98 av 1001 album

Merle Haggard - I'm a lonesome fugitive (1967)

Bakersfieldsoundet som Merle Haggard, tillsammans med Buck Owens och senare Dwight Yoakam, är förgrundfigurer inom har aldrig varit min favoritstil inom countrymusiken. Jag har svårt att höra bakersfieldsoundet som en motreaktion mot den kommersiella countryn som kom från Nashville i början av 60-talet. I mina öron låter nämligen det här ganska tillrättalagt och snällt. Jag saknar svärtan. Istället hör jag lite för mycket steelguitar, ett stundtals trögt stompigt komp och lite för mycket countrydarr på rösten.

Merle Haggard har skrivit en massa bra låtar genom åren. Och han har även framfört många av dem utmärkt. Men de här 60-tals skivorna är ojämna och har oftare snyggare omslag än vad musiken är bra. I'm a lonesome fugitive är inget undantag.

Haggard har som före detta fängelseintern vid den här tiden jobbat upp sig som en av countryns allra största stjärnor. På sju år har han gått från en fängelseintern för rån till en hyllad sångare. Han har gjort det på sitt sätt utan att bli slätstruken men jag hör ändå en viss inställsamhet. Ibland låter musiken som lättviktig underhållning med närmast en skämtsam underton. Då är det inte bra.

Men faktum är ju ändå att jag gillar Merle Haggard. Ganska mycket till och med. Nu finns det inga låtar i klass med Sing me back home, Swinging doors eller Tonight the bottle let me down här men det är klarta att det finns lite countrymumma här också. Låtar som Someone told my story, If you wan't to be my woman och House of memories är alla riktigt starka.

Betyg: GGG

Favorit: Someone told my story