141 av 1001 album

The Flying Burrito Brothers – The Glided Palace of Sin (1969)

Efter att ha last ett par biografier om Gram Parsons så kan man slå fast att kanske inte alltid var så rolig att vara nära. Hans bakgrund med mycket rika föräldrar hade gjort honom ganska självsäker och rentav överlägsen. Sedan, i slutet av hans liv, kom drogerna och gjorde honom ändå mer ansvarslös och oberäknelig. Men allt detta bryr man sig inte om så fort man hör honom sjunga. För Gram Parsons röst är en av musikhistoriens bästa.

Parsons fick sluta i The Byrds efter endast en platta, mästerverket Sweethearts of the Rodeo. Med sig från Byrds tog han Chris Hillman och bildade The Flying Burrito Brothers. Och detta album, deras debut, är mästerverket inom countryrock genren. I fokus ligger hela tiden Parsons röst men här finns också ett perfekt musicerande. Ett honky tonk piano spelar inte en not fel, steelgitarren kommer alltid in rätt och kompet är oerhört stabilt. Alla komponenter har fallit på plats helt enkelt. Man hör så tydligt att det finns en kärlek till musiken och därmed livet.

De allra flesta av låtarna på plattan är skrivna av Gram Parsons och Chris Hillman. Alla är mycket bra ändå är det bandets version av Dark End of the Street som jag oftast återkommer till. För mig är det faktiskt den bästa versionen av den låten som finns. När Gram i slutet sjunger you and me om och om igen så är det en av musikhistoriens absolut vackraste stunder.

Betyg: GGGGG

Favorit: Dark end of the street