Fem stjärnor

Johnny Thunders

Den 23 april 1991 satt Willy DeVille och spelade gitarr på gatan utanför sin lägenhet i French Quarter i New Orleans. På andra sidan gatan, vid hotellet, St. Peters Guesthouse, rådde det plötsligt febril aktivitet. En man, som hade checkat in dagen innan, hade hittats död. Mannen som hade dött var Johnny Thunders.

Att Thunders höll sig vid liv till 1991 är ändå overkligt då man ser en del klipp på honom från 80-talet. Det finns så många sorgliga scener där rockmyten känns så patetisk och motbjudande att man helst skulle vilja börja samla frimärken. Men så ändras allt när man hör Thunders gitarr och sånger de gånger han var på topp. Då var Johnny Thunders essensen av rock ’n’ roll.


Personligen älskade jag de banden han så tydligt influerade på 80-talet så som Hanoi Rocks och Guns N Roses. Men på den tiden så var jag inget större Johnny Thunders fan. Jag vet inte ens om jag brydde mig om att lyssna på New York Dolls exempelvis. Jag tror nog jag gjorde det och tyckte inte att det riktigt var något tryck i musiken om man jämförde med exempelvis Faster Pussycat. I dag vet jag bättre även om Faster Pussycat inte är sämre för det.

Johnny Thunders karriär var mycket vinglig. Först som mycket ung bildade han New York Dolls ihop med ett gäng New York killar. Deras val av image blev stilbildande för glamrocken och deras något opolerade och enkla rock treackords rock blev grunden till hela punkrörelsen. Bandet han göra två plattor med Thunders innan allt tog slut på ett turnéstopp i Florida 1975. När jag ser klippet nedan så förbannar jag mig att jag inte älskade det här 1987. Det är ju precis allt det jag ville ha då fast ändå bättre.



Efter Dolls hade kanske Thunders sina bästa år. Först med bandet Heartbreakers som 1977 släppte den fantastiska L.A.M.F och året efter kom soloplattan So Alone som också är en klassiker. Det är två skivor som inte har en enda dålig låt ihop. Två skivor som alla borde äga.





Tyvärr fortsatte inte flytet. Drogerna tog överhanden och skivbolagen strulade. Thunders skrev inte så många låtar under den här tiden men de han skrev var ganska bra. Problemet var bara att inspelningarna inte höll måttet.

1988 kom Copy Cats som han gjorde ihop med sångerskan Patty Palladin. Det var faktiskt skivan som fick mig att älska Johnny Thunders. Det är en coverskiva men den har det mest som coverskivor inte brukar ha. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag hade hört fler av originalen innan jag hörde Copy Cats första gången men för mig så är låtarna från den här skivan perfekta. Detta trots att det finns tendenser till 80-tals produktion. Men det är klart att skivan inte är bättre än de två mästerverken från mitten av 70-talet.



Johnny Thunders liv utanför musiken verkar varit kaotiskt. Han gifte sig som riktigt ung. Fick två barn som han senare aldrig träffade. Han levde långa perioder i England och Frankrike och faktiskt även i Sverige. Under sitt värsta drogande träffade han en svensk tjej, som han även fick barn med. Thunders gjorde försök att bli ren från drogerna och hade små perioder då han bara gick på metadon. Men hans öde var bestämt redan efter den första silen. Som tur var så lyckades han leva till han blev 38 år och ge världen en hel del odödlig musik.



Femstjärniga låtar:
Trash, Personality crisis, Chatterbox, It's too late, Puss n boots, Looking for a kiss, Born to lose, Chinese rocks, It's not enough, You can't put your arms around a memory, One track mind, I only wrote this song for you, Hurt me, Pipeline, Leave me alone, (She's so) Untouchable, So alone, Can't seem to make you mine, Baby it's you, Crawfish, Two time loser, I was born to cry


Walter Lure dominerar under solot på detta klipp och låten är magi.