Love is in the air

Om någon okänd passera förbi den här bloggen och läsa några inlägg så kanske han/hon skulle förvånas över att han som lägger upp alla inlägg här är en stolt tvåbarns far. Det hade nog varit en relevant undran för det är sällan kidsen nämns här.

Anledningen är två. För det första är det värsta jag vet när folk skrävlar och skryter över sina barn. Jag bara klarar det inte. Det är nästan så att jag rusar ut ur lunchrummet ibland på jobbet när det börjar. Jag menar inte att det är fel att prata om barn men det finns föräldrar som jämnt har en tendens att komma in på sina egna barns förträfflighet. Det är oftast pinsamt och framförallt fullständigt ointressant. Visst, det finns undantag men de är inte många. Eftersom jag är så allergisk mot detta blir jag tvärtom och nämner nästan aldrig mina barn. Vilket jag inser är ganska töntigt men hellre det än att man som förälder har något sorts komplex eller är så uppslukad av sina barn att man måste prata om dem hela tiden.

För det andra så är det skönt att skriva om andra saker än det man lever mitt i resten av dygnet. I princip händer det ju så mycket roligt, galet, jobbigt, underbart och frustrerande varje dag ihop med barnen att man skulle kunna skriva en uppsats om det varje kväll. Men då är det läge att låta hjärnan tänka på annat.

Men förstås är det så att Ella och Astrid är det dyrbaraste och käraste jag har i hela världen. Det behöver inte den förbipasserande läsaren vara orolig för, aldrig någonsin.