140 av 1001 album

Blood, Sweat & Tears – S/t (1969)

Nä, det här fungerar inte. Först en pretentiös inledning med stycke klassisk musik av Satie och sen en ganska hemsk blandning av jazz, funk och rock som inte svänger. Var finns spontaniteten, det farliga, det innerliga eller bara något som sticker ut. Många hävdar nog att detta är musik som sticker ut. Fast i mina öron låter allt alldeles för tryckt och tillrättalagt. Ska man spela rock måste det finnas någon sort nerv. Det jag hör här är musikskola.

Ibland kan sångaren i ett band rädda upp mycket även om man inte gillar musiken. David Clayton Thomas har i grunden kanske inte en dålig röst. Men den klarar inte av att förmedla känslor. Finns det något positivt med skivan är det väl blåssektionen. Trots att den består av musiker som senare skulle bilda ganska hemska jazzfusion grupper så håller de sig här på rätt sida utsvävningar. Och de gör att skivan inte får det sämsta betyget.

Betyg: GG

Favorit: More and more