Mark Eitzel - Klamath
Den här mannen har en lång musikhistoria som medlem i American Music Club och ett flertal soloalbum. Han och hans band har aldrig tilltalat mig tillräckligt för att verkligen börja lyssna mer ingående. Det har varit okej men inte något extra. Vid en första strölyssning på den här skivan blev jag mycket överraskad. Mark Eitzel måste fått in någon mycket viktig ingrediens i sin musik för nu talade den direkt till mig.
Vilken ingrediens är det då som musiken fått. Jo, jag skulle tro att det är den lite crooneraktiga knorren på låtarna som passar Eitzel bra. Utan att veta så känns den här skivan också textmässigt mer jordnära. Antagligen tycker alla gamla Mark Eitzel fans inte så, men för mig är I miss you, The blood on my hands och ett par låtar till av sådan kvalitet som jag aldrig hört från Eitzel tidigare.
2 kommentarer:
"En mordern man" skriver du i rubriken, säkert undermedveten felstavning för att Nisse och hans mannar igår kväll på Nef tog livet av de flesta andra rockband. Sjuhelsikes ös vi fick vara med om.
Haha, den felstavningen var kul. Jag låter den stå för den är väl ett bevis på att spelningen rubbade cirklarna på ett härligt sätt.
Och det är svårt att glömma den ljushåriga damens glädjehopp när hennes favoritpartier kom.
Skicka en kommentar