Nick Drake”Deep down in the depths of forgotten dreams”, det är den textraden jag kommer på mig själv att sjunga mest av alla. Det är inledningen på låten Strange meeting II av Nick Drake. En av världens bästa låtar.
Hösten känns absolut som den bästa tiden att lyssna på Nick Drakes musik. Färgerna i naturen, det påsmygande mörkret och den egna sinnesstämningen som kommer med det fångas perfekt upp i Drakes musik.
För min del började jag lyssna på honom ordentligt 1994 när samlingsskivan Way to blue inköptes till EJ’s skivor. Det här var ju innan musik bara var några knapptryck bort. Av det jag läst innan så verkade Nick Drake väldigt bra. Men det var det många inom singer-songwriter-genren som gjorde och långt ifrån alla passade mig.
Men när det gäller Drake så räckte det att lyssna bara ett par sekunder på öppningsspåret Cello song för att inse att det här är fantastiskt. Det finns ingen som låter som honom. Det är nog därför det finns så få som vågat sig på att göra en cover på någon av hans låtar. Det är omöjligt nämligen.
Det är svårt att förstå att han bara var 20-24 år när han spelade in sina tre album. Musiken och rösten låter som något helt annat. Det finns ingen ungdomlig frustration eller stress i låtarna. De låter istället naturligt melankoliska och framförallt som om de alltid funnits där. Låtarna kommer inifrån evigheten.
Nick Drake är ingen artist som gjort hits. Man ska lyssna på hans skivor i ett enda svep. Då är de som bäst och musiken gör verkligen att livet känns höst, på ett skönt sätt förstås. På det tre skivorna han hann ge ut innan han dog så finns det inte en enda dålig låt. Även bland materialet som givits ut i efterhand så är standarden otroligt hög. Som vanligt med artister som dör unga så undrar man över hur mycket han hade kvar i sig.
Hans levnadsöde är väldigt sorgligt. Han blyghet och egensinnighet gick de sista åren överstyr. Han var kroniskt deprimerad och bodde hemma hos sina föräldrar. Och att han till sist dog i sitt rum, endast 26 år gammal, av en överdos antideppresiv medicin är tragiskt. Men det är inte alla som lämnar efter sig en sådan låtskatt.
Femstjärniga låtar:
Time has told me, Three hours, Way to blue, Cello song, Hazey Jane I, Poor boy, Northern sky, Things behind the sun, Road, Time of no reply, Strange meeting II, Joey, Clothes of sand, Been smoking too long
2 kommentarer:
Och nu när all musik bara är ett klick bort så kan man ju inte se skogen för alla träden så tips som detta är den hjälpande handen man ibland behöver. Alla tre skivorna fanns på Spotify så nu sjunger han här i skarp kontrast till punken jag spelade för fem minuter sedan. Annorlunda. Och det är alltid nyttigt att utsätta sig för sådant :)
Kul!
Att växla från punk till lägmäld musik, och för den delen tvärtom, kan ibland ge sköna musikupplevelser.
Skicka en kommentar