Visst är det underbart att någon kan vara ett så stort fan att han idag, tre dagar efter Wilco spelat färdigt i Slottsskogen, fortfarande har förhoppningen om extranummer. Hur annars ska man tolka att jag idag kl 17.28 fick ett sms som lyder som rubriken på detta inlägg.
Jag ser framför mig hur ställningsarbetarna jobbar med att plocka ner scener , hur parkarbetarna försöker reparera gräsmattor, hur slamsugarbilarna fortfarande går på högtryck, hur sura gubbar står och säger att de tycker det är fel att Slottsskogen används till musikfestival, hur restaurangmånglarna skrattar hela vägen till banken och mitt i alltihop ser jag den desperata Wilco-fantasten som vill att åtminstone Jeff Tweedy ska komma ut och köra någon låt till akustiskt.
Eftersom han skriver att han befinner sig bakom scen så kan det vara så att han är på väg att inse att tåget har gått. Han har till sist vågat lämna platsen längst fram för att se om bandet finns kvar backstage. Där kan sanningen slå emot honom som ett hårt slag i ansiktet. Samtidigt lyder ju avslutningen på smset 'och du'. Detta tyder nog på att det tar ett litet tag till innan världen hinner i kapp honom. Det känns som han tror att jag står och väntar på att Olle Ljungström ska komma in på Linnéscenen och köra ett andra extranummer han också. Tyvärr är den scenen nermonterad och jag befinner mig på jobbet.
Men jag är avundsjuk på denne man. Han har ju levt i den sköna världen flera dygn längre än mig. Världen där man är ledig och där det finns möjligheter, musik, ljumma vindar och förväntningar i luften mest hela tiden. Sådan är ju tyvärr inte vardagen som man nu ska leva i tills nästa sommar.
4 kommentarer:
Var det inte du som tyckte jag skulle byta mobilabonnemang?
Hade jag gjort det så hade du inte kunnat se dessa syner.
Jag såg på TV igår att de packade ner scenerna, så man får nog sluta drömma om den där extralåten som de var på väg att börja spela, innan de hängde av sig gitarrerna.
Om du hade kommit närmare scenen så hade du sett att Jeff inte såg det minsta uttråkad ut. Fårad och jetlaggad möjligtvis, men väldigt engagagerad i det musikaliska. Han lyckades ju till och med spela på en gitarrsladd...
Ditt problem med Nels Cline får du jobba med. : )Sällan har jag sett en man där instrumentet så mycket känns som en naturlig fortsättning av kroppen. Trummisen Glenn Kotche går heller inte av för hackor. En man med tre armar och fyra ben, eller nåt. Hans soloskiva heter "Mobile", förresten. Kanske har han ett 3-abonnemang han också?
Mr. Tweedy
Engagerad, heter det. Tryckte lite för hårt där.
Mr. Tweedy - svenskläraret
Jag ska ta och sätta mig ner med Nels Cline en dag. Kanske kanske kan vi reda ut det. Jag tror dock att du behöver vara med för att det ska lyckas.
Däremot gillar jag förstås Jeff Tweedy. Han är cool, har bra röst och skriver många bra låtar. Men är han inte lite lite tråkig på scen.
Jag gillar ju de två senaste skivorna väldigt mycket. Vi får väl se var Wilco (the album) hamnar på årsbästalistan.
One wing var den överlägset bästa låten på spelningen. Synd att de inte spelade I'll fight, You and I och What light också.
Eller California Stars, War on War, Heavy Metal Drummer, Misunderstood, Remember the Mountain Bed, Secret of the Sea, I'm Always in Love, Nothing'severgonnachangemyway(again), Hummingbird och ett antal låtar till....
Jag tycker Jeff allt mer liknar Bob Dylan på scenen, en man som inte heller gör så många yviga rörelser men som har/hade en enorm närvaro. Titta på konsert-DVD:n Ashes of American Flags så ser du... Nels är visst med där också, om du vill specialstudera honom inför er terapi.
Skicka en kommentar