Silver Jews”I don’t really wanna die, i only wanna die in your eyes” (från How to rent a room)
“I wish they didn’t put mirrors behind the bar, cause I can’t stand to see my face when I don’t know where you are”. (från Inside the golden days of missing you)
”I’m gonna shine out in the wild silence, and spurn the sin of giving in” (från The wild kindness)
Av de tusentals band som gjorde sig hörda på den amerikanska indiescenen under mitten av 90-talet var det en handfull som jag verkligen föll för. Och faktum är att jag älskar just dessa band ännu idag. Deras betydelse är inte nostalgisk utan de är högst relevanta. Ett av dessa band är självklart Silver Jews.
Silver Jews hade något som andra band vid den här tiden saknade. Ett sorts djup härledande till musikhistorien. Något som kommer från den amerikanska södern och som inte känns kritvit. David Berman, som är Silver Jews, har något som få i hans generation amerikanska låtskrivare har. Ett egensinne och en förmåga att vara naturligt cool.
Från början startades bandet när David Berman och hans två vänner, som samtidigt precis bildat Pavement, Steve Malkmus och Bob Nastanovich gick på collage. Båda dessa slutade sen i bandet. Jämförelser med Pavement skedde så klart till en början men försvann ganska snabbt då folk insåg att Silver Jews är något annat. Visst finns det beröringspunkter. Fast eftersom Bermans och Malkmus sångstil och framförallt texter är så olika så är det som två helt olika band. Ett annat bevis på det är att jag älskar Silver Jews men tycker att Pavement gjort tre bra låtar under hela sin karriär.
För något år sedan bestämde sig David Berman för att lägga ner bandet. Mellan 1994 och 2008 gav bandet ut sex album. De är alla väldigt homogena verk men min personliga favorit med god marginal är The nature bridge från 1996. Jag kan varje taktslag, varje text och känner mina hjärtslag som 24-åring när jag lyssnar på den.
David Berman har kallats indierockens Leonard Cohen. Ett epitet som faktiskt inte är helt vilseledande. Röstmässigt ligger Berman nära Cohens mörka stämma men är inte i närheten av lika säker rent stilistiskt. Men det är ingen nackdel i det.
Textmässigt är Berman en mästare. Hans styrka är inte att berätta historier eller lämna ut sitt hjärta utan han arbetar mer med underbara sammansättningar av meningar, one-liners som tillsammans blir poesi. Man behöver inte förstå det är bara perfekt ändå. Det är inte konstigt att Berman även gett ut poesiböcker.
Silver Jews gjorde inga livespelningar förrän 2005. Men i efterdyningar till ett självmordsförsök 2003 så fick David Berman så pass ordning på sitt liv att han ville, vågade och kunde ställa sig på en scen. Jag lyckades se bandet under turnén vilket jag är väldigt glad för. Det var stabilare än jag väntat mig. Sen ska man vara ärlig att säga att Silver Jews är inget band vars musik får ytterligare en dimension live. Däremot kommer jag aldrig glömma versionen av Punks in the beerlight de bjöd på. Den är fast i mitt minne.
Tyvärr finns inte Silver Jews skivor på spotify.
Femstjärniga låtar:
Trains acorss the sea, New Orleans, How to rent a room, Pet politics, Dallas, The frontier index, Inside the golden days of missing you, Pretty eyes, Black and brown blues, Random rules, Smit & Jones forever, The wild kindness, Buckingham rabbit, Time will break the world, Horseleg swastikas, Punks in the beerlight, Sleeping is the only love, What is not but could be if
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar