Patti Smith – Just Kids (2010)På väg hem i en fruktansvärd snöstorm på Dalslandsslätten i februari så lyssnade vi på P1. I programmet vi lyssnade på avhandlades den här boken. Nu ett par månader senare har jag läst den.
Mitt starkaste minne till Patti Smith annars är när hon stod på Roskildefestivalens stora scen 2001 och sjöng Pearl Jams låt Alive, tillägnad de personer som dött framför samma scen året innan. Det är en av de allra främsta stunderna i festivalens historia.
Boken Just kids är mycket bra. Det jag slås av är hur mycket slumpen verkar avgjort hennes liv. Nästan alla personer som hon stått närmast har hon slumpmässigt mött på gatan. I alla fall känns det så. Allen Ginsberg och Jimi Hendrix är bara ett par exempel på personer som hon mött på detta sätt
En av personerna, den viktigaste för hennes liv, hon mötte slumpmässigt var Robert Mapplethorpe. Just kids handlar lika mycket om honom. Hans och Pattis strävanden att lyckas inom konsten är beundransvärd. Smith skildrar hur de lever utan pengar i många år samtidigt som de försöker bli erkända konstnärer, Smith som poet och Mapplethorpe med sina installationer. Att de sedan i slutändan lyckas slå igenom som rocksångerska respektive fotograf är svindlande resa att följa.
Hela boken andas frihetskänsla. Och jag fascineras alltid av att läsa om någon som lämnar det trygga och provar på det okända. Som Patti Smith gjorde när hon satte sig på bussen med slutdestination New York 1967.
1 kommentar:
Den boken har jag också köpt.
Skicka en kommentar