onsdag, oktober 27, 2010

Don't cry my love, don't cry no more

Mark Kozelek – Göteborg, Park Lane 27 okt 2010

”I’m not gonna spit at you, you can come closer”, det är de första orden Mark Kozelek säger samtidigt som han ser ut som han inte menar det. Strax därefter så snyter sig en tjej som står långt fram. Kozelek blir stel av fasa, han säger att hon kan gå tillbaka för någon baciller vill han inte ha nära sig. Det är svårt att veta om det är på allvar eller inte. Möjligen finns det en litet leende i mungipan.

Nä, någon muntergök kan man inte kalla Mark Kozelek. Men lyssnar man till musiken han spelar så skulle det så klart bli helt fel om det var en sprallig typ som satt ensam där på Park Lanes scen. När någon i publiken en bit in spelningen frågar hur han mår så säger han ”it’s actually quite ok”, det är nog det bästa svar man kan få av honom.

Innan jag kommer till musiken så måste det nämnas att hela lokalen är fylld av anslag där det står att all fotografering, ljudupptagning och filmande är förbjuden. Han är kinkig. Så när några i publiken står och viskar till varandra i ett intro till en låt så slutar han spela. Han ber dem först försvinna lite lugnt och gör tummen upp, men snäser i nästa sekund ”fucking retarded people who stands upfront and don’t listen”. Det är rätt kul faktiskt.

Park Lane är inget ställe man hänger på. Jag har aldrig varit där innan. Som konsertställe visar det sig fungera mycket bra. Här skulle mer spelningar gärna få förekomma. Mark Kozelek sitter på en stol och har sin nylonsträngade gitarr med sig som enda kompanjon. Och jag förstår att han är noga med att det ska vara tyst. För det är ingen musik som överröstar en stimmig lokal. Den tassar fram från början till slut.

Det tar några låtar innan ljudbilden sätter sig. Det är så mycket eko på sången att det är svårt att urskilja texterna tydligt. Vilket i är synd för de är en av hans styrkor. Efter att man vant sig vid ljudet så blir effekten starkare. Den skapar en speciell stämning. Låtarna är långa och man hamnar själv inne i dem till sist.

Så ett glas rött och Mark Kozelek gjorde denna tisdagskväll alldeles förträfflig.

Inga kommentarer: