It’s friday night and I just got paid

1. Barnen dansar till Cold night for the alligators med Roky Erickson
2. Daddy needs a drink
3. Fatboy på scen
4. Here, there & everywhere

”Pappa! lova att inte gå ner”, säger Ella. ”Nä, det är klart jag är kvar häruppe tills du somnar”, svarar jag. Sex timmar senare: Ella tittar yrvaket upp när jag kommer hem och säger närmast i sömnen. ”Pappa, du lovade ju att stanna kvar här”.

Under de sex timmarna har jag hunnit leva ett annat liv. Ungefär så här:

Gbg-kvällen är oktoberljummen men blåsig. På spårvagnen blir jag trampad av en ovan resenär som inte förstår att man ska hålla sig i när en hållplats är på gång. Utanför Storan ringlar kön lång. Frillorna är uppkammade, byxbenen är uppkavlade och humöret är på topp. Dj’n spelar rock ’n’ roll och att det är överpriser i baren får man bry sig om imorgon.

The Buckshots går upp scenen. Tydligen är det deras sista spelning innan de lägger av. Kanske blir de saknade av några men inte av mig. Deras 1,20 tim på scen kunde varit 20 minuter. De hade en sångare som inte gjorde rättvisa av materialet. Rockabilly enligt standardmall med inslag av göteborgshumor fungerar inte. Att trummisen såg ut och framförallt uppförde sig som Reine Brynolfsson gjorde i filmen Black Jack var det roligaste med The Buckshots.

Discjockeyn får sen igång ett härligt sväng igen. Men snart avbryts det av att Fatboy går upp på scen. Bredvid mig står Markus Larsson, musikrecensent på Aftonbladet. Aha, tänker jag, nu blir det intressant att se om vi tycker samma.

Fatboy börjar helt ok med Way down low från senaste plattan. Men bifallet är ganska lojt. Publiken är bra fulla och klockan är över ett på natten. Bandet jobbar på men det är något som saknas. Visserligen är jag något oförstående till de reservationslösa hyllningar deras nya skiva fått men hade hoppats att jag skulle få en annan uppfattning live. Det får jag tyvärr inte.

Det är inte illa men brinner inte till, långtifrån faktiskt. Istället funderar jag över vad som händer bredvid mig under stora delar av kvällen. Två medelålders kvinnor står och hånglar med varandra ena stunden för att i nästa så vid sina respektive, vad det verkar, män. De har mer inlevelse och är allmänt djuriska när de är med varandra menas när de är med männen så är det hålla i handen och lite småpussar som gäller. Jag förstår inget. Men alla ser glada ut och fungerar det så säger jag bara, kör hårt.

På hemvägen stöter jag ihop med en trevlig kille så vi gör följe mot Majorna. Vid Järntorget stannar vi en stund och insuper stämningen. Vi pratar minnen om vad vi gått igenom på denna plats. Det visar sig under vår väg längs andra långgatan att killen är gitarrist och att hans band Graveyard ska spela på 7 Sins, den klubb jag precis varit på, om två veckor. Ett underbart sammanträffande som vi ivrigt diskuterar innan vi skiljs åt vid Stigbergstorget och kvällen är slut.

Ella, istället för att dricka grönt i tv soffan te har jag upplevt detta. Hoppas du gör detsamma när du har egna barn. Kanske får jag följa med dig och dina polare någon gång.