Hastigt och lustigt så visade det sig att jag var lämnad ensam i helgen. La familia drog iväg på skidtur och jag som har ett fotbollslag att träna fick stanna hemma.
Genast, efter träningen, kom tanken på att sätta på Cat Powers låt Lived in bars och låta den föra mig vidare. Men ganska snart så kände jag att lusten inte fanns där. Visst, jag kommer alltid älska att sitta i barer men det behövs andningspauser. Och den relativt långa som jag är inne i just nu behöver bli ännu längre.
Så istället blev det en speciell helg. En helg som fick mig att tänka på hur jag nog skulle leva om jag vore ensam. Ganska snart skulle det nog i lägenheten finnas stigar, likt de kossorna trampar upp. Från soffan skulle en stig leda till stereon, en stig till köket, en stig uppför trappan till datorn och en stig till sängen. Jag skulle skifta mellan boken, fotbollsmatchen, de varma mackorna, spotify, vinylen och tuppluren.
Allt som skulle vara det minsta känslosamt skulle få mig att fälla tårar. Jag förstod det när jag bölade som ett barn när Hanna Falk vann sprinttävlingen i Estland eller när jag utmatad hämtade andan efter att ha sett Kieslowskis Den blåa, Den Vita och Den röda filmen i enda långt svep eller när Impressions låt My deceiving heart spelades om och om igen menas klockan slog vargtimme.
Eftersom jag känner till min egna karaktär så är jag säker på att det skulle se ut som beskrivit ovan. Och jag ser inget fel i att leva så men jag är rädd att det skulle sluta med att jag inte tvättade mig och bara gav mig ut när mörkret lagt sig. Jag skulle säkert också till sist ha på mig ett tiotal huvudbonader. Av någon anledning knyter jag första tänkbara bandana runt huvudet när jag är ensam. (Alla har sina egenheter). Och när jag kom på mig själv att tänka så i helgen så antog jag att hela skiten skulle sluta med att jag låg begravd under en hög med vinylskivor.
När familjen kom hem igen så var man snabbt på tårna igen. Livet i ensamheten punkterades på ett rätt skönt sätt. Rädslan att förvandlas till en kuf gjorde glädjen att återse de kära ännu större.
Och eftersom det hade varit svårt att begrava sig själv ensam i vinylskivorna så fick det istället bli en lek och konstinstallation med Ella och Astrid ikväll. Vi passade på när L var borta så att det inte skulle bli någon som kunde komma med pikar. Barnen tyckte bara det var roligt och jag njöt där under av lukten av gamla lp-skivor.
Astrid nöjd med installationen!
Före sista pusselbiten lades på plats.
4 kommentarer:
Ha ha ha, det var det roligaste jag läst på länge.
Tack för My deceving heart..förstår inte hur jag som självdansande Curtis M.nörd missat en sådan fullkomligt självlysande pärla..
Syrran: Det är lite ditt fel. Du minns väl Bayan Fejjy och spela lala bandet:)
Soulman: Visst är det en kanonlåt. Och visst är det härligt att man kan upptäcka låtar hela tiden. Och upptäckten av din blogg var inte dum alls. Bara vid en snabb koll så var den ju sjukt innehållsrik på bra musik. Tack säger jag på förhand.
Det var ett helt galet o roligt inlägg. Lär aldrig kunna säga att jag känner dig tydligen. Vilken syn..Bandana! Är det Axl´s med bandana i Sweet child of mine som inspirerat? Skönt att höra att du som förebild o tränare inte väljer"Pluralivet" på Valand och stannar hemma istället :) Underbar Läsning!
Andreas
Skicka en kommentar