Ett brandtal

Nu gäller det att stå upp!

I den senaste opinionsmätningen fick Sverigedemokraterna över 7 procent. Har ni tänkt på det, 7 procent. Det är fruktansvärt alarmerande siffror. För det är ju så att 99,9 procent av dem som gillar detta parti gör det för deras politik vad det gäller invandrare.

Jag möter dagligen många människor som har kommit till Sverige från andra länder. Precis som med oss som är födda i Sverige så är de allra flesta mycket vänliga och trevliga. Men också, precis som bland oss, som är födda i Sverige så finns det de som utmärker sig negativt. Det är inget konstigt med det. Vi är alla människor. Men det är det de som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte förstår.

Tänk att man år 2009 ska behöva förklara för en del att alla som kommer från ett visst land inte är likadana. Den gamla klyschan att inte dra alla över en kam verkar vara för svår att förstå. Istället skyller man sina egna tillkortakommanden på invandrarna. Ofta hör man att vi svenskar skulle ha det så mycket bättre om vi stängde gränserna. Det är människor utan samvete, stor egoism och ett mindre intellekt som säger så. Vettiga människor blundar inte för hur det ser ut i världen. Kan vi här i Sverige ge en enda människa till ett drägligt liv så är klart att vi måste göra det. Varför skulle vi inte göra det? Vad skulle bli så mycket bättre om vi inte tog emot människor från länder i svält, förtryck eller krig?

Sen ska man såklart inte blunda för att det finns problem att lösa. Självklart ska det finnas vissa krav på dem som kommer till Sverige. Men alla vet att det är skillnad på att ställa krav och att rösta på Sverigedemokraterna. Och framförallt borde det finnas krav på oss som bor i Sverige att klara av att ta emot flyktingar från länder med hemska förhållanden. Det handlar om att visa mänsklighet och kärlek. Det är det som fokus ska ligga på.

Mycket handlar om rädsla. Jag vet att jag själv som ungdom hade förutfattade meningar. Och vad berodde det på? Jo, jag hade aldrig någonsin träffat och absolut inte pratat med någon från något annat land. Det hade aldrig funnits i skolan eller på landet där jag bodde. Den första kontakten skedde genom fotbollen. I det konkurrerande klubblaget och även skollaget fanns stans bästa fotbollsspelare. Han kom från ett sydligt land och såg inte ut som oss andra. Vi var närmast livrädda för honom. Det är ganska lustigt när man tänker tillbaka. Men jag antar att det är så många tänker idag. Att invandrarna är farliga eftersom de har andra referensramar, andra religioner, andra maträtter, andra familjeförhållanden, andra ljudvolymer, andra kläder ,och det allra farligaste annan hudfärg än oss.

Och i Vellinge verkar de vara extra rädda. Ett antal ensamma flyktingbarn har skakat grundvalarna i det lilla samhället något fruktansvärt. Det har kommit så många pinsamma uttalanden från folket därifrån att man inte tror att det är sant. Dessvärre nickas det med säkerhet positivt ifrån många tv-soffor runtom i Sverige när Vellinges kommunalråd Lars-Ingvar Ljungman har uttalat sig. Det är här vi måste stå upp.

Det finns otroligt mycket hat där ute, otäckt mycket. Av nyfikenhet så sökte jag på nätet vem den våldtäktsmisstänkte allsvenske fotbollsspelaren, som det stått mycket om i tidningarna, var. Fotbollsspelaren som är misstänkt visar sig vara mörkhyad. På forumet där jag hittade informationen fanns det massor av mycket obehagliga rasistiska inlägg. Så ser det ut i Sverige idag. Vi måste stå upp mot detta.

Självklart har politikerna en stor roll att se till så det flyter på bästa sätt. Integrationen är inget som löses enkelt och jag har inte tillräcklig kunskap att varken kritisera eller hylla deras arbete. Men jag är i grunden negativt inställd till hur exempelvis skolan har utformats. Jag är oerhört glad att Ella hamnat i en skola och Astrid på ett dagis där det finns massor av nationaliteter. Det ser jag som livets skola mitt i den vanliga skolan. Men så är det ju inte överallt. Barn körs över hela Gbg för att gå på precis rätt friskola. Valfrihet kan vara bra men den kan också skapa klyftor.

Jag förstår familjer som ifrågasätter att deras barn ska gå i en klass där 5 av 25 elever har svenska som modersmål. Jag förstår att de är mycket tveksamma om deras barn får adekvat undervisning när det finns fem modersmållärare eller tolkar i rummet samtidigt. Och jag förstår också att ambitiösa invandrarföräldrar från invandrartäta områden kör in sina barn till innerstadsskolor för att det är lugnare, bättre undervisning och framförallt för att det är lättare att integrera sig med ”svenskar” där. Men i grunden är det ett stort systemfel. Skolan måste ju vara grunden till få integrationen att fungera inte tvärtom.

Vad kan man då göra? Framförallt att stå upp mot smygrasismen som dyker upp i de allra flesta diskussioner. Det gäller att ta strid direkt. Som sagt, det är inte enkelt med invandringen och man ska inte stoppa huvudet i sanden och inte inse att det finns problem men det gäller att stå upp för alla människors lika värde och att påpeka att varenda människa är unik.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag har ett jobb där jag dagligen kommer i kontakt med folk från en massa länder. Det ger mig en otrolig tillfredställelse när jag får hjälpa någon att hitta böcker, rätta någons läxa, förklara byråkratisk svenska, visa bibliotekets alla medier och bara prata med och lyssna på dessa personer. Det är en fröjd