The squid and the whale

Visst är det lite jobbigt att se på en film som fått mycket beröm och som man tror att man verkligen ska gilla. Är filmen riktigt bra så spelar det ingen roll men är man bara det minsta tveksam känns det som man istället blir hård i överkant.

Lite så känner jag efter att ha sett The squid and the whale. Den var ju bra men den var inte riktigt som jag trott. Jag hade fått för mig att den skulle vara mer rakt komisk. Det var därför jag valde att se på den sent en torsdag fast jag var dödstrött. När filmen sedan visar sig vara långt ifrån gabflapprolig så blir jag först lite tveksam och nästan nedstämd. Jag kände ju för att skratta åt något enkelt och harmlöst. Istället får jag jobbiga skillsmässor, ljugande ungdomar, barn som dricker och sextörstande studenter.

Den andra sidan av filmen är den härliga dialogen med många litteraturanspelningar, de lysande skådespelarna och många bra enskilda scener. Hela filmkonceptet är också skönt och tempot är lagom lugnt. Den mer tragikomiska humorn har sina poänger även om jag mest tycker synd om barnen som har sådana egoistiska föräldrar

Mitt slutbetyg blir något delat. Filmen berör mig på ett mer sorgligt sätt än jag var beredd på. Kanske beroende på att filmen inte har några direkta skyddsnät. Den är verklig i sin absurdhet. Å andra sidan känner jag också att den är alltför absurd i sin verklighet. Jag kan inte bestämma mig.