Vi hade våra egna frekvenser
Jag ville aldrig veta var vi var på väg
Jag satt och såg hur regnet slog mot fönstret
Jag bara älskade att få vara med
Märkligt nog kom nästan den bästa Thåström-upplevelsen på väg hem från Malmö. Det finns något romantiserande med att åka nattåg. Att se Sverige passera utanför samtidigt som man har musik i lurarna är högst angenämt. Självklart passade då låten Som tåg av längtan in perfekt. Den gick på repeat ett flertal gånger. När man haft det så gott var det väl framme i Gbg inga problem att cykla i ösregn från stationen till Majorna klockan 03 på natten.
Malmö var fyllt till bredden av folk denna torsdag. Deras stadsfestival verkade, det lilla jag såg, trevlig och med verklig fokus på mat från hela världen. Synd bara att jag hade slagit till och ätit gourmet på Burger King direkt på stationen.
Jag hade tänkt och hitta någon trevlig bar utanför de största stråken men efter gått ett par vändor utan resultat så fick det bli Café Rasoir på Savoy Hotell. Det såg utifrån ut att vara ett lugnt ställe där man skulle kunna läsa sin Offside och ta sig en öl i lugn och ro. Och precis så blev det. Lite lustigt var förresten att det efter en stund kom in ensam vacker kvinna och satte sig ,och dinglade med benen, på andra sidan baren. Jag vågade inte kolla för mycket men det kändes lite grann som att sitta i en film. Skillnaden var att jag inte var machomannen som sa ”Hey babe, can I buy you something!” Istället drack jag upp min öl, tog min tidning och gick vidare.
Nästa bar blev Harrys av alla ställen. Men det visade sig vara ett bra val. Visserligen var ölen svindyr men jag fick trevligt sällskap med bargrannen Mats från Sölvesborg. Denne nyblivne pensionär hade tagit tåget in för att kolla in Malmöfestivalen. Så där satt vi och diskuterade friidrotts-VM, som visades i lokalen, Skåne, Gbg, tjejer, golf och en massa annat. Hur trevligt som helst i de dryga två timmarna var det. Fast det är inte lätt att förstå skånska alla gånger. I en stimmig bar nästan omöjligt skulle jag vilja säga.
Sen var det dags för Thåström att gå upp Stortorgets scen. Solen hade precis gått ner och mörkret hade lagt sig efter den osannolikt fina sommarkvällen. Laddningen hos mig och publiken var hög. Men inledningen var inte den knockout man väntat sig. Lite trevande börjande bandet med Släpp aldrig in dom och man väntade på att urladdningen skulle komma mitt i låten, när den växlar upp, men inte heller då brände det till. För en liten stund kände jag mig besviken. Jag hade väntat mig att bli överkörd från första stund. Antingen av en avskalad Thåström med lugnt komp eller från en ångvält till band. Ungefär som de självklara förebilderna i The Bad Seeds. Men nu lät det som ett ordinärt rockband.
Men men…
Snart hade de fått ordning på grejorna. Andra låten Som tåg av längtan led också lite av den inledande sömnighet men sen var det närmast defilering hela vägen. Allt startade med Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce då bettet i Thårströms röst kom fram i mixen. Även bandet kom i fas och imponerade stort i framförallt det mer rockiga låtarna som Miss Huddinge -72 och Vacker död stad. Fast visst märktes det då och då att Conny Nimmersjö saknades. I några av de lugnare låtarna fick nu Pelle Ossler ta hjälp av klaviaturspelaren för att fylla alla slingor. Det hade Connys gitarr gjort bättre.
Allra bäst var de två topparna från senaste skivan, Kärlek är för dom och Kort biografi med litet testamente. Och förstås Fan Fan Fan som är en låt att fälla en tår till varje gång. När han låter så är det oslagbart. Publiken älskade när han spelade gamla låtar som Var e vargen och Du ska va President men de gav mig inget. Snarare lite ilska att han därför fick hoppa över sådant som är bättre.
Spelningen var slut tio minuter innan tågets avgång och i hastigheten gick jag åt fel håll. Som tur var så insåg jag det tillräckligt snabbt för att hinna med tåget till Gbg. För även om Malmö är en trevlig stad och det uppenbarligen finns trevliga skåningar så längtade jag långt, långt, långtbort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar