Revansch

För en vecka sedan hade Astrid och jag en rejäl dust. Sträckan till dagis som i vanliga fall tar 3 minuter tog 30 minuter och på vägen väckte vi nog hela grannskapet. Därför var jag lite nervös när det var dags för mig att lämna, som jag gör på tisdagar och onsdagar, på dagis igen.

Astrid har ett ganska hett temperament som dock blivit mycket bättre. Men på morgonen gäller det att agera rätt hela tiden. Minsta lilla som går snett kan få stora konsekvenser. Vårt system att hon får en guldstjärna varje gång hon sköter sig på morgonen hade hittills i höst fungerat utmärkt. Men det fanns tydligen ett behov av att jävlas lite med sin stackars pappa.

Jag kommer faktiskt inte exakt ihåg vad det var som drog igång det hela förra onsdagen. Antagligen var det något med kläderna som inte var okej. De var för trånga, de var sticksiga eller något annat riktigt riktigt jobbigt. Helt säkert låg de kläderna Astrid ville ha i tvättkorgen. Så brukar det vara.

Det var rätt högljutt inne i lägenheten men jag tänkte kommer vi bara ut så lugnar det ner sig. Tyvärr blev det inte så. Vi kom över gatan så vi slapp stå på våran gård i alla fall. Men väl där så körde det ihop sig. Alla mina försök till kompromisser var lönlösa. Jag sa att vi kunde gå hem och äta frukost och jag sa att hon kunde gå till dagis att äta frukost. Mer alternativ fanns inte. Men Astrids svar på båda förslagen var NEJ!!!. Astrid vägrade röra sig både framåt och bakåt. Hon hade fått en gigantisk låsning och hon var arg som ett bi.

Att stå mitt på gatan med en arg 2-åring är en sak. När de är så små så kan vad som helst hända. Men att stå där med en som fyller 6 år om några månader är inte lika kul. Det är inte då man känner sig på topp som förälder. Man är en rätt tragisk figur faktiskt. Särskilt som man slänger ur sig tomma löjliga hot som "att nu blir det inget Liseberg minsann" som förstås får till följd att decibelnivån höjs ytterligare.

Nåja, till sist kom vi ändå till dagis. Jag frågade lite snällt om det fanns någon frukost kvar fast vi var 30 minuter sena. Att de då först svarade att här äter vi klockan 8, vilket jag förstås vet efter att ha lämnat barn på samma ställe i 6 år, gjorde mig så förgrymad att det nog blixtrade till i ögonen på mig för i nästa andetag sa de att det kan vi så klart fixa.

Astrid och jag skildes inte som bästa vänner. Vi blängde lite på varandra. Under dagen som följde rann förstås både min och Astrids ilska bort så på kvällen var allt lika bra som vanligt igen.

En liten nervositet fanns ändå i morse när det åter var dags för mig att lämna. Men den var obefogad. Allt gick precis som det skulle. Vi dansade fram i regnet på de ljusa asfaltsplattorna samtidigt som vi gnolade på en sång och vinkade till Ella som gick mot Karl Johan skolan.