I onsdags kom den smygande, förkylningen. Dålig tajming om man säger så. För imorgon går höstens roligaste löptävling av stapeln i Lidköping. Och idag har förkylningen tagit över hela min kropp. Det ska till ett mirakel om det ska bli löpning av imorgon.Så i några dagar har jag gått och tyckt synd om mig själv. Det är segt att vara förkyld, det går inte att komma ifrån. Men samtidigt så inser jag att man inte kan gräva ner sig för att man missar ett sketet en-mils lopp. Det är bara att satsa på nästa år istället. Det är lät att tänka så efter ha sett filmen London River.
Jag drog hem tidigt, tog med mig två filmer, från jobbet och kastade mig snurvlandes i soffan. Först den lättsamma komedin I love you, man som fick mig att le för första gången idag. Den började visserligen oerhört klichéaktigt men sedan var den riktigt underhållande.
Sen direkt på den så såg jag London River. Den handlar om terrorbombningarna i London 2005. Filmen följer en mamma och en pappa till två ungdomar som inte hör av sig efter bombningarna. När man ser vad de går igenom så känns det så futtigt att ens tänka i banorna besvikelse över ett missat lopp. London River är en mycket bra film som rekommenderas. Ha bara näsdukarna nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar