Jag skrev i föregående inlägg om mitt oförlåtliga "nej tack det behövs inte" svar på Jeanene Van Zandts fråga om vi ville komma ut och hälsa på där hon bodde. För att förtydliga så finns det några skäl till mitt nej. Som ni förstår letar jag skäl för att rättfärdiga mig själv.
Ett var att jag inte riktigt trodde hon menade det, den amerikanska gästvänligheten var lite ovan för oss svenskar. Jag har sedan dess förstått att hon verkligen menade det. Hon gör allt för sin mans fans. För övrigt släppte skivan A far cry from dead med Townes just under dagarna vi var där. En skiva som Jeanene verkligen var inblandad i.
Ett annat skäl var att det kändes lite makabert att åka hem till huset där Townes faktiskt dog. Att se det rummet hade nog varit för mycket. Jag kommer ihåg att den tanken flimrade förbi.
Men det största skälet var nog chocktillståndet över allting. Det plötsliga samtalet och kanske ändå mer virrvarret i det hus vi befann oss i. Det var nämligen så att hon vi bodde hos, Lynne, som vi precis anlänt till när jag fick telefonluren, tagit inspiration från Townes något ohälsosamma levene.
Vårt gästrum var visserligen fint men annars var hennes hem "a mess". Vilket gjorde att vi var något konfunderade just då. Jag tror att det spelade stor roll i mitt nej. Hjärnan gick på högvarv. Kan vi bo i detta hus eller ska vi bege oss ut och leta efter annat boende.
Det slutade med att vi bodde kvar hos Lynne Harrison. Dagarna med henne (och delvis hennes son Henry, som hon hade tillsammans med folkmusikern Malcolm Holcombe) blev klassiska. Fast om jag någon gång borde sagt nej var det när hon satte sig bakom förarsätet i bilen och skulle visa mig Nashville. Inte för att jag inte ville det utan mer för hennes berusningsgrad. Men jag sade okej, jag följer med, menas L nobbade och stannade kvar i huset.
Jag överlevde den kvällen också. Det var en helt fantastisk kväll där jag blev visad massor av countrystjärnors hus (det jag kommer ihåg mest är Emmylou Harris pitoreska hus), vi strögade längs paradgatan Lower Broadway, vi stannade på Bluebird Cafe och såg på sångaren Victor Mecyssne som var alldeles lysande och framförallt åkte jag med en chaufför som drack Budweiser och samtidigt klagade på att hon hade tennisarmbåge. Ibland får man bara gilla läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar