"You don't think life is sad?", så säger Townes, och ger samtidigt intervjuaren en blick att han menar det han säger. Samtalet kommer för några sekunder av sig. Det är en fantastisk scen. Vill man se det så finns det i klippet nedan där också en av Townes bästa låtar Nothin framförs.
Det grundläggande draget i min natur är nog detsamma som hos Townes eller Bill Callahans. Inga jämförelser i övrigt och någon missbrukarådra tror jag inte man kan finna hos mig. Men det är så man blir rädd när den översvalande känslan av meningslöshet inte ger vika. När suget i magen inte kommer från glädje utan motsatsen. När man vill att de allra flesta bara ska försvinna.
"When you're down on your luck, and you just can't cope", det är en av de textrader som oftast dyker upp i mina tankebanor. En låt där allt hopp är borta. Förmedlat med precesion av Bill Callahan. Låten är It's rough som finns på mästerverket Julius Caesar av Smog.
Att få barn ändrar förstås ens liv drastiskt. Det blir tusen gånger bättre. Men jag för alltid fast i "deep dephts of forgotten dreams"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar