Jag badar hellre i en isvak än ser Niklas Hjulström som Fjällbackapolis. Och jag skulle välja att hålla mig från pizza ett helt år om jag skulle vara tvungen att välja mellan det eller se en Beck film. Ungefär så stor är min aversion gentemot deckare, och då särskilt svenska sådana. Jag tycker bara att det är otroligt fåniga. Det finns säkert undantag men jag missar dem så gärna.

Engelska deckare följer jag inte heller. Har man inte sett alla om man sett en? Men jag har förstås sett sådana tidigare och jag inser att de har något mer och är bättre än den svenska varianten. Och efter att flera tidningar blåst upp serien Collision som något mer än just en vanlig deckare hamnade jag i tv-soffan i jul och började se den. Det är jag glad att jag gjorde för det var en mycket bra serie.

De fyra första avsnitten av Collison höll mycket hög klass. I dessa avsnitt hölls själva deckararbetet en låg profil. Istället byggdes det upp fantastiska, tragiska och spännande historier som verkligen grep tag. I sista avsnittet var många trådar tvungna att lösas upp och därmed blev det lite för mycket deckar-tv för min smak. Situationer där det kändes som om lösningar var tvingade att hittas på, nästan övernaturligt, för att få det att gå ihop avlöste varandra. Situationer där poliserna får aha-upplevelser och ser och förstår samband. Som att skrivaren skriver ut långsamt eller att usb-minnet finns gömt i nyckelknippan. Jag är allergisk mot sådant. Men det var ändå en bra tv-serie med riktigt bra skådisar.