Den här typen av uppträdande gör mig väldigt uppretad. Vad är det då jag stör mig på? Jo, det är på människor som inte kan lyssna färdigt när någon berättar något. Istället avbryter dessa människor den som berättar för att lägga fram sin egen historia om samma ämne. Hur svårt kan det vara att hålla sin käft stängd tills den som började prata är färdig. Om man nu är tvungen att alltid kontra med en egen historia kan man då åtminstone inte ha vett att vänta till sin tur. Det bästa är att helt strunta i sin egen historia. Ta den en annan gång. Det är inte nödvändigt att alltid ha något eget på lager. För guds skull, bara lyssna och var nöjd med det. Eller skaffa en blogg och få ut erat hävdelsebegär där. Där kan ni skrika ut JAG JAG JAG!
Om någon börjar prata om sina barn så vill jag höra om deras barn inte dina, om någon berättar om sin resa till Italien vill jag höra om deras resa inte om den som du gjorde för två år sedan, om någon berättar om sin allvarliga sjukdom så vill jag höra på den personens problem inte om din släktings sjukdomshistoria, om någon berättar en rolig historia är jag nöjd med det och vill inte höra ditt försökt att vara ännu roligare. Det kallas att visa respekt.
2 kommentarer:
Amen!
Stör mig också på det beteendet (även om jag också syndar ibland). Har alltid gjort det. Bättre att lyssna, det blir man klok av, sägs det. Allt för många är allt för högljudda för att man ska få en syl i vädret. De talar samtidigt istället för att samtala.
Kanske är det därför jag skriver ner mina historier istället för att berätta dem muntligt för en motpart med flackande blick? Förmodligen.
Ett högljut samtal kan ju faktiskt må bra av att alla slänger ur sig saker. Så måste det vara. Jag har precis varit med om ett sådant på jobbet. Vanliga samtal fungerar såklart på detta sättet också.
Men när någon verkligen vill berätta en historia, en anekdot eller något personligt då borde alla bara kunna lyssna, tycker jag.
Skicka en kommentar