Första stunden:
Jag står och tjafsar med några oerhört testosteronstinna gymnasiekillar om att de behöver boka en dator för använda den. Riktigt jobbiga typer som borde växt upp mer än att de ska behöva hävda sig som några små patetiska minigangsters.
På hemvägen är det total isgata så att bilen bara spinner i en backe som är så liten att det knappt märks. Bakom står bilar som undrar vad som sker. De fattar inte att de måste backa om jag ska komma iväg. Snart far bilarna förbi mig och där står jag hjälplös och uttittad. Till sist fattar de som är precis bakom att de också måste backa. Men det är inga glada miner utan det studerar mig argsint som om jag vore världens idiot.
Sen är det dags att hämta på dagis. Under de efterföljande trettio minuterna hinner Astrid få fem stora utbrott. Strumporna är knöliga, det är ingen godisdag, Ella avslöjar hennes paket, hon vägrar ta av sig overallen och det slutar med att hon skriker att hon inte vill ha mig som pappa.
Andra stunden:
Jag tänker på den unga tjejen som kom inrusande på biblioteket med andan i halsen men med en enorm glädje i ögonen. Äntligen hade hon fått aviseringen om att hon hade fått de två böcker i Twilight-serien som hon väntat på länge. Hon hade memorerat de femsiffriga koderna för att hitta böckerna bland reservationerna. Och när hon hittade dem så var hon ännu snabbare på väg ut än hon var in. Hon ville läsa dem nu och man kände att vi (biblioteket) hade gett henne den här glädjen.
Incidenten med bilen fick mig ändå att njuta av livet. Här blir folk sura över att jag hindrar dem från att komma hem i ett par minuter. Jag undar om de tänkte på människorna på Haiti som aldrig mer får komma hem. Kanske tänker de på det när de kommer hem och ger mig och livet ett retroaktivt leende.
Och med Astrid vet man att hennes utbrott går över lika snabbt som de kommer. Så efter resten av kvällen, med den spännande årliga utslängningen av julgranen från fönstret, badning och godnattmys, så ville hon åter ha mig som pappa. Och att ligga kvar i barnens sängar och höra hur deras andning blir tyngre och tyngre för att sedan förstå att de somnat är alltid ljuvligt kärleksfullt.
Så kan det vara en vanlig dag här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar