Sebadoh – London, Koko 7/5 2008
Då stod man äntligen där. På Koko i London och väntade på en spelning som man köpt biljetter till redan i oktober. Det här var en konsert som jag bara var tvungen att gå på. Spelar Sebadoh hela Bubble and scrape skivan så är jag där. Det visade sig att många andra hade samma tankar för Koko var verkligen fullt med folk till slut. Koko måste vara en av de vackraste konsertställen jag varit på. Det ser ut som en gammaldags teater fast gjord för rockmusik, stiligt värre.
Förresten så hände det en otäck grej på väg till konserten. När vi stoppat utanför McDonalds på Camden high street så blir jag vittne till hur fyra killar jagar en ensam man. Precis framför där jag står tar den jagade mannen ett jätteskutt in i parkerad cabriolet. Föraren i cabrioleten som inte har med detta att göra blir chokad men hinner inte göra mycket förrän de fyra killarna rycker ut den jagade ur bilen och börjar misshandla honom fem meter framför mig. Jag har då smygit in bakom glaset på McDonalds. Två står och vaktar så att inga ska våga sig fram och hjälpa killen. Efter ett antal slag och sparkar så är det hela över. Förövarna springer åt ett håll och den sparkade killen lunkar iväg åt ett annat. Efter någon minut är det fullt med poliser på plats. De kommer fram och frågar vad jag sett. Så där får jag stå och var delaktig i en polisutredning. I efterhand kan jag tycka att det var lite fegt att inte göra något men när jag tänker på hur situationen var så känns det nästan omöjligt. Fyra stycken galningar med ögon som nästan trillade ur sina hålor på en gata i London gjorde det svårt att vara tuff. Killen som blev nedslagen såg inte heller ut som guds bästa barn om man säger så.
Två förband hade kallats in som uppvärmare. Even från Australien och Jennifer Gentle från Italien var det som fått den äran. Jag kan inte påstå att något av banden var särskilt bra. Even spelade ok powerpop utan extra touch och Jennifer Gentle, som tydligen givit ut en skiva på Sub Pop, var mer speciella än bra.
Sebadoh konserten var alltså en ”Don’t look back” spelning. Bandet spelar igenom en skiva rakt av. I detta fallet Bubble and scrape från 1993. Jag har aldrig varit på någon sådan innan och visst kan det vara lite tråkigt att man vet precis vilken låtordning det kommer att bli. Å andra sidan vet man när det är läge att ladda rejält. Jag tyckte det fungerade bra. Extra roligt var det när publiken började önska låtar och skrek ”play song four” när de spelat färdigt låt tre. Publikens som för övrigt skötte sig exemplariskt. Det var nog många som, precis som jag, bara var tvungna att vara där.
I vilken form var då bandet? Jo, i en alldeles utmärkt form skulle jag vilja säga. Med Eric Gaffney tillbaka i bandet så blir det ytterligare en dimension. Hans låtar är väl sådär även om de framfördes oväntat bra. Men det är hans trumspel som är suveränt, lyhört, svängigt och alltid finurligt. Jason Lowenstein hade tagit ett steg tillbaka nu när Eric var tillbaka. Det verkade göra gott för hans versioner av Happily divided och Sixteen var de bästa versionerna jag hört.
Sen har vi ju Lou Barlow då. En sann hjälte för mig. Det har hänt mycket sen första gången jag såg honom på Reading festivalen 1994. Då menar jag hur han är på scen. Fantastiska låtar har han alltid gjort men att framföra dem hade han svårt för då. I ett av mellansnacken på Koko säger han också just detta. Han var så nervös förr att han inte kunde spela. Nu däremot visar han upp sig från sin bästa sida. Tre låtar sticker ut som extra bra från liveversionen av Bubble and scrape. Det är Sacred attention, Forced love och Think (let tomorrow bee). Gåshud hela vägen under dessa låtar.
Efter Sebadoh spelat skivan klart så kommer de tillbaka och kör fyra extranummer från andra skivor. Lou spelar klassiker som Too pure, Freed pig och Gimme indie rock menas Jason drog Careful. När Eric Gaffney i slutet blir så till sig att trumpinnarna flyger så innebär det ett perfekt avslut på en kväll som varit efterlängtad sedan i oktober.
Bilderna ovan föreställer spelstället Koko efter spelningen och jag och Andreas i kön innan. Videoklippet, som faktiskt har ganska bra ljudkvalitet, innehåller den fantastiska Think (let tomorrow bee) framförd av Lou på akustisk gitarr.
Då stod man äntligen där. På Koko i London och väntade på en spelning som man köpt biljetter till redan i oktober. Det här var en konsert som jag bara var tvungen att gå på. Spelar Sebadoh hela Bubble and scrape skivan så är jag där. Det visade sig att många andra hade samma tankar för Koko var verkligen fullt med folk till slut. Koko måste vara en av de vackraste konsertställen jag varit på. Det ser ut som en gammaldags teater fast gjord för rockmusik, stiligt värre.
Förresten så hände det en otäck grej på väg till konserten. När vi stoppat utanför McDonalds på Camden high street så blir jag vittne till hur fyra killar jagar en ensam man. Precis framför där jag står tar den jagade mannen ett jätteskutt in i parkerad cabriolet. Föraren i cabrioleten som inte har med detta att göra blir chokad men hinner inte göra mycket förrän de fyra killarna rycker ut den jagade ur bilen och börjar misshandla honom fem meter framför mig. Jag har då smygit in bakom glaset på McDonalds. Två står och vaktar så att inga ska våga sig fram och hjälpa killen. Efter ett antal slag och sparkar så är det hela över. Förövarna springer åt ett håll och den sparkade killen lunkar iväg åt ett annat. Efter någon minut är det fullt med poliser på plats. De kommer fram och frågar vad jag sett. Så där får jag stå och var delaktig i en polisutredning. I efterhand kan jag tycka att det var lite fegt att inte göra något men när jag tänker på hur situationen var så känns det nästan omöjligt. Fyra stycken galningar med ögon som nästan trillade ur sina hålor på en gata i London gjorde det svårt att vara tuff. Killen som blev nedslagen såg inte heller ut som guds bästa barn om man säger så.
Två förband hade kallats in som uppvärmare. Even från Australien och Jennifer Gentle från Italien var det som fått den äran. Jag kan inte påstå att något av banden var särskilt bra. Even spelade ok powerpop utan extra touch och Jennifer Gentle, som tydligen givit ut en skiva på Sub Pop, var mer speciella än bra.
Sebadoh konserten var alltså en ”Don’t look back” spelning. Bandet spelar igenom en skiva rakt av. I detta fallet Bubble and scrape från 1993. Jag har aldrig varit på någon sådan innan och visst kan det vara lite tråkigt att man vet precis vilken låtordning det kommer att bli. Å andra sidan vet man när det är läge att ladda rejält. Jag tyckte det fungerade bra. Extra roligt var det när publiken började önska låtar och skrek ”play song four” när de spelat färdigt låt tre. Publikens som för övrigt skötte sig exemplariskt. Det var nog många som, precis som jag, bara var tvungna att vara där.
I vilken form var då bandet? Jo, i en alldeles utmärkt form skulle jag vilja säga. Med Eric Gaffney tillbaka i bandet så blir det ytterligare en dimension. Hans låtar är väl sådär även om de framfördes oväntat bra. Men det är hans trumspel som är suveränt, lyhört, svängigt och alltid finurligt. Jason Lowenstein hade tagit ett steg tillbaka nu när Eric var tillbaka. Det verkade göra gott för hans versioner av Happily divided och Sixteen var de bästa versionerna jag hört.
Sen har vi ju Lou Barlow då. En sann hjälte för mig. Det har hänt mycket sen första gången jag såg honom på Reading festivalen 1994. Då menar jag hur han är på scen. Fantastiska låtar har han alltid gjort men att framföra dem hade han svårt för då. I ett av mellansnacken på Koko säger han också just detta. Han var så nervös förr att han inte kunde spela. Nu däremot visar han upp sig från sin bästa sida. Tre låtar sticker ut som extra bra från liveversionen av Bubble and scrape. Det är Sacred attention, Forced love och Think (let tomorrow bee). Gåshud hela vägen under dessa låtar.
Efter Sebadoh spelat skivan klart så kommer de tillbaka och kör fyra extranummer från andra skivor. Lou spelar klassiker som Too pure, Freed pig och Gimme indie rock menas Jason drog Careful. När Eric Gaffney i slutet blir så till sig att trumpinnarna flyger så innebär det ett perfekt avslut på en kväll som varit efterlängtad sedan i oktober.
Bilderna ovan föreställer spelstället Koko efter spelningen och jag och Andreas i kön innan. Videoklippet, som faktiskt har ganska bra ljudkvalitet, innehåller den fantastiska Think (let tomorrow bee) framförd av Lou på akustisk gitarr.
1 kommentar:
I was checking about this on the BBC domain, it's quite interesting.
Feel free to visit my web-site - haldiz.net
Skicka en kommentar