Hellacopters, The Datsuns & Demons- Gbg, Trägårn, 15/10 -08

Ska vi ta det allra roligaste först. Precis innan Hellacopters ska gå upp på scenen knackar någon mig på axeln och säger "vad hette ditt band?". Jag blir lite konfunderad och frågar vad han menar. Då säger han "du lirade väl bas med bandet som spelade först ikväll". Aha, då förstår jag. Mannen tror att jag spelade med Demons. För en kort sekund tänker jag att det vore roligt att spela med och säga att vi hetter Demons och fråga om han gillade det. Sjävklart gjorde jag inte det utan sa som det var, att jag inte var med i bandet. Han som frågade blev faktiskt röd i ansiktet. Senare, när Hellacopters sjöng låten I'm in the band, kunde jag inte låta bli att tänka att jag antagligen aldrig kommer komma närmare att känna mig som en rockstjärna. Om någon undrar hur bassisten i Demons ser ut så kan ni se här. Då får man också avgöra om det var en komplimang eller inte. Det känns inte som vi är direkt lika.

Hur lät då Demons. Jodå, ganska bra punkrock var det. Visst, det finns tusentals band som låter så här och många som låter bättre men som uppvärmare i 30 minuter fungerar det. Lite publikfrieri körde de också då de spelade You're gonna miss me, den gamla 13th Floor Elevators låten. De gjorde den bra. Av deras egna låtar stod låten Her name was tragedy ut som klart bäst.

Sen var det australiensarna i The Datsuns tur att gå upp på scenen. Det visade sig att de hade ganska många fans. Deras stökiga men ändå melodiösa gitarrock hade väl sina poänger men efterlämnade egentligen ingenting.

Så var det då dags att se Hellacopters en sista gång. Deras låtkatalog innehåller så mycket bra att det nog skulle behövas en dubbel cd om jag skulle sätta ihop en egen best of skiva. På Trägårn spelade de många av låtarna som skulle platsa där.

Öppningen med Hopeless case for a kid in denial är klockren och raden I only drink when i wanna forget har aldrig låtit bättre. Den fullsatta publiken blir som tokiga från första stund och det håller i sig hela spelningen. Jag undrar hur de tre tjejerna som stod bredvid mig mår idag. Men de hade kul även fast jag tror att de ångrade de två sista inköpen av Carlsberg.

Hellacopters bjöd sen på en kavalkad av bra låtar. Boba Fett lät bättre än någonsin på pianot och trummisen Robban är verkligen en personlig favorit. Nicke Andersson är förstås något av ett geni. På tio år har han fått ihop massor av låtar som borde ingå i varje "slitna jeans rockers" samling. Många av dem spelades som sagt. Born broke, Hey, Toys and flavors, By the grace of god, Everythings on tv, Soulseller, The devil stole the beat from the lord och sjävklart deras anthem (Gotta get some action) now! är alla svenska rockklassiker.

Nu har alltså bandet nåt slutet. Vi får väl se om de håller det. Att Nicke Andersson kommer fortsätta ge ut bra musik kan vi vara säkra på. Jag är hur som helst väldigt glad att jag fick se en hel konsert med bandet en sista gång. Jag njöt för två!