Hertha Muller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig självDet är alltid kul att ge sig på författare som fått nobelpriset. Allt som oftast gör man det ju i efterhand. Många riktigt trevliga lässtunder har man fått av nobelpristagare men det händer också att pristagare inte alls faller mig i smaken.
Var hamnar då Herta Muller på bra eller dåligt listan? Att döma av den här boken så hamnar faktiskt någonstans i mitten. Boken, som utspelar sig i Rumänien på 80-talet då förtrycket är stort i landet, är inte lättläst. Jag tror faktiskt jag skulle behöva läsa den en gång till för att riktigt förstå allt.
Den kvinnliga huvudpersonen i boken är på väg med spårvagnen till ett förhör. Landet vill ha total koll på sina invånare och verkar plocka in alla som är det minsta tveksamma till landets statsskick. Under den här spårvagnsturen spelas huvudpersonens hela liv, dess närhet och även landets historia upp. Det sker inte alltid i kronologisk ordning och det kräver noggrann koncentration från läsaren.
Bitvis griper berättelsen tag. Skildringen av förtryck, fattigdom och alkoholism är skrämmande men samtidigt viktig läsning. Och det är skönt att läsa avsnitten där kärlek och glädje förekommer mitt i misären. Men totalt sett så blir det lite för invecklat för mig. Jag får kämpa lite för mycket för att det ska vara njutbart. Texter och böcker ska inte alltid bara rinna på som en porlande vårbäck där allt är frid och fröjd. Men jag vill heller inte alltför ofta, mitt i texten, behöva stanna upp och tänka efter vad som egentligen är sambandet och vilka personer det handlar om nu. Så Herta Mullers andra böcker är inte de som ligger överst på min ”att läsa” lista. Även om jag säkert någon gång kommer att ge henne mer chanser.
Betyg: GGG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar