Fem stjärnor

Nirvana

Det hade börjat pyra ut musik från Seattle och dess omgivningar runt 1990. De musiktidningar jag läste skrev små notiser om band som Mudhoney, Mother Love Bone, Screaming Trees, Tad och förstås Nirvana. Det verkade intressant och nytt.

De mer hårdrockiga banden från Seattle, Alice In Chains och Soundgarden, hade redan hittat hem till min skivhylla. Men jag förstod innan jag ens hört Nirvana att de var något annat. När jag sedan fick tag i Bleach, Nirvanas debutplatta, så blev jag ändå lite lite besviken. Den är ojämn. Jag gillade många av de andra Sub Pop banden mer i detta skede.

Men sedan dröjde det bara ett kort tag. Jag köpte inte Bleach när den kom ut utan endast någon månad innan det stora skulle hända. Jag minns det som igår. Hur tiden närmast stod still då jag hörde Smells like teen spirit för första gången. Det var i radioprogrammet Bommen som Lars Aldman sände på söndagar. Jag hade aldrig hört någon låt som så direkt slog igenom alla murar.



Sedan är väl resten historia. Skivan Nevermind är ett mästerverk rakt av. Den ändrade musikhistorien och mycket mer än så. Närmast över en natt blev bandet gigantiskt stort. Kurt Cobain var verkligen ingen människa för den typen av uppmärktsamhet så att det bara dröjde några år innan allt var över är inte konstigt. Väldigt sorgligt förstås men inte konstigt.



Jag hade den stora glädjen att få se bandet live. Det skedde på Roskildefestivalen den 26 juni 1992. På den tiden var säkerheten, eller icke-säkerheten rättare sagt, inte som den är nu. Då stod jag längst fram vid orangea scenen med 50000 människor i ryggen. Något trängre har jag aldrig varit med om. Ungefär mitt i konserten så var det bara att ge upp. Trots att jag stod längst fram var det närmast omöjligt att komma över till vaktdiket. Efter idogt kämpande gick det dock till slut men båda skorna blev kvar bland publiken. Jag hittade mina skor nedtrampade efter spelningen vilket kan ses på kortet ovan som är tagit då.

Lite grann så förstördes spelningen av trängseln men jag kommer ihåg stunder av magi också. Och jag är väldigt glad att jag fick se ett av musikhistorien bästa och viktigaste band menas de fortfarande verkligen var i form. Se klipp nedan.



Bandets sista skiva In Utero är komplex. Steve Albinis produktion är inte så passande för bandet, tycker jag. Det var ett modigt val men resultatet kan inte blivit som de tänkt sig. Låtarna är bra men det är något med soundet som inte riktigt går hem.



Däremot så var det skönt att de han spela in sin Unplugged skiva. Där fick Kurt Cobain visa sin klass. Vilken fantastisk sångare, låtskrivare och gitarrist han var. Och är det någon av alla artister som gått bort för tidigt, som helt säkert fortfarande hade massor av bra låtar i sig, så är det Kurt Cobain.

Femstjärniga låtar
Blew, About a girl, School, Sliver, Aneurysm, Smells like teen spirit, Come as you are, Polly, Lounge act, On a plain, Drain you, Dumb, Serve the servants, Rape me, Heart-shaped box, The man who sold the world