008
Musik 2008
Mary J Blige - Growing pains
Som vanligt när man lyssnar på en ny Mary J Blige skiva är man lite sur efteråt. Sur för att en av nutidens bästa röster inte alltid har tillräckligt bra låtmaterial och för att hennes röstinsatster poleras alltför mycket. Hennes röst är framträdande men jag skulle vilja ha den mer nära mig.
Men som vanligt finns det också några klockrena låtar där det mesta faller på plats. Det kan vara både ballader och mer uptempo-låtar. Då visar hon sina moderna soulkollegor var skåpet ska stå.
I mindre bra stunder blir det alltför mycket Whitney Houston över det hela. Rösten blir ett tekniskt instrument istället för en förmedlare av känslor. De låtar som gästas av rappare tycker jag heller inte speciellt mycket om.
En kavalkad av hennes hits på Roskilde eller Way out West i sommar vore suvuränt.
Betyg: 6
Favorit: Roses
onsdag, februari 20, 2008
tisdag, februari 19, 2008
Vilken fantastisk låt!
Låten är en enda lång njutning i klassisk soulestetik. Varenda textrad krossar i alla fall mitt hjärta.
"I don't know what you do,
but you do it well,
you got me under your spell"
"I'm beggin' you for mercy"
Låten ligger just nu etta på englandslistan. Finns många med bra smak där.
måndag, februari 18, 2008
Musik 2008
Gary Louris - Vagabonds
Jag har inte på något sätt följt Gary Louris karriär. De första Jayhawks, hans band, skivorna lyssnade jag visserligen en del på. De är ganska bra men inte så fantastiska att jag började följa bandets öden. Nu kommer första skivan i Louris egna namn.
Tillsammans med producenten Chris Robinson, från Black Crowes, lyckas Louris nu verkligen få ur sig riktigt bra album. Skillnaden är inte stor mot tidigare men det finns något som tilltalar mig mycket mer. Det är de kosmiska partierna där man hör Gram Parsons ande sväva över både musik och röst. Gitarren, pianot, munspelet och körerna bildar tillsammans något mer än en enkel sång. Eller rättare sagt, den enkla sången med den klockrent enkla countrytexten tillsammans med lite andliga influenser är precis vad den här musiken ska innehålla. Ett mycket starkt americana album.
Betyg: 8
Favorit: She only calls on sundays
Pustervik är ingen bra lokal en lördagkväll om man spelar lågmäld musik. Jag kommer ihåg hur förbannad jag var på de som snackade under låtarna när Smog och Vic Chesnutt var på besök för ett tiotal år sedan. Skulle man varit ett stort King Creosote fan så måste man gått i bitar i lördags.
När vi kom inramlande så var spelningen nästan slut men babblandet i publiken var så högt att det närmast var omöjligt att höra musiken. De såg inte speciellt glada ut när de gick av scenen heller.
Det märkliga hände också att förbandet The Big Wheel spelade efter huvudakten. Deras väldigt Neil Young-aktiga musik lät inte dålig men inte heller så bra att man slutade babbla och dricka öl.
Det var först efter spelningarna det stora party började. Pusterviksbaren har något speciellt när det bjuds till dans. Det finns liksom inga hinder och framförallt ingen snobbism i vägen för att ha trevligt. Uppemot tre timmar dans borde kunna klassas som ett träningspass. Samtidigt som man ska kordinera kroppen ska det drickas, blickar ska utbytas och hänsyn ska visas. Det är ett hårt men härligt fyspass. Till vår hjälp hade vi två discjockeys som kanske inte riktigt nådde samma toppform som senast men som ändå alltid bjuder på mycket godis. Kvällens tre mest minnesvärda låtar var nog:
- Otis Redding - Satisfaction
- Moneybrother - Reconsider me
- Popsicle - Not forever
söndag, februari 17, 2008
71 av 1001 skivor
Yardbirds - Roger the Engineer (1966)
Bandet som är känt för att ha innehållit tre av de största engelska gitarristerna någonsin tilltalar mig inte alls. Jag gillar ingen av gitarristerna speciellt heller. Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck är inte min kopp te.
Jag tycker det låter Monty Pyton över alltihop. Med grunden i bluesmusiken så spelar Yardbirds något som saknar känsla. Just känsla är ju det man vill ha i all musik och då särskilt från bluesmusiken. Sångaren Keith Relf har heller ingen pipa som håller. Den är totalt innehållslös. Sedan kommer ett Jeff Beck solo, som säkert är tekniskt skicligt och även nydanande för sin tid men det känns som min tinnitus kommit tillbaka när jag hör det.
Betyg: G
Favorit: Lost women
Musik 2008
22 Pistepirkko - (Well you know) Stuff is like
Det är sexton år sedan dessa underbara finnar tog oss med storm. Först på Hultsfredsfestivalen och sen på ett antal konserter runtom åren efter. Intresset för bandet har svalnat mer och mer. Främst för att skivorna inte har varit lika bra. Bandet har försökt sig på lite olika stilar utan fulländat resultat, tycker jag. De senaste livespelningarna jag sett har också varit lite sämre. Det har gott för mycket på rutin.
Nya skivan är inte någon stor nytändning men kanske en liten. Det är något med ljudbilden som stör mig lite men jag hör att det är låtar som kan bli väldigt bra live. Klart bäst är låtarna där trummisen Espe sjunger. Hans röst har åldrats klart bättre än PKs som ibland blir alltför gnällig. När han håller igen lite så funkar det dock fortfarande. Skulle man plocka ut 7-8 låtar av de 13 på skivan så skulle den vara kanon. Men att nästan hälften av låtarna går på tomgång gör förstås att helheten blir lidande.
22 Pistepirkko är trots sin något tveksamma musikaliska utveckling på senare år ett band som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat. Att tre av de coolaste personerna inom musikvärlden hamnat i samma band är fantastiskt.
Betyg: 6
Favorit: Sky girl
lördag, februari 16, 2008
fredag, februari 15, 2008
måndag, februari 11, 2008
lördag, februari 09, 2008
Jag har fått ett rykte om mig att inte gilla skidsemestrar. Om jag får säga det själv så stämmer det inte, i alla fall inte riktigt. Visst kan det vara mycket slit för lite glädje men allt vägs upp av att se Ella störta ner för backarna och se hur hon verkligen älskar det. Skulle jag inte haft barn kan jag erkänna att det skulle varit svårt att få med mig till fjällen.
Imorgon bär det av till Hovfjället. Under den här resan ska jag verkligen granska vintersemesterns plus och minus. Resultatet kommer i slutet av veckan under rubriken Packat och Klart här på bloggen.
Jag kan ju konstatera att det börjar på minus. Klockan behöver nämligen ställas på ringning redan 05.00 imorgon. Att gå upp så tidigt en söndag är nog nästan värt två minus.
fredag, februari 08, 2008
Musik 2008
Nada Surf - Lucky
Låten Popular fick Nada Surf att slå stort under slutet av 90-talet. En lite jobbig men ändå bra låt. Man förstår att det blev en hit. Jag har inte hört bandet sedan dess. Efter att ha läst en lyrisk recension om deras nya skiva blev jag ändå lite nyfiken.
Lucky innehåller ingen ny Popular vad jag kan höra. Däremot finns det rätt så många bra låtar. I mångt och mycket låter de som ett amerikanskt Teenage Fanclub. De saknar skottarnas spets men det saknas inte kvaliteter. Lucky passar bra som bilåkarmusik med sina sing-a-long refränger och gungande pop. När man lyssnat klart vet man inte vad de vill ha sagt men det har varit ett rätt bra tidsfördriv.
Betyg: 5
Favorit: Whose authority
Musik 2008
Kimmie Rhodes - Walls fall down
En av de absolut bästa nu levande kvinnliga countryartisterna är Kimmie Rhodes. Hon finns däruppe med Emmylou Harris, Kelly Willis, Lucinda Williams och The Be Good Tanyas. Egentligen kan man vara tveksam till termen country. Det är snarare amerikansk rootsmusik som de här artisterna spelar.
På nya Walls fall down så är låtvalet lite svajigt. Kimmie håller inte riktigt lika jämna höga nivå som brukligt. Ändå räcker det långt. Hennes röst gör att det aldrig blir dåligt. Hon har en röst som inte låter bräcklig men ändå känns bräcklig. Det tilltalar mig något enormt. Att hon inte kommer hit på sin europaturné i vår är väldigt synd.
Betyg: 7
Favorit: There's a storm coming
torsdag, februari 07, 2008
onsdag, februari 06, 2008
Musik 2008
American Music Club - The Golden age
När jag lyssnar på The Golden age så både förstår jag och inte förstår mitt förhållningssätt till bandet American Music Club. Jag har nämligen aldrig varit speciellt förtjust i bandet tidigare. Jag förstår inte det under första halvan av skivan för den låter alldeles utmärkt i mina öron men jag förstår det mot slutet där det finns några sega låtar.
Det har funnits många andra band, i ungefär samma genre, att lyssna på genom åren som jag tyckt bättre om än American Music Club. Kanske är det så att jag givit San Francisco bandet för få chanser. Det kan också vara så att nya skivan är deras bästa eller iallafall den som passar mig bäst. Som jag hör det så sjunger Mark Eitzel med en annan närvaro nu. Även om han inte har någon stor röst så anpassar han rösten till musiken på ett bra sätt. När han i några låtar försöker ta i lite mer blir det pannkaka av det, tycker jag.
The Golden age är en bra skiva som jag säkert kommer spela många gånger framöver. Samtidigt ger den mig inte så där jättestor lust att gå tillbaka till de gamla skivorna och ge dem en ny chans. Jag nöjer mig med att konstatera att American Music Club har fått till ett bra album 2008.
Betyg: 6
Favorit: Who you are
tisdag, februari 05, 2008
Då var det klart. Biljetten är inköpt så nu är det bara att börja räkna dagarna. När man summerar året så brukar alltid det fyra dagarna i Roskilde dyka upp snabbt. Från varje år finns det minnen som man kommer ha med resten av livet. Vi får se vad som händer i år.
Av de sju banden som hittills är släppta så finns det åtminstonne ett par höjdare (My Bloody Valentine och Yeasayer). Om jag skulle få önska fem band till festivalen skulle det nog bli dessa:
- Håkan Hellström
- The Bronx
- Solomon Burke
- Mudhoney
- Drive-By Truckers
Är det någon som hänkar på?
måndag, februari 04, 2008
Musik 2008
Blind Boys of Alambama - Down in New Orleans
I snart 70 år har den suvuräna gospelgruppen Blind Boys of Alabama hållit på. Alla medlemmar är förstås inte demsamma sen starten men gruppen ledare Jimmy Carter fanns med redan från början. Efter att ha lyssnat på den här skivan två sena kvällar/nätter i rad så kan man slå fast att gospelmusik gör sig utmärkt som helande musik efter bråda dagar med stoj och stim.
På nya skivan så har man tema New Orleans. Musiken och även många musikerna har rötter eller andra samband med staden. Resultatet blir mycket fint. Det både svänger och det berör. Det hörs att rösterna kommer från äldre män men det ger dem så mycket mer innehåll. Här finns inget av den inställsamma och moderna gospel som man kan stöta på. Här finns bara genuin kärlek till musiken och till gud.
Bandledaren Carters programförklaringtill skivan säger allt:
"I can't get up on a ladder and hammer nails, but me and the guys can sing inspirational songs that will help lift people's hearts while they hammer nails".
Allt apropå återuppbyggnaden av staden efter stormen Katrina. Jag skulle också kunna tänka mig att bli en arbetare om jag samtidigt kunde få lyssna på The Blind Boys of Alabama.
Betyg: 8
Favorit: You got to move
söndag, februari 03, 2008
Musik 2008
Jim Ford - Point of no return
Inte sällan är det de genuint annorlunda typerna som gör den bästa musiken. Galnare än de flesta verkar Jim Ford ha varit. Han avskräckte så många, med sitt sätt och sitt missbruk, att han endast kom att släppa en skiva och några singlar under sina glansdagar på slutet av 60-talet och början på 70-talet. Som tur är så letade den svenske entusiasten L-P Andersson upp honom för ett par år sedan. Då hittades han boende i en trailer på den amerikanska västkusten. I denna trailer hade han massor av inspelningar som aldrig hade kommit oss lyssnare till hands om inte denne L-P hade hittat honom. Vilken fruktansvärd miss det hade varit för Jim Ford har precis allt jag önskar av en artist.
Ford låter alldelses egen men det finns ändå likheter med Van Morrison, Charile Rich, Gram Parsons, Glen Campbell, Jackson Browne, Merle Haggard och man kan även jämföra med de allra bästa soulsångarna. Nya Point of no return är minst lika bra som förra årets The sounds of our time. Nu är det främst låtar från 70-talet som det fokuseras på. Värt att poängteras är också att det är Jim Fors som skrivit alla låtar utom en på skivan. Några av låtarna har spelats in av andra artister men aldrig i så här bra versioner.
I centrum finns hela tiden Jim Fords perfekta röst där fraseringarna sitter precis rätt hela tiden. Vare sig det handlar om sentimentala countryballader( Just cause I can, m.fl), schlagers (Look again), demos med bara gitarr som backup (I'm ahead if I quit while I'm behind) eller soul (If I go country) så är det fantastiskt. Rösten tillsammans med det organiska spelandet och de fantastiska texterna tar mig till den musikaliska himmlen.
Betyg: 9
Favorit: I'm ahead if I quit while I'm behind
lördag, februari 02, 2008
Så sa L när hon kom in i på Kalaya igår. Det är det värsta man kan göra när man kommer in i en tom affär. Personer som sa så när de kom in i skivaffären jag jobbade i fick jag ett ont öga till. Det är både nedsättande och överlägset att uttrycka sig så.
Vad vill de ha till svar, de som säger så.
Alt. 1
- Ja, vi har så jäkligt dåliga varor så alla är hos konkurrenten.
Alt. 2
- Oh, tack så mycket för att du kommer i alla fall.
Alt. 3
- Det är nog bara tillfälligt, det brukar myllra här inne annars.
Alt. 4 (svaret de borde få)
- Dra åt helevet, you little piece of shit!