Det finns de som inte tror mig. Men faktum är att jag älskade att vara ute och leka i snön när jag var liten. Jag, brorsan och kusinerna var ständigt ute och åkte skidor, spelade fotboll och hade alla möjliga sorters världscuper utomhus under vintern.Kanske var det så att jag hade gjort mina år i snön för helt plötsligt hade jag ingen längtan alls att kasta mig utför backar eller att kasta snöbollar längre. Endast vid sporadiska tillfällen har det varit kul under senare år. Inte ens barnens intåg i livet gjorde någon större förändring.
Sedan flera år tillbaka åker vi till fjällen vecka 7. Jag kan helt ärligt säga att inför resorna har jag inte direkt sprudlat av förväntan. Sen har de visserligen alltid blivit rätt okej. Ändå förknippar jag dem mest med att åka 6 timmar i en bil med åksjuka barn.
I år var läget ett annat. Jag var tillbaka i ungdomens form. Det var nämligen så att jag såg fram emot att resa till fjällen. Och det gjorde jag rätt i för det var alldeles underbara dagar. Mycket längdåkning i perfekta spår och lagom mycket slalom på dagarna.. Barnen lekte med kusinerna och vi vuxna satt och kollade OS på kvällarna. Just OS blir extra roligt då man själv samtidig håller till i skidbacken och längdspåret och därmed bättre förstår prestationerna som utförs av våra svenskar i Vancouver.
Mycket av den nyfunna snöglädjen ligger förstås i att barnen är så stora att det inte längre är ett jobb att få dem upp och ner i backen. En liten mental förändring i min hjärna hjälper också till att allt helt plötsligt flyter lätt. Skrattet ligger nära till hands hela tiden istället för förfrusna händer och total utmattning.
Ett bevis på att det var en utmärkt resa var att till och med timmen som tillbringades på after ski var toppen. Jag fick köpa öl på krita och den evighetslånga versionen av Smoke on the water rockade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar