Att känna sig älskad

Efter fem härliga dagar i London så var längtan efter kidsen närmast total. Eftersom jag klev in genom dörren hemma klockan 21.30 visste jag inte riktigt om de var vakna. Men snart hörde jag röster från övervåningen.

Först kom Astrid som blev lite blyg men sen snabbt hoppade upp i famnen. Hon blev snart otålig och ville ner och visa några saker. Då kom Ella och jag såg verkligen lyckan när hon fick se mig. Den kramen som sedan följde är nog den mest kärleksfulla jag någonsin fått i hela mitt liv. Jag hoppades att den aldrig skulle ta slut och det gjorde den nästan inte heller. Ella är alltid ganska kramig men nu fanns det något extra där. Antagligen för att hon inte hört mig säga saker typ, nu får du snabba dig, kan du inte torka dig själv, sluta gör så mot Astrid och andra tråkiga saker en förälder säger i vardagen på några dagar. Det var nu istället bara kärlek i dess renaste form. Underbart.

Att Astrid sen kom tillbaka och treårstrotsigt sa "jag gillar inte dig" får man leva med. Det finns nämligen en viss charm i sådana uttalanden också. Särskilt som man ser uppsynen från den som säger det.