Årets album 2009 plats 1

Reigning Sound - Love and curses

Det blev alltså ett garagerockband från Memphis som tog hem vinnarpokalen för årets bästa skiva. Ett val som blev väldigt enkelt i slutändan. Greg Cartwright har helt klart varit den person inom musikvärlden som jag gillat mest i år. Love and curses är Reigning Sounds första studioskiva på fyra år. Den föregående Too much guitar är också verkligt bra men lite för överstyrd och endimensionell. På Love and curses kommer alla sidor av bandet fram igen precis som på plattan Time bomb High School från 2002. Då blir resultatet också perfekt.

Skivan släpptes den 11 augusti. Direkt, vid första lyssningen, så förstod jag att det här är en skiva som kommer att sätta djupa avtryck hos mig. Läget då den kom var också bra. Sommarens började lida mot sitt slut. Något behövdes för att sätt ord på livet. Förra året var det Mogwai (som visserligen är instrumentala:)) och i var det alltså Reigning Sound. Det är genom musiken jag kan se livet utifrån och känna det inifrån. Vad har andra för hjälpmedel för sånt?

Hur låter då Love and curses? Jo, i mina öron är det underbart själfylld rock n’ roll som har allt. Bandets influenser från soul, r&b och garagerock knåpas ihop till en perfekt mix. Reigning Sound uppfinner verkligen inte hjulet på nytt. Man gör det som många bra band gjort genom tiderna men man gör det så pass bra att det inte finns ett uns nostalgi eller något dammigt över det. Cartwright sjunger som en gud och är helt klart med och slås om topp 3 av alla blue-eyed soul sångare. Jag hör en passion och en tro på musiken i varenda ton. Och eftersom nästan alla låtar handlar om kärlek så behövs det just en passion, en tro och erfarenheter. Det är jag säker på att Greg Cartwright har. För annars sjunger man inte så här, man skriver inte sådana här låtar och texter, om man inte känt glöden.

Love and curses är en skiva som är som favoriterna man hade förr, alltså då man kan varenda textrad och där det vecka från vecka växlar vilken som är favoritlåten på skivan. Som sagt, jag älskar alla låtar på skivan. Är jag tvingad att välja blir det ändå låten The Bells. Den betyder något speciellt. Lyssna på den i en liveversion här.

”I hear the bells
Ringing in my ears
Telling me that the time
Of decision is near

I wandered long
Without compass or direction
But now you are
Both my comfort and protection
In a world that is so cruel
Wise man masquerade as fools
And I wait to hear your footsteps
And yours alone
Please guide me home

For promises undone
We must pay the price
Who know this chance
May not come twice

Tyvärr finns det få proffsigt filmade klipp på youtube på bandet. Fast klippen nedan är ändå sjukt bra. Låten Tender love, som inte är med på skivan, måste också lyssnas på. Den är grym.