Nu eller aldrig

Förra onsdagen stod jag vid en korsväg. Efter att ha tränat ett friskispass i veckan och ett löppass varannan vecka sedan i oktober så var det dags att bestämma sig. För med den träningsmängden är det ingen idé att ställa sig på startlinjen i Stockholm den 5 juni. Så det var vid korsvägen angående löpträning jag stod.

Beslutet blev att ta riktningen mot att träna hyfsat ordentligt. Det första passet blev 15 kilometer där varenda steg var tungt. Men ändå, tre pass med löpning i veckan under de närmaste månaderna måste vara ett minimum. Ingenting, mer än sjukdom eller skada, ska få hindra mig från det.

Ska man springa ett maraton till så måste man vara tränad för det. Är det en sak jag lärde mig sedan förra gången är det just det. Jag tyckte då att jag tränat okej men det visade sig inte räcka. Även om jag tränar mer denna gång så skulle orken kunna ta slut men då vet jag i alla fall att jag gjort ett försök.

Men det är en lång väg att vandra. Idag är framförallt kroppen trött efter en timmas löpning. Så det är cirka tre timmars löpning till som kroppen ska vara beredd på om endast fyra månader. Fast man får se det som en jäkla utmaning. Och det är alltid bra att ha porten in till Stockholm stadion framför ögonen när man ger sig ut på de ishala gatorna på kvällarna.