Fem stjärnor

Vic Chesnutt

För nästan exakt tretton år sedan satte jag och Magnus oss i bilen i Lidköping för avresa till Göteborg. Datumet var den 14 januari 1997. Målet med resan var Pusterviksbaren och kvällens konsert med Vic Chesnutt. En konsert som fortfarande finns på näthinnan och i örongångarna. Det var magiskt. Som tur var så spelade P3 in spelningen så den finns ständigt att lyssna på.

Den 25 december 2009 dog Vic Chesnutt efter en överdos muskelavslappningsmedel. Han valde att ta sitt eget liv endast 45 år gammal. En liten notis i GP gav mig beskedet. Ett besked som naturligtvis var mycket sorgligt men som samtidigt fick mig att lyssna på och närmast återupptäcka honom igen.

Fram till 2005 så köpte jag allt Chesnutt gav ut. Det han gav ut i början på 2000-talet var mer ojämnt än tidigare så jag tappade lite intresse. Jag hoppades på en uppryckning när hans samarbete med Godspeed Your Black Emperor och Silver Mt. Zion Sion, som utmynnade i skivan North star deserter, från 2007 blev känt, men den var också en liten besvikelse. Samtidigt så ändras ens musiklyssnande och artister faller i glömska. Så när Chesnutt kom med två skivor i fjol så gav jag dem inte så mycket uppmärksamhet. Det har jag gjort nu. Den akustiska skivan Skitter on take-off, producerad av Jonathan Richman, går tyvärr mycket på tomgång. Endast ett fåtal låtar lyfter i det formatet. Däremot så är andra skivan At the cut ett riktigt starkt Chesnutt album. Det är samma musiker som på North star deserter men här har de hittat formen och Vic Chesnutt är som låtskrivare nästan tillbaka till sin absoluta toppform. At the cut hade varit given en ganska hög placering på årsbästalistan om jag gett albumet mer tid.


Det är ändå tre album från mitten av 90-talet som för alltid kommer vara mina Vic Chesnutt favoriter. De står faktiskt i en särklass. Is the actor happy från 1995, About to choke från 1996 och The salesman and Bernadette från 1998 är alla förstklassiga skivor. När jag spelade dem igen under julhelgen så var den en befrielse att höra låtar som man kan varje ord i. Jag blev närmast chockat berörd av att höra dem igen. Det var flera år sedan senast. På dessa skivor finns en direkthet som är fulländad. På Is the actor happy och About to choke så spelar han med sitt eget lilla band och det passar honom perfekt. På Bernadette är det Lambchop som är med, det fungerar också fläckfritt. Nu inser jag att dessa tre album plus ett urval från hans andra plattor, de tre som kom tidigare Little, West of Rome och Drunk och han 2000-tals utgivning, är något av det käraste som finns i vår lägenhet.

Vic Chesnutts storhet är rösten och egensinnigheten. Det finns ingen som låter som honom. Han har något unikt som inte går att efterhärma. Som textförfattare är han snårig. I alla fall är han det för mig. Ofta är det inte hela texten som tilltalar utan det är fraser som fastnar. Tillsammans med melodierna så blir det till rader man går och nynnar ofta, och då ofta i ganska sorgliga sammanhang. För det finns något sorgligt men också väldigt vackert i allt det som Vic Chesnutt skapat. Tack Vic för all musik och för den fantastiska konserten som alltid finns med mig.

Femstjärniga låtar

Gravity of the situtation, Sad Peter Pan, Onion soup, Free of hope, Betty Lonely, Myrtle, Ladle, Tarragon, Swelters, Degenerate, Threads, Replenished, Until the led, Woodrow Wilson, Stay inside, Wren’s nest, Supernatural, Coward, Chinaberry tree