Andrei Makine - Det franska testamentet (1995)

Exilryssen Makine vann med den här boken många fina litterära priser i Frankrike. När jag började läsa den var jag säker på att den skulle vara med bland de 1001 böcker jag ska gå igenom. Till min fövåning så är den inte det. Antagligen främst för att man nästan bara tar upp engelskspråkig litteratur i den antologin. För om man skulle hålla sig till kvalitet så skulle Makines bok gott kunna vara med.

Jag är väldigt förtjust i gammal rysk litteratur. De har ofta ett mustigt och bildrikt språk. Det spelar ingen roll att miljöerna där de utspelas är väsenskilda från dagens värld. En människa var en människa då och en människa är en männsika nu så det är inga problem att förstå och känna med det som beskrivs. Om man går på loppisar kan man hitta böcker utgivna i en serie som heter Ryska klassiker. Alla böcker jag hittills läst ur den serien har varit bra.

Makine finns förstås inte med i den serien. Han är för ung för det. Annars skulle han faktiskt passa in för han förvaltar den ryska traditionen väl. Han skriver på ett typiskt ryskt sätt där många namn nämns, ofta i olika stavningar, han för in hela släkter i berättelsen så att läsaren har bakgrund och historia med sig. Tilltalet i texten har den där ödsliga och mörka men ändå inte uppgivna tonen. Man kan säga att det är så långt ifrån glättigt man kan komma men ändå inte för allvarligt.

Den franska testamentet handlar om hur berättarjagets mormor, som är fransyska, hamnar i Ryssland samtidigt som den ryska revolutionen. Det visar sig att hon aldrig kommer därifrån. Men hennes franska bakgrund gör henne exotisk. Särskilt för Aljosa, berättarjaget. Han blir smått besatt av Frankrike genom mormoderns berättelser och gamla foton från Frankrike. På något sätt styrs hela hans liv av tanken om Frankrike. För läsaren utmynnar det i intressanta jämförelser mellan länderna.

Makine är väl inte riktigt i klass med de stora ryska författarna men det är ändå kul att läsa en författare som går i deras fotspår.