Luke Rhinehart – Tärningsspelaren (1971)

Jag blev rekommenderad att läsa den här boken för ett tag sedan. En bok som jag förstått är något av en kultklassiker men som gått mig förbi.

Tärningsspelaren handlar om hur bokens jag, Luke Rhinehart, får för sig att låta tärningen styra sitt liv. Alltså slumpvis utföra de saker tärningen bestämmer. Det börjar med att han våldtar sin kvinnliga granne. Jaget, som är psykolog, blir snart besatt av att låta slumpen styra allt och hans liv blir till kaos. Kanske mest för dem som finns vid sidan om. Han själv går så in i de olika rollerna att han aldrig reflekterar över hur han beter sig.

Det finns en del billiga poänger, främst genom mycket sex, i boken men det finns också ett allvar bakom. Kritiken mot hela psykiatrin är hård och det är inte utan att man kan undra om han inte delvis har rätt. Sen finns det en hel del humor också. Även om man inte skrattar högt så finns det många lustiga avsnitt där huvudpersonen hamnar i absurda situationer.

Boken får mig faktiskt att lite grann fundera över hur jag lever. Rhineharts sätt att, med hjälp av tärningen, bryta mönster känns väl inte så lockande. Förhoppningsvis klarar man på egen hand att ge sig ut på okänt vatten. Fast det är klart att Rhinehart också har rätt när han skriver "Men behöver inte vara vetenskapsman för att känna till att ett lyckorus inte varar”