Upp med tuppen för cup i Wallenstamshallen i Mölnlycke. Nio timmar senare åker ett obesegrat Azalea hem till Majorna igen. Min röst låter värre än efter en konsert med The big four. Markera! Jobba! Backa! Ta den! Fram! Kom igen! Härligt! Nej! Ja! Jättebra! Ut! Skjut! Snabba er! Domarn!

I en intervju med Mattias Alkberg så fick han frågan hur han hann att lyssna på så mycket musik. Svaret blev att han ofta gick med lurar hemma. Hans familj, han har fem barn, var väl inte så glad i det men, som han sa, musik är min luft. De vet att jag behöver det, sa han. Vilken stolle, tänkte jag.

Men hm, hur är jag själv egentligen. Visst, riktigt så långt har jag inte gått. Men efter att ha hört Mölnlyckes kampsång hela dagen så längtade öronen desperat efter något kvalitativt. Så återigen kom den nyinköpta laptopen till användning. Jag behöver inte längre dra mig undan till datorn på ovanvåningen utan kan sitta med lurar samtidigt som övriga familjen har dille att se kända svenskar dansa.

Det är tur att det finns familjer som Alkbergs och Bigsten-Larssons. Som förstår att pappan ibland kippar efter luft och att den finns i musiken, i dagens fall i reggaen.