Social DistortionBANG!
Uninvited feelings
they come without a warning and they stay to long
I don't wanna feel
and if I run it'll be just as strong
Året var 1992 och öppningslåten Cold feelings från plattan Somewhere between heaven and hell golvade mig. Tio sekunder senare var jag våldsamt uppjagad och hade fått en livslång förälskelse. Social Distortion och Mike Ness var musik för Mattias Larsson.
Sju år senare, 1999, befinner jag och L oss på Penn Station i New York väntandes på tåget ner till New Orleans där Mike Ness skulle med sitt soloband. De skulle gå på scenen ett drygt dygn senare. Väl ombord så njuter vi av att vara på väg genom tretton av USAs delstater under den 30 timmar långa tågresan. Vi står på perrongen i Washington och ser Vita Huset, jag tycker mig se en skymt av Townes Greensboro woman när vi åker genom den staden, jag blir törstig när vi åker förbi baren i Tuscaloosa, vi passerar kända platser från amerikanska inbördeskriget och en massa mer underbara musikrelaterade städer som Birmingham, Laruel, Greenville. Livet är en dans på rosor (förtom att L är lite åksjuk en stund). Men plötsligt...
...bang! Tåget kör in i ett träd. Vi blir stillastående en bra stund. Det är inte bra för tidsmässigt har vi bara en dryg timma på oss när vi kommer fram till New Orleans tills Mike Ness ska vara på scen. Resten av resan blir en nervkittlande strid mot klockan. Den sista biten rakt över Lake Pontchatrain, på en räls spm närmast ligger på vattnet, är otroligt vacker men stressen gör det lite svårt att njuta. Vi kommer fram rejält sent. Tågstationen, i USA kör man bil och åker inte tåg, är liten och taxibilarna är få. Turen är ändå på vår sida och vi får en taxi relativt fort efter att på något viss lyckats komma av tåget nästan sist.. Vi måste lämna våra väskor på hotellet före spelningen. Taxichauffören varnar oss på vägen för alla farliga platser i landets mest våldsamma stad. Gå ej i Louis Armstrong Park ens i dagsljus var hans starkaste varning. För övrigt sa han också "you'll be back" för New Orleans är en stad att älska. Han hade helt rätt för jag ska tillbaka någon gång det är helt säkert.
Nåväl vi kom fram till hotellet, vräkte in väskorna och så iväg med samma taxi. Framme vid spelstället så låg våra undanlagda biljetter kvar. Vi kom in. Öl och en påse strips beställdes i baren och vi begav oss mot scenen. Sekunder senare började förbandet Deke Dickerson:)Att sen Mike Ness gjorde en riktigt skön spelning blev nästan sekundärt efter dramatiken.
Så här arton år senare så är jag inte nykär i Social Distortion längre. Istället har det vuxit fram en genuin och väldigt stabil kärlekshistoria som aldrig kommer att ta slut. Efter den första knocken med Cold feelings och hela den plattan så var det bara att börja införskaffa det de gjort tidigare. Det visade sig vara tre utmärkta album. Debuten, den lite mer gammaldagspunkiga Mommy's Little Monster, tvåan Prison Bound med klara outlaw och western myter och den fantastiska självbetitlade skivan från 1990. Sedan 1992 har de bara släppt två studioskivor. Den muskulösa men ändå väldigt bra White Light, White Heat White Trash från 1996 och den i mitt tycke lite svagare Sex, Love & Rock 'N' Roll från 2004.
Vad är då Social Distortion. Jo, det är perfekta mixen på mina favoritmusikstilar. Kärleken till rockmusikens rötter blandas upp med punkens energi och de självutlämnande texterna är poesi. Sångaren Mike Ness är den ultimata frontfigueren för den här typen av musik. Det finns så många band som har försökt låta som Social D men som istället nästan alltid hamnar fast i trötta klicheer om hur de ska låta och se ut. Antingen har med DET som Mike Ness eller också ska man inte försöka sig på att vara den typen av sångare, textförfattare och scenpersonlighet.
Eftersom Social Distortion nästan aldrig turnerar i Europa så var det i somras som jag såg dem som band för första gången. Bandet (Mike Ness) är fortfarande vitala men det vore lögn att säga att de låter som de gjorde 1992. Både när de spelade på Frihamnspiren i Gbg och på Roskilde så fanns det stunder av pur magi men det fanns också lite mindre exalterande delar. Men som helhet håller Social Distortion fortfarande. Det måste man säga är fantastiskt för ett band som bildades i Kalifornien 1978.
Uninvited feelings
they come without a warning and they stay to long
I don't wanna feel
and if I run it'll be just as strong
Året var 1992 och öppningslåten Cold feelings från plattan Somewhere between heaven and hell golvade mig. Tio sekunder senare var jag våldsamt uppjagad och hade fått en livslång förälskelse. Social Distortion och Mike Ness var musik för Mattias Larsson.
Sju år senare, 1999, befinner jag och L oss på Penn Station i New York väntandes på tåget ner till New Orleans där Mike Ness skulle med sitt soloband. De skulle gå på scenen ett drygt dygn senare. Väl ombord så njuter vi av att vara på väg genom tretton av USAs delstater under den 30 timmar långa tågresan. Vi står på perrongen i Washington och ser Vita Huset, jag tycker mig se en skymt av Townes Greensboro woman när vi åker genom den staden, jag blir törstig när vi åker förbi baren i Tuscaloosa, vi passerar kända platser från amerikanska inbördeskriget och en massa mer underbara musikrelaterade städer som Birmingham, Laruel, Greenville. Livet är en dans på rosor (förtom att L är lite åksjuk en stund). Men plötsligt...
...bang! Tåget kör in i ett träd. Vi blir stillastående en bra stund. Det är inte bra för tidsmässigt har vi bara en dryg timma på oss när vi kommer fram till New Orleans tills Mike Ness ska vara på scen. Resten av resan blir en nervkittlande strid mot klockan. Den sista biten rakt över Lake Pontchatrain, på en räls spm närmast ligger på vattnet, är otroligt vacker men stressen gör det lite svårt att njuta. Vi kommer fram rejält sent. Tågstationen, i USA kör man bil och åker inte tåg, är liten och taxibilarna är få. Turen är ändå på vår sida och vi får en taxi relativt fort efter att på något viss lyckats komma av tåget nästan sist.. Vi måste lämna våra väskor på hotellet före spelningen. Taxichauffören varnar oss på vägen för alla farliga platser i landets mest våldsamma stad. Gå ej i Louis Armstrong Park ens i dagsljus var hans starkaste varning. För övrigt sa han också "you'll be back" för New Orleans är en stad att älska. Han hade helt rätt för jag ska tillbaka någon gång det är helt säkert.
Nåväl vi kom fram till hotellet, vräkte in väskorna och så iväg med samma taxi. Framme vid spelstället så låg våra undanlagda biljetter kvar. Vi kom in. Öl och en påse strips beställdes i baren och vi begav oss mot scenen. Sekunder senare började förbandet Deke Dickerson:)Att sen Mike Ness gjorde en riktigt skön spelning blev nästan sekundärt efter dramatiken.
Så här arton år senare så är jag inte nykär i Social Distortion längre. Istället har det vuxit fram en genuin och väldigt stabil kärlekshistoria som aldrig kommer att ta slut. Efter den första knocken med Cold feelings och hela den plattan så var det bara att börja införskaffa det de gjort tidigare. Det visade sig vara tre utmärkta album. Debuten, den lite mer gammaldagspunkiga Mommy's Little Monster, tvåan Prison Bound med klara outlaw och western myter och den fantastiska självbetitlade skivan från 1990. Sedan 1992 har de bara släppt två studioskivor. Den muskulösa men ändå väldigt bra White Light, White Heat White Trash från 1996 och den i mitt tycke lite svagare Sex, Love & Rock 'N' Roll från 2004.
Vad är då Social Distortion. Jo, det är perfekta mixen på mina favoritmusikstilar. Kärleken till rockmusikens rötter blandas upp med punkens energi och de självutlämnande texterna är poesi. Sångaren Mike Ness är den ultimata frontfigueren för den här typen av musik. Det finns så många band som har försökt låta som Social D men som istället nästan alltid hamnar fast i trötta klicheer om hur de ska låta och se ut. Antingen har med DET som Mike Ness eller också ska man inte försöka sig på att vara den typen av sångare, textförfattare och scenpersonlighet.
Eftersom Social Distortion nästan aldrig turnerar i Europa så var det i somras som jag såg dem som band för första gången. Bandet (Mike Ness) är fortfarande vitala men det vore lögn att säga att de låter som de gjorde 1992. Både när de spelade på Frihamnspiren i Gbg och på Roskilde så fanns det stunder av pur magi men det fanns också lite mindre exalterande delar. Men som helhet håller Social Distortion fortfarande. Det måste man säga är fantastiskt för ett band som bildades i Kalifornien 1978.
Laddade gubbar i högsommarvärmen, gbg juni 2009.Femstjärniga låtar
The creeps, It wasn't a pretty picture, Telling them, It's the law, Indulgence, Like an outlaw, On my nerve, I want what I want, So far away, Let it be me, It coulda been me, She's a knockout, A place in my heart, Cold feelings, Bad luck, Born to lose, Bye bye baby, When she begins, Ghost town blues, Dear lover, Untitled, I was wrong, Down on the world again, Crown of thorns, Reach for the sky, The devil and Miss Jones, No man's friend, Charmed life, Dope fiend blues,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar