Årets album 2009 plats 3

Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle

Jag kommer tydligt ihåg hur jag stod i en tidningsaffär i Glasgow i februari och läste om den här skivan för första gången. Det stod att skivan var en sorts nysatsning från Bill Callahan. Även om han inte varit borta från att släppa skivor så var det här en comeback till storformen stod det. Egentligen ska man inte alls lita på musikjournalisters omdöme men det kändes på något vis rätt här. Det utan att jag hört en enda sekund på skivan.

Bill Callahan är en av mina allra största musikidoler. Jag känner mig som en tonåring som har en idol inför Callahan. Han är en av få som jag just känner så mycket för. Min idoldyrkan var som störst på 90-talet. Skivorna Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion med Smog som kom mellan 1995 och 2000 är alla helt ett magiska i min värld. Sen kom dippen med tre rätt skrala Smog-album och sen en rätt okej platta under sitt riktiga namn. Nu med, Sometimes I wish we were an eagle så var det alltså dags för magi igen.

Just 1995 stod jag på en klubb i London och såg Smog. Redan då visste jag att det är musik som kommer finnas med mig till livets slut. Någon sorts gen eller nerv i min kropp passar ihop med Bill Callahans röst och texter. Så här nästa 15 år senare så finns det ingen anledning att revidera känslan inför Bill Callahan. Det som är kul att man inte behöver lyssna på gamla skivor utan att han kommer med nya låtar som kommer finnas med i hans musikkanon.

Är det då något nytt som kommer med Sometimes I wish we were an eagle. Nja, kanske lite men egentligen är det mest en nyfunnen storform, för i grunden ingen större skillnad från lo-fi skivan Wild love och den här. Visst, det låter bra mycket mer producerat och det är hela stråkorkestrar som spelar och inte endast en liten ensemble men det är Bill Callahans karekteristiska röst, texter och låtar som ligger främst.

Sedan skivan kom har den funnits i min mp3. Så låtarna har varit sällskap under många mils löpning. Att en sommarkväll springa längs havet och lyssna på All thoughts are prey to some beast, eller att se Gbg från Älvsborgsbron tillsammans med låten My friend, eller glömma att man överhuvudtaget springer när Faith/Void mässar i nästan tio minuter är mycket starka minnen från 2009.