Jag känner mig som Magnus Uggla. Lugn, det handlar inte om fyra sekunder problemet eller att mina mörka solglasögon har gått sönder. Ugglas program som gick på tv när han skulle hitta musiker och revyartister var trevlig underhållning. Något som också kom fram i serien var Ugglas notoriska rädsla för andras baciller. Det är också mitt problem.

I vanliga fall har jag absolut ingen rädsla för offentliga toaletter eller andra ställen där baciller frodas. Men de senaste dagarna har detta blossat upp rejält. Skälet är att om två dagar är det dags för höstens resa till London och var jag än vänder mig så ser jag sjukdom. Detta har speglat av sig så mycket att jag riktigt ser hur sjukdomsbacillerna hoppar på mig från alla håll.

I familjen finns det halsfluss, någon sorts krupphosta och nyss en influensa. Visst, det är jättesynd om mina nära och kära men i min egoistiska del av hjärnan så ser jag inte deras sjukdom som råder nu utan min kommande. Jag skulle tro att mitt bemötande mot låntagarna de senaste dagarna också blivit lidande. Ju mindre snuviga desto bättre service har de fått.

Fast kvällens lilla uppladdningsmöte på Plankan lugnade mig lite. Där lades lite lösa planer upp för de kommande dagarna. Planerna var så lösa att det enda som vi egentligen kom fram till var att det ska bli suveränt roligt. Om vi sedan hamnar på Kevin Rowlands dj-set i Brixton, på gothkväll på Electric Ballroom, på rockabillynight på Madame JoJo’s, på sleazerock på Wardour St, på treårsjubiléet av den kombinerade bowlinghallen och northern soul klubben i hotellets källare, på klubben Jet Black som öppnar 03 och innehåller underhållning av Fuel girls, på det ständigt beprövade Borderline, på gammaldags rhythm & blues på Gaz Blues på St. Moritz, bara på pubar, hela kvällen på Bar Italia, konserter med Edwyn Collins, James Yorkston, Bjorn Again, Mountains, Saint Jude, Broken Records, Morrissey, Howard Jones eller Viking Skull spelar egentligen ingen roll. Det blir vad man gör det till.