Det känns nästan som igår. Jag och kusin Steffan står och trampar vid Lidköpings busstation innan vi sätter oss på bussen till Skövde. Därifrån går tåget till Göteborg. Efter tågbyte så är vår nästa destination Köpenhamn. Sen ett sista byte till lokaltåget mot Roskilde. Vid avstigning vet vi inte alls vad som väntar. Nu, 19 år senare, vet jag det ganska väl. Det är därför som det alltid kittlar att skriva om Roskildefestivalen.
Hittills är sju band klara för årets festival. Snart börjar det fyllas på med mer band. Alltid hoppas man ju på några personliga favoriter. Men är det något jag lärt mig så ordnar det sig alltid. Det finns mer än tillräckligt att se och göra.
Mina omdömen om årets klara band:
Afrocubism
Helt klart en av de bästa världsmusikakterna som jag känner till. Det musikaliska mötet mellan afrikanska och kubanska musiker strålar av värme, sväng och musikalitet. Till detta dricker man inte öl utan blandar till en cuba libre. Skulle festivalen boka Ebo Taylor och ett par bra reggaeakter så har man redan fått till ett perfekt rytmiskt paket.
Autopsy
Deathmetalband som blandar in en del grind och punk i sin musik. Texterna är svåra att inte le åt. På skiva låter bandet rätt kraftfullt. De liveklipp som finns på youtube visar dock ett band som låter rätt illa. Så det är nog mest för örontvätt det är värt att besöka Autopsy.
How To Dress Well
En ny mindre scen ska finnas på festivalen i år. Där ska musik som passar i det mindre formatet passa. Alltså borde denna artist passa fint in där. Bakom enmannabandet How To Dress Well döljer sig Tom Krell. Hans mix av electronica, r&b och knappt hörbar sång är stundtals ljuvligt fin. Atmosfären som skapas på skivan Love remains har alla kvaliteter att få till en mycket fin stund på Roskildes nya scen.
Iron Maiden
Jag lyssnade just på bandets senaste platta som kom i fjol. Vad ska man säga. De låter ungefär som de alltid gjort. Det saknas dock hits. De får gärna skippa alla nya låtar på konserten på Roskilde och bara köra låtar typ Running free, Aces high, 2 minutes to midnight, Can I play with madness och liknande. Då kan det bli roligt.
Kings Of Leon
När bandet dök upp för ett antal år sedan så blev de unisont hyllade. Jag förstod det inte alls. Sen gick de över och blev ett stort arenaband. Det förstod jag ändå mindre. Visst har jag också nynnat Sex on fire några gånger men mer är det inte. Nu har jag lyssnat på senaste skivan Come on sundown. I mina öron låter den bara vansinnigt trist. Hur kan detta bandet vara så populärt. Är de snygga eller?
The Tallest Man On Earth
Länge tyckte jag hans röst var lite för krystad och Bob Dylan influenserna var långt över de hälsorådiga. Jag börjar mer och mer ge efter. Fram emot festivalen kan jag vara helt redo. Det ska i vilket fall bli kul att se Kristian Mattson live.
Weekend
Bandets debutskiva Sports kom i höstas på skivbolaget Slumberland. Där hittar man noiserock av fint märke. Bandet är inte helt utvecklade ännu, men vilka är det på sin debut. Det saknas viss variation. Det de dock redan har är ett skönt sound.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar