Ljudet av tiden som gått eller Inga sånger tar dom döda tillbaks

Helt plötsligt uppenbarade sig tre fria eftermiddagstimmar i lördags. Den fria tiden dyker upp då och då numera. Men snabbt planeras då in saker som träning, vika tvätt, umgänge, kolla en fotbollsmatch, surfa på nätet eller läsa en bok. Då blir ju inte tiden fri i slutändan, i alla fall inte i tanken

Min sinnestämning var sådan att nu kände jag mig helt fri. Det fanns inga krav och inga planer på att göra något. Det var bara jag och Ella hemma. Hon grejade på sitt rum och jag sjönk ner i den sköna fåtöljen vid stereon. Ett lugn föll över allting, jag hittade en Heineken i kylen och känslan är att man befinner sig i en dovt, lite melankolisk, lyckobubbla. Och ingenstans hotar en vass egg att ödelägga allt.

Jag tror att redan under löpturen någon timme tidigare så var det på gång att det skulle bli en bra eftermiddag. För när jag springer över Älvsborgsbron så har jag nästan alltid dödsångest. Antingen av det slaget att det gör väl inget om en vindpust slungar över mig i evigheten eller att jag blir mer rädd om livet än någonsin. Men i lördags så kändes allt som hos en oförstörd bebis. Jag var liksom ovetande om livets lyckor och olyckor.

Toni Holgersson fick bli den första musiken att föra mig ytterligare ett steg. Att bara sitta och lyssna på en skiva från början till slut gör jag inte så ofta numera. Möjligen när man åker i bilen men sällan hemma. Det är så man borde lyssna egentligen för det är då som urkraften kommer fram.

Med hjälp av Holgerssons musik så drömmer man sig lätt tillbaka. Precis som han sjunger så är man mitt i livet nu. Det är kanske fel att säga att man drömmer sig tillbaka, man tänker sig mer tillbaka. Det är inte nostalgi utan mer funderingar över hur man hamnat där man är idag. Man hittar livsavgörande moment som på något sätt samtidigt känns som tillfälligheter. Eller är det ödet som gjort att man träffat de personer som varit med och stakat ut den väg man gått och går på?

Totalt under åren så har jag haft ganska många av de här frihetsögonblicken som det i lördags. Men de inträffar ändå sällan och man vet inte är de kommer. Det går inte att planera att få dem. De kan inträffa när man äter tomatsoppa på Louisiana och de kan dyka upp på en pub i Dublin, man vet aldrig.

Jag är inte säker på om jag tänkte på den 6 juni i år i lördags. Men det gör jag ofta annars. Den dagen hade stundtals också det där flytet man önskar sig. När tiden är så perfekt att man vill stoppa den. Jag minns hur vi åkte över Riddarfjärden, solen sken rakt på oss, för att sedan äta en god lunch på Mosebackes uteterass. Det var fantastiskt att se barnen insupa Stockholm med Vasamuséet, Gröna Lund, båtturer och hotellboende. Själv var jag nöjd att maratonloppet var avklarat och så tacksam att man har en familj att dela sina upplevelser med.

Åter till lördagen. Toni Holgersson skivan tog slut. Eldkvarns skiva Utanför lagen blev nästa val. Ella kom ner och var lite rastlös. Men det löste sig genom att hon fick vara min frisör. Så menas jag sjöng med i textrader som ”dagar var kärlek och stunder av hopp” så fick jag mig en tuppkam. Sett utifrån en händelse i all sin enkelhet men som just då, och även nu efteråt, var något extra.

Sedan övergick dessa tre fria timmarna till bostadsrättsföreningens fest på Café Hängmattan. Maten där var gudomlig och sällskapet det bästa men bubblan var sprucken.